Korvmojjar och Bränt Gummi: Del 9 - Para-Normalt

Tjata om vad som helst .
Användarvisningsbild
Glufsen
Forumsberoende
Inlägg: 769
Blev medlem: lör jul 30, 2005 3:58 pm
Ort: Uppsala

Inlägg av Glufsen »

Då, mina damer och herrar, var det dags för Del 9 av Korvmojjar och Bränt Gummi. Den har tagit tid att skriva, och jag är hemskt ledsen ifall den inte lever upp till de förväntningar som ni kanske har haft.


Korvmojjar och Bränt Gummi - Del 9: Para-Normalt

Akt I

Stor-Ulriks blick och ansiktsuttryck osade av renaste hat och primitivaste ilska. Med bestämda, långsamma steg gick han tvärs över sin gårdsplan, sekunder efter att han hade avlossat två st. varningsskott med sin farfars gamla trogna hagelbössa. Samtidigt som han gick och blängde på de, för honom, helt okända människor som av någon anledning befann sig på familjegården, så knäckte han reflexmässigt hagelbössan och laddade om den.
Från hobbyufologerna hade han numera total uppmärksamhet. En del hade sprungit iväg och gömt sig, andra stod kvar, chockade över de smällar som hade ljudit över ängarna.

Stor-Ulrik låste fast blicken i en dåre med dreadlocks och näsring som hade oturen att stå närmast honom.
"Vad FAN I HELA JÄVLA HELVETET gör ni här?!" vrålade han och spände blicken ännu mer i dreadlocksmuppen.
Svaret blev ett kraxande "Öööööh, tare lugnt vaaa... Chilla lite va herr bonde... Backarå... Lugnanere..."
Stor-Ulrik rusade fram till gentlemannen med den lustiga hårstilen och lyfte honom enarmat rakt upp i luften.
"Vad... FAN... Gör ni här?!" vrålade han vidare, halvt om halvt som fråga, halvt om halvt som ett frustrerat hot.
"Sch...llläpp...m..in...ha...ls..." blev svaret.

Röster började göra sig hörda runt Stor-Ulrik. Människor närmade sig honom. Han hörde gälla stämmor som mässade på om UFOn, videor på internet och en alldeles nyligen inträffad närkontakt av tredje graden, och att han skulle ta det lugnt och släppa ner Rasmus och försiktigt lägga ned hagelbössan.
Inget bet på Stor-Ulrik. Han var heligt förbannad. En djup, urbondsk och primitiv instinkt inom honom fortsatte att elda på, och allt den sade åt Stor-Ulriks nervsystem var att få bort inkräktarna från hans ägor och bort ifrån den gravida frugan.

Dreadlocks-Rasmus var konfunderad. Hur hade det här gått till? Han hade som vanligt suttit och knaprat sina piller hemma i Flänshåla och experimenterat med diverse färgglada kombinationer, sen helt plötsligt hade han blivit indragen in i en äcklig Fård Transit av någon passerande halvbekanting för lite skön ufojakt, och nu höll han på att bli strypt av en arg bonnjävel.

Men så helt plötsligt hördes ännu en frustrerad röst eka över gårdsplanen.
"Ulrik! Vad håller du på med?!"
Rebecca hade med försiktiga steg vågat sig ut till det något förvirrande scenario som utspelades på gårdsplanen. Efter skotten och tystnaden efteråt så hade hon suttit några sekunder med den där omisstagbara känslan av att något hade gått mycket, mycket fel. Till slut så valde hon att gå ut ändå.

Väl ute såg hon sin blivande make med en hagelbössa i ena näven och en tanig pojkvasker med lustig frisyr i den andra. Hon såg Stor-Ulriks blick. Den där speciella blicken han fick några gånger per år, när allt var överjävligt och frustrerande och Stor-Ulrik kunde stå med sin slägga och slå en skrotbil eller ett stackars traktordäck sönder och samman i timtals.
Det som gjorde Rebecca extremt rädd i detta fall var att det verkade vara människor, inte skrotbilar eller traktordäck, som verkade vara i vägen för Stor-Ulriks vrede. Hon såg hagelbössan och blev genast överöst av känslor och tankar som målade upp en bild av Stor-Ulrik inlåst på livstid. I det ögonblicket visste hon att hon var tvungen att bli Arg, och det omgående.

Att Stor-Ulrik var en individ som inte direkt var rädd av sig var allmän kunskap kring Mjökhultstrakten. Det gick oändliga historier och skrönor om denne stora tokfan som verkade vara spritt språngande galen, inte minst med fordon. Ett särskilt ihållande rykte var att Stor-Ulrik hade kört ifrån snuten med en trimmad Caterpillar hjullastare, eller att han ensam hade spöat upp och buntat ihop inte mindre än nio våldsbenägna och knivbeväpnade råtjyvar som en mörk höstnatt hade valt väldigt fel gård att göra ett dieselbryt på. En del historier var sanna, andra var utplanterade av glappkäftar med vassa tungor som ville ha något nytt att tjöta om vid fikabordet.

Kort sagt så besatt Stor-Ulrik en ödmjuk, inte alltid helt hälsosam, brist på rädsla för allt och alla. Men det fanns en person, en enda sak i världen som gjorde Stor-Ulrik genuint rädd...
Och det var när Rebecca blev Arg. Hon hade bara blivit Arg fåtalet gånger, men dessa gånger så hade det varit ungefär som om allt luft och stake hade gått ur Stor-Ulrik. När Rebecca fick det där vassa tonläget som skar som rakblad i Stor-Ulriks öron, transformerades han till en liten osäker pojke som blint lydde minsta lilla order. Hon var också förmodligen den enda person i världen som var kapabel att rubba Stor-Ulriks tjurskallighet.

"Ulrik! Nu lyssnar du på mig!"
Med ett ryck var Stor-Ulrik tillbaks till verkligheten. Han hade långt borta någonstans i sin dimma av hat och frustration hört Rebecca första gången, men det tog några sekunder för hjärna och kropp att förstå vem det var som skrek.
Försiktigt satte han ner Dreadlocks-Rasmus på backen och fick fram ett extremt krystat och lågmält "F'låt".
"Huglrlrgh-t-t-t-tack." blev svaret.
"Vad håller du på med?!" fräste Rebecca vidare, samtidigt som hon med överraskande styrka slet hagelbössan från Stor-Ulriks skakande hand.
"Nämen... Alltså... Det var dom som började lilla Becca... Kom hit... Jag blev bara så arg..." sa den lille pojken fångad i en tvåmeterskropp.
"Nu går du IN! Förstått!?"
Med ett viskande "Ja" så lomade Lill-Ulrik in i huset, satte sig vid köksbordet och lät händerna begrava ansiktet och tårarna rinna ned för de skakande underarmarna. Det hade plötsligt gått upp för honom vad han hade varit på väg att göra. Hjärtat gick i 300, svetten rann och han började få bilder i hjärnan av hur polisen kom och hämtade honom, hur han blev inlåst för mordhot, misshandel eller fanvetvad och han missade sitt barns uppväxt. Hans hjärna var som en torktumlare, där ord som "rättegång" och "fängelse" irrade runt. Med ett frustrerat slag slog han sönder köksbordet och vrålade "FAAAAAN!" tills Lill-Ulrik kom fram igen, och började gråta ännu mer. Den senaste tidens stress över dieselfabriken och fader Bernts sjukdom, i kombination med att ett knippe ufodårar hade invaderat gården, tog till slut ut sin rätt.

Rebecca bröt hagelbössan, tog ur patronerna och ställde den bestämt mot ladugårdsväggen. Hon var inte Arg längre, men hon var bestämd och beslutsam på att få förståelse för exakt vad som hade inträffat.
Med en isklar stämma ropade hon "Kan alla komma hit så får vi reda ut det här!" ut över gårdsplanen.
Gruppen av hobbyufologer lydde direkt. Ingen ifrågasatte denna höggravida kvinnas auktoritet efter att ha bevittnat hur hon med några få meningar lugnade ned den gudomligt rasande Stor-Ulrik, som bara sekunder tidigare verkade varit på väg att begå mord.

Den brokiga skaran samlades i något slags förvirrat möte. Det första Rebecca gjorde var att vända sig till dreadlocksmuppen för att höra huruvida Stor-Ulrik hade åsamkat denne någon skada. Det var lättare sagt än gjort. Det visade sig att Dreadlocks-Rasmus stereotypiskt nog verkade ha proppat i sig rekordeliga mängder receptbelagda jagärgladidag-piller för att få till en skön UFO-jakt. Något stryptag kunde han bestämt inte komma ihåg, däremot var han noga med att berätta för Rebecca om hennes mintgröna aura.
"Mintgrönt är skönt, wöööh!!"
Dreadlocks-Rasmus fortsatte att bröla på. "Ta mitt visitkort, jag kan heala din katt och annat." flummade han vidare, och stoppade ett färgglatt visitkort i Rebeccas morgonrocksficka.
Rebecca kom av sig för en sekund och undrade vad i hela helvetet denna totalt sönderstenade individ höll på med.

"Han är nog ganska borta och kommer nog inte komma ihåg nånting..." antydde en av hobbyufologerna. Blandade meningar såsom "Det kan bli lite tokigt ibland, klart han blev arg!" och "Vi skulle nog kanske ha frågat om lov först..." började höras.
Rebecca förstod att det nog kanske inte skulle bli några rättsliga efterspel efter Stor-Ulriks lilla psykbryt, men valde att ge den lilla gruppen en extra morot för att hålla käft om hagelskott, stryptag och andra otrevligheter.

"Ok, ni kan gå runt lite och kika ifall ni ser något, det är ingen fara! Jag är hemskt ledsen för hur min man agerade."
Hobbyufologerna såg genuint glada ut över nyheten att de fick exklusivt tillträde till det just nu kanske mest aktiva UFO-området i hela världen. De tackade Rebecca, antydde igen att det där otrevliga som nyss hade inträffat nog bara var att glömma, och gav sig ut igen. Dreadlocks-Rasmus haltade efter och fortsatte bröla något om mintgröna auror, healing, valmusik och att han skulle hem och chilla med tonfisken.

Rebecca gick in i huset. Stor-Ulrik satt och försökte panikskruva ihop det totalt sönderslagna köksbordet. Han såg Rebecca och började ursäkta sig med att han bara blev så arg på sig själv och att polisen skulle hämta honom och och...
"Det är lugnt Ulrik, allt är bra det är ingen fara."
Precis som hon kunde få Stor-Ulrik ur sina psykbryt så kunde hon med enkla små ord lugna ned och pigga upp sin man. Hon berättade sakligt om vad som hade sagts ute på gården och att det nog inte skulle hända något.
"Men kommer de hit igen så MÅSTE du behärska dig! Inga hagelskott eller stryptag, förstått?"
Stor-Ulrik nickade. Han blev plötsligt extremt trött. De senaste timmarnas enorma påfrestning på hans psyke började ta ut sin rätt på kroppen, och ganska omgående sjönk han in i en djup, drömfri sömn.
Rebecca var uppe ett tag till och såg hur ufologerna gav sig av. Ingen ny UFO-siktelse hade tydligen inträffat, och de såg väldigt besvikna ut när de packade sig in i bilarna och körde bort från gården.
Hon kunde äntligen sova.

Stor-Ulrik vaknade med ett ryck. Rent spontant tänkte han "Dieseltjyvar! Slägga!" och hoppade ur sängen. Men nu var det något jävligt konstigt som höll på att hända. Vad var det han hade hört? Hade han drömt? Var ufomupparna tillbaks?
I sitt sömndruckna, fortfarande halvt uppjagade tillstånd, tittade han ut genom fönstret på gårdsplanen. I höstmörkret kunde han urskilja en svag dimma. Han öppnade försiktigt fönstret för att inte väcka Rebecca. Det luktade... Koskit? Bränd koskit?
Han drog på sig arbetskläderna, såg på hagelbössan, kom ihåg vad han hade lovat Rebecca, och beväpnade sig med sin kära slägga istället.

Försiktigt öppnade han dörren och smög ut på gårdsplanen. Det var något konstigt i luften. En diffus, konstig och bränd lukt av koskit låg tungt över nejderna. Det gjorde även en märklig, nästan blåaktig och mycket tjock dimma.
Helt plötsligt hördes några mycket märkliga ljud från laggårns baksida.
Stor-Ulrik uppfylldes återigen av den omisstagbara känslan av att något var jävligt fel.
Han smög bort till laggårdsknuten och tittade ut över gödselplattan. Något var just jävligt fel, och jävligt konstigt. Stor-Ulrik blev mållös över vad han såg.

I skitbrunnen låg det något stort. Och konstigt. Stor-Ulrik tyckte vid första anblick att föremålet såg ut som en stor kyrkklocka eller något i den stilen. Det var precis att det fick plats i den ganska stora skitbrunnen. Lampan vid laggårdsknuten erbjöd inte mycket till ljus, men han kunde tydligt se hur föremålets utsida vad skinande, obehagligt svart och tycktes... Pulsera?
Han rös av rädsla. Vad fan gör man? Ringer snuten? Trots situationens minst sagt ovanliga karaktär så började Stor-Ulrik osökt tänka på hur snuten upptäcker gårdens lilla dieselfabrik och sätter stopp för familjens huvudsakliga inkomstkälla.
Han smög fort in efter hagelbössan och proppade jackfickorna fulla av skott.

Han närmade sig skitbrunnen och vad-det-nu-var som verkade ha kraschlandat på ett inte helt optimalt ställe. Stor-Ulrik kände något elektriskt inom sig, ungefär som när man är nära en blixt som slår ner. Han vägrade stanna. Han skulle ta reda på vad fan som hade hänt.
Då började farkosten låta. Ett märkligt, puttrande pysande började höras från den och Stor-Ulrik uppfattade det som att någon slags låsmekanism gick igång. En liten lucka öppnade sig plötsligt på farkostens övre del. Något eller någon rörde sig och var på väg ut.

Adrenalinet pumpade genom Stor-Ulriks kropp. Han hade sinnesnärvaro nog att gömma sig bakom några staplade traktordäck. Helt plötsligt trodde han. Han trodde på alla jävla UFO-historier, på allt han hade hört och sett om besök från andra världar... Det var först nu han blev rädd. Han höll hårt om hagelbössan och fokuserade helt på att lyssna på vad som var på väg ut ur farkosten.

Med sinnen på allra högsta uppfattningsnivå hörde han hur en, kanske två, individer kravlade ur den halvt nedsjunkna farkosten. Ner i skiten. De plufsade runt. De kravlade upp för staketet. Något plastaktigt tappades mot det hårda betongunderlaget. Någon spydde. Någon annan följde den förstes exempel och började hulka.
"Aliens spyr inte." tänkte Stor-Ulrik spontant.
Han rusade fram med ett ursinnesvrål och hagelbössan i högsta hugg.

Stor-Ulrik blev nästan lite besviken. Framför sig såg han två små asiatiska män som spydde av en kväljande skitlukt. På marken låg hjälmar i samma becksvarta färg som deras dräkter. De såg inte ut att må så där jättebra, vilket kanske är förståeligt om man kraschlandat rakt ner i en gödselbrunn.
"No shoot!" gurglade den ene fram.
"Whaa... What are you doing?" frågade Stor-Ulrik. Han visste inte vad annars han skulle fråga två asiater som hade kraschlandat ett flygande tefat i hans gödselbrunn.
"We clash!" fortsatte den andre och tittade på Stor-Ulrik precis som om det vore självklart.
"We så sloly! We ploblably can go light back up! No tell anyone!" tjattrade den ene vidare.
Kort och koncist svarade Stor-Ulrik "No."

Någon minut senare satt de två små asiaterna fastbuntade med buntband. Stor-Ulrik vandrade av och an i några minuter och försökte greppa det som precis verkade ha hänt. Han tittade på det stora fanstyget som var parkerat i skiten och på de vettskrämda asiaterna.
"Häv jou biin skäring maj kåws? Maj hajland kattle?" frågade Stor-Ulrik spontant, som någon slags isbrytare i detta märkliga möte.
"We needled to scout the environlent! No see cows, they be crazy and crash in to ship, then ship no workie workie good!"
Därefter fortsatte de att berätta vad mer för hyss de hade haft för sig i Mjökhultsbygden. Och visst var det så att de hade använt någon specialfunktion som farkosten var utrustad med för att släcka en bensinmacksbrand...
Stor-Ulrik blev allt mer konfunderad. Nu hade alltså tydligen två asiater med tillhörande flygfarkost skrämt livet ur flocken med highland cattle, varefter något utav djuren stångat in i farkosten med full fart, vilket hade resulterat i att asiaterna hade kraschat skiten i Stor-Ulriks gödselbrunn. En mycket märklig natt tycktes bara bli märkligare för var sekund som gick.

Han funderade vidare. Folk sprang omkring och snokade. Ett tefat i gödselbrunnen skulle nog väcka ännu mer uppmärksamhet. Stor-Ulrik ville bara vara ifred efter allt som hade hänt. Han ville sköta sin gård och destillera fram sin diesel ostörd.
Han flinade åt den allt mer absurda situationen. Asiaterna såg allt mer panikslagna ut.
"What's wrong with it?" frågade Stor-Ulrik. "Maybe I can help?"

"Becca lilla... Vakna en stund bara."
"Hmmvvuuääähh låtmäjsååååvaaaa..." muttrade Rebecca.
"Eeeuuuh... Djuren har gått ut borta vid sjön, jag måste åka ut med lastmaskinen en stund och laga staket och sådär innan dom går ut på vägen så det kommer att brumma lite, ok..?" försökte Stor-Ulrik förklara så naturligt som möjligt.
Svaret blev ett mycket lågt "hmm" innan Rebecca åter försjönk i den djupa sömn som bara ett lätt kylslaget rum i ett gammalt trähus på landet kan erbjuda.

Stor-Ulrik sprang ut till masinhallen och vevade igång baklastaren. Precis som med många andra fordon på gården så hade den med fått smaka på Stor-Ulriks modifikationer. I bygden var den vida känd som "Viggen", tack vare att Stor-Ulrik hade hängt dit en groteskt stor Borg-Warner turbo (som lät ungefär som ett jetplan) samt målat den stackars baklastaren precis som ett Viggen-jaktplan var målad.

Stor-Ulrik brölade ner till gödselplattan och till de numera ännu mer fastsurrade asiaterna. De insåg nu att de kanske inte skulle ha berättat för Stor-Ulrik att farkosten i förhållande till sin storlek var extremt lätt, och att den nog skulle gå att utan problem lyfta med en hjullastare.
Stor-Ulrik körde så nära han kunde med baklastaren och klättrade ut på bommen. Han hängde sig ner och kände på farkostens ytterhölje. Ytan var obehaglig att känna på på något obeskrivligt sätt. Det fanns inga skarvar, hål eller någonting att fästa kättingarna i.
Han lutade sig ner ännu mer och började inspektera den lucka som piloterna hade klättrat ur. Till slut lyckades Stor-Ulrik lokalisera några öglor att låsa fast de minst sagt grova kedjorna i.

Farkosten var verkligen onaturligt lätt. Till asiaternas plågsamma blickar så hivade Stor-Ulrik oförsiktigt upp det märkliga fanstyget upp ur skitbrunnen.
Efter en snabb högtryckstvätt så hade han även våldat in farkosten in i den väl tilltagna maskinhallen. Asiaterna fick även dom smaka högtryckstvätt då dom av naturliga skäl inte luktade så jävla gott.
Bland traktorer, bilar, moppar, motorcyklar, båtar och allsköns olika fortskaffningsmedel som Stor-Ulrik hade samlat på sig genom åren stod nu något som verkade bryta helt mot gravitationslagarna.
Han gick tillbaks till gödselplattan, tog en asiat i var näve och sa "Now jou arr gåing tå täll mi håw dis fing wårks, ålrajt?"

Det var först efter att ha fått i sig några prima köttbullsmackor som asiaterna började tina upp och förklara vad fan dom höll på med. Vilket land dom kom ifrån ville dom inte förtälja, men på knacklig engelska så förklarade dom tillsammans för Stor-Ulrik att det var en förbättrad version av Nazitysklands "Die Glocke" som dom var ute och brölade runt med.

"Die Glocke" var en mytomspunnen kreation som tyskarna hade experimenterat med under slutet av andra världskriget. Det var en klockformad farkost, som med hjälp av roterande kapslar innehållande en speciell typ av kvicksilver, tydligen lyckades spöa upp alla kända gravitationslagar ordentligt. Enligt legenden så ville inte SS att informationen om denna minst sagt revolutionerande typ av drivsystem skulle falla i de allierades händer när det stod klart att slaget var minst sagt förlorat för tyskarnas del, så allt och alla som kunde förknippas med Die Glocke blev helt enkelt förstört och likviderat. Men det land som asiaterna kom ifrån hade tydligen snokat upp glömda ritningar och anteckningar, förbättrat konstruktionen och helt enkelt smäckat ihop sin egna antigravitationsklocka.

Men över den ryska tundran hade tydligen navigationssystemet och kommunikationssystemet ballat ur totalt, tillsammans med den något lynniga och inte helt okomplicerade kvicksilvermumbojumbomagnetdriften, vilket på något sätt hade skickat dom helt åt helvete iväg till lilla Mjökhult, Sweden.

Väl där hade de två piloterna till slut lyckats få någorlunda kontroll över farkosten och helt enkelt kört runt lite i brist på annat att göra. De nedbrända områdena i skogen runtomkring Mjökhult härstammade tydligen från när fanstyget skulle startas upp, då ett stort, cirkulärt område runt farkosten helt enkelt blev nedbränt av dom otroliga mängder friktionsvärme och energi som uppstod.

Stor-Ulrik visste inte vad han skulle tro. Han hade flera gånger undrat om allt det här bara var en riktigt, riktigt skum dröm. Men det var det inte. Någonstans i bakhuvudet så var han inte heller direkt övertygad om att asiaternas bitvis förvirrade och motsägelsefulla historia stämde.
Han suckade och tittade ömsom på farkosten, ömsom på asiaterna. Han kunde inte ringa polisen. Ingen skulle tro på honom. Han ville inte ha kvar skiten på gården. Han såg bara en möjlighet.

Det var nästan gryning. Stor-Ulrik släpade fram sin gamla hederliga pinnsvets, MIG-svetsen och alla sorters elektroder och svetstrådsrullar han kunde hitta. Asiaterna hade visat en spricka på farkostens hölje, tydligen orsakad av ett av djuren i highland cattle-flocken.
"Clack make glavitation-system no work! Väääly sensitive outer shell! Almost impossible to leplair!" hade dom tjattrat.
Stor-Ulrik fattade inte vad problemet var. Spricka i metall, det svetsar man.
När asiaterna såg pinnsvetsen och Stor-Ulriks blick blev dom helt hysteriska.
"Noooo weld! Make ship useless! Please noooo!"
Stor-Ulrik tröttnade på deras kackel, och medans han band fast dom igen samt försedde deras tjattermunnar med silvertejp så förklarade han att han inte kunde ha ett flygande jävla tefat stå i maskinhallen, eller ha två små asiater som sprang runt på gården.

Han inspekterade sprickan, tydligen orsakad av ett stycke riktigt förbannad tjur. Plåten, om det nu var plåt, var tunn och hade veckat sig mycket märkligt. Stor-Ulrik drog ännu en uppgiven suck och kollade klockan. 04.34. Han visste att om ungefär en timme skulle Rebecca vakna, vara morgontrött och duka upp den obeskrivligt goda frukost som hon dukade upp varje morgon. Stor-Ulrik insåg plötsligt hur extremt hungrig han var.
Var han verkligen säker på att det här inte var en dröm? Han nöp sig hårt i armen.
Detta var verklighet.

Efter en halvtimme med trixande och plåtmagi med en plåt som visade sig vara extremt svårsvetsad både med pinne och MIG, så var till slut skadan reparerad. Asiaterna hade med plågsamma, oroade blickar bevittnat hur denne store skandinav med vana händer hade svetsat ihop deras farkost. En farkost, ett projekt så hemligt att åtskilliga liv hade offrats för dess existens. Ett projekt som hade kostat obeskrivliga summor att framställa, en farkost som de två herrarna hade blivit utbildade i åratal för att få framföra. En farkost med teknik så känslig att minsta lilla underhållsarbete på den utfördes i en helt steril miljö.
Och nu var den ihopsvetsad av en trött, grinig och lätt förvirrad bondlurk från Sverige.

Efter fortsatt tjatter på knagglig engelska mellan de tre herrarna så lyckades Stor-Ulrik övertala asiaterna att åtminstone försöka starta skiten och se om reparationen hade fungerat.
Stor-Ulrik vevade igång Viggen och brölade ut med farkosten i riktning mot närmsta nyplöjda åker med tillräcklig areal för att klara av startprocessen. Asiaterna fick trängas med honom i den trimmade baklastarens lilla hytt.
I vanlig ordning så såg de helt vettskrämda ut när Stor-Ulrik med van hand röjde runt på grusvägarna i stadiga 60-70 blås, trots att farkosten där den hängde skymde sikten något...

Snart nog var de framme. Stor-Ulrik hade kört iväg hela kalaset till gårdens kanske ensligaste åkerplätt. Åkern låg vid en sällan brukad grusvägs ände och var omgiven av tjock granskog, med andra ord helt perfekt för ändamålet.
Farkosten sattes ofinkänsligt ned på den klafsiga åkern.
"Start this shit up and leave!" brölade Stor-Ulrik bestämt till de små asiaterna.
De nickade, såg lite tacksamma ut över reparationen och köttbullsmackorna och klättrade in genom den lucka de hade klättrat ut genom.
Stor-Ulrik vrålade bort en bra bit med Viggen och gick ut för att beskåda spektaklet. Han ville bara att det här skulle vara över så att han kunde få äta frukost.

Inuti farkosten rådde det militärisk bestämdhet. Den ene av de två piloterna anropade hemmabasen, med ett kommunikationssystem som de hade sagt till Stor-Ulrik var trasigt.
Piloten lät meddela att operationen fortlöpte väl, och att målet var i sikte. Han väntade på klartecken från högre ort om att påbörja operationens nästa del.
Saker hade inte gått helt planenligt, men tack vare ödets nyck så verkade operationens huvudmål nu vara i sikte.
På farkostens instrument och tredimensionella bildskärmar såg de en kristallklar bild av hur Stor-Ulrik klättrade ur baklastaren för att se hur det gick för dom. Hans fysik analyserades.
Startprocessen inleddes.

Rebecca vaknade. Hon kände sig väldigt illa till mods. Gårdagens händelser ekade i huvudet. Hon vände sig om för att väcka Stor-Ulrik. Inte där.
Då kom hon ihåg fragment av hur hon hade blivit väckt mitt i natten och hur hennes man hade viskat något om djur som hade gått ut och en baklastare som måste köras runt med.
Hennes kvinnliga intution formidabligen skrek åt henne att något hade blivit förskräckligt fel, igen.
Hon klädde på sig och gick ut på gårdsplanen. Den var inklädd i en olycksbådande dimma, och något luktade konstigt...
Rebecca såg hur maskinhallen var öppen. Hon gick dit. Verktyg låg spridda lite vartans, alla svetsar var framdragna, det var märkliga spår i gruset och två glas som verkade ha innehållit mjölk stod på en trave däck.
Hon gick ut igen. Baklastaren hade gett ifrån sig spår, som verkade leda mot den där ensamma åkerplätten en bit in i skogen.
Återigen bestämd, och lite nyfiken, på att ta reda på vad fan hennes blivande make hade haft för sig, så startade hon upp den bil som råkade stå närmast; King-Caben.

Stor-Ulrik såg med förbluffad blick på det fantastiska, tekniska underverk som inträffade rakt framför hans ögon. Han var kanske en 2-300m från farkosten och såg hur dess yttre skal började pulsera, snurra runt och... Glöda?
Det verkade just som om att enorma mängder energi frigjordes. Marken runtomkring farkosten började ryka. Små eldhärdar syntes här och var. Efter någon minut var ett cirkulärt område kring farkosten helt knastertorrt och bränt. Den började levitera och tycktes stabilisera sig.
Allt skedde helt ljudlöst.

Rebecca försökte bäst hon kunde framföra den senaste i raden av Stor-Ulriks alla bilprojekt. Den gamla Kinky-Caben skramlade lite varstans och lät inget vidare efter vansinnesfärden genom skogen tidigare under dagen.
Hon följde spåren som baklastaren hade gett ifrån sig. Solen började gå upp.
Det skulle nog bli en fin dag.

Stor-Ulrik var förtrollad av farkostens uppstart. Den verkade fungera riktigt fint, trots reparationen. Han var uppfylld av en elektrisk, diffus känsla likt den han upplevde när han först hade upptäckt farkosten när den låg i gödselbrunnen.
Men nu kändes det elektriska helt underbart. Det kändes som om han kunde stå och titta på denna farkost i en evighet. Den gav ifrån sig ett blåaktigt, underbart sken där den var högt uppe i luften. Den kom närmare, och närmare, och närmare...
Stor-Ulrik kände sig omsluten av det blåa skenet. Han var helt euforisk. Han kände hur kroppen lättade från marken. Hela hans väsen vaggades in i en djup avslappning, med teknik som härmade den urprimitiva vaggningskänsla de flesta människor någon gång upplever.
Vad han inte visste var att den galna highland cattle-tjuren hade fått uppleva precis samma sak för drygt ett dygn sedan. Den hade fått agera som första levande försökskanin, för tekniken var fortfarande i stort sett oprövad. Innan dess hade asiaterna provlyft bonden Kjelltorparns plog i övningssyfte.

Rebecca's känsla av felande blev bara starkare och starkare. Hon tänkte om och om igen att hon måste lugna ner sig, det är inte bra för barnet att stressa och oroa sig för mycket.
När hon väl rundade den sista kurvan och kom fram dit spåren hade lett henne, blev hon mållös.
Framför henne, en bra bit upp i luften, svävade Stor-Ulrik i luften. Han var omsluten av något som bäst kunde beskrivas som en blå, transparent ljusstråle. En ljusstråle som kom ifrån något stort, svart och konstigt uppe i skyn.
Chockad och panikslagen, totalt oförmögen att röra sig, såg Rebecca när hennes älskade Ulrik, till synes oberörd och avslappnad, blev uppdragen av ljusstrålen rakt upp i farkostens inre. Dess luckor stängde sig, allt ljus upphörde och ljudlöst avlägsnade den sig onaturligt fort från platsen snett uppåt rakt upp i himlavalvet.

Den ensliga åkerplätten uppfylldes av Rebeccas skrik.

Akt II

Stor-Ulrik var i himlariket. Han var på en plats där inga bekymmer fanns, där existerandet var frid och fröjd och där ingen negativitet tilläts inträde. Han hade inget grepp om tid och rum. Det enda han hade var en abstrakt känsla av välbehag och hur han svävade fram genom kosmos. En stämma, en sång, ekade genom detta välbefinnande. Denna ljuvliga klang som tycktes förmedla känslor av ljus och godhet till Stor-Ulriks medvetande.
Men så började klangen ljuda annourlunda. Sakta återfördes Stor-Ulrik till jordalivet. Den där abstrakta känslan av välbefinnande började övertas av en isande kyla.
Med ett ryck, och en brutal känslospark av att något som vanligt var fel, vaknade Stor-Ulrik.
Det första han såg var bländande ljus. Det första han kände var operationsbordets kalla stål. All försök till rörelse hämmades av hårt spända remmar.

"Aaaah, Mistel Stol-Ulik! Good molning!"
Stor-Ulrik kände direkt igen rösten. Medans ögonen vande sig vid ljuset, så blev konturen av den person som hade stått på hans gårdsplan för ett tag sedan med erbjudande om att köra proffsdrifting i USA, allt tydligare.
"You must be väly confused, Mistel Stol-Ulik, but feal not, you will not lemember anything once this is over!"
Stor-Ulriks kunde nu se mer av var han befann sig. Runtomkring honom sprang människor i sterilt vita rockar omkring. Rummet var fullspäckat av diverse konstig utrustning och bildskärmar.
"Waaahawaaaah...?" väste Stor-Ulrik
Asiaten fortsatte konstigt nog att berätta vad som höll på att ske. Stor-Ulrik lyssnade, och häpnade.

Att Stor-Ulrik hade blivit kontrakterad att köra proffsdrifting var tydligen ingen tillfällighet. Hans körstil hade, genom de videos han hade lagt upp, blivit analyserad in i den minsta lilla detalj, och forskarna hade misstänkt att Stor-Ulrik var en av få i världen som besatt en nästan övernaturlig känsla för fordonskontroll. Hans känsla för att kunna framföra nästan alla typer av fordon med kall precision och brutala körstil härstammade tydligen från komplexa, och ovanliga, fenomen i hans nervsystem och hjärna.
Driftingkontraktet och USA-resan var enbart för att bekräfta det man misstänkte; att Stor-Ulrik var deras objekt för att kunna klona fram supermänniskor. Man hade buggat Stor-Ulriks dieselbubbla med diverse utrustning som analyserade Stor-Ulriks hjärna och kropp, samt därefter sprängt bilen för att elimenera alla spår av buggningstekniken.
Tanken var tydligen att klona fram cyborger kapabla till att blandannat, med övermänsklig kapacitet, framföra de farkoster som hade utvecklats från "Die Glockes" teknik. Efter att driftingen var över för Stor-Ulriks del hade man sökt efter andra kandidater till kloningen, men inte hittat någon, och därför börjat planera för att på något smidigt sätt kidnappa Stor-Ulrik.

Farkosten som hade hemsökt Mjökhult med omnejd hade haft som huvudsakliga uppdrag att föra bort Stor-Ulrik. Dessvärre så hade tillfällena för detta bortförande varit få, och det hade beslutats att man skulle manipulera Stor-Ulrik medelst att "kraschlanda" på gården och således få honom i optimal position för gravitationsstrålen.
Men saker hade inte gått som planerat, och piloterna hade varit nära totalt misslyckande när dom tog fel beslut och landade rakt ner i gödselbrunnen, som faktiskt var delvis orsakat av att en minst sagt förbannad tjur hade tjångat till farkosten. Saker hade inte blivit bättre av att dom halvt om halvt blivit tillfångatagna av Stor-Ulrik. Men hans givmildhet och önskan att bli av med farkosten och piloterna, blev hans fall.

Stor-Ulrik försökte få något slags grepp om verkligheten. Han låg alltså fastspänd på en bår på okänd plats, bortrövad av en främmande grupp människor som ville åt hans superba körafortsomfan-DNA. Förvirringen blev snart nog ersatt av vreden.

Det var en liten detalj som piloterna hade missat att lägga märke till när en av Stor-Ulriks tjurar fick äran att bli försökskanin för gravitationsstrålen; det strålningsfält som objektet blev inbäddat i hade en effekt på muskeltillväxt och styrka som fick anabola stereoider att blekna i jämförelse. I hagen där hemma i Mjökhult gick numera en kraftigt muterad monstertjur runt och betade fridfullt efter strålningsfältets mysiga dopningseffekt. Denna effekt blev ignorerad och förbisedd i det tidiga teststadiet av de styrande krafter som ville ha resultat så snabbt som möjligt. Detta visade sig vara ett ödesdigert misstag.

Stor-Ulrik såg hur människorna omkring honom tydligen gjorde sig redo för något jätteläskigt ingrepp. Sprutor tjocka som moppekolvar plockades fram. Blanka, laservässade skalpeller dukades upp på skinande brickor.
Vreden fortsatte att bubbla i honom.
Men så kände han något... En helvetisk eld började brinna i musklerna. Han kunde känna hur hans armar växte och hur greppstyrkan i händerna ökade. Han började skaka, vråla och tugga fradga.
Forskarna, vetenskapsmännen och läkarna omkring honom stannade plötsligt upp i arbetet och blev förstummade över vad de bevittnade.

Rebecca satt tyst hemma vid spillrorna av köksbordet. Chocktillståndet var ett faktum. Hon kom inte ihåg hur hon hade lyckats köra hem. Bilderna av hur en leende Ulrik som svävade upp i luften till någon konstig farkost gick på repeat.
Det knackade på dörren. "Hallå?" ropade en trött Bernt, tyngd av strålbehandlingens biverkningar och en komplex kur av mediciner mot cancern.
Han gick in och fick se en chockad, gråtande Rebecca.
"De tog honom." sa hon tyst och likgiltigt.

Den åldrige asiaten gick nöjd genom den gråa korridoren. Efter år av förberedelser började projektet äntligen ta sig. Så fort DNA't och andra prover och analyser från den storväxte skandinaven var säkrat så kunde produktionen påbörjas.
Hans dröm om ett företag; en organisation så mäktig att länder skulla erövras var ett steg närmare verklighet. Han skrattade åt hur ödet en dag hade visat honom en film på internet, där den talang han hade letat efter i åratal helt plötsligt hade uppenbarat sig. Nu hade alla pusselbitar äntligen kommit på plats.
Då hörde han det förskräckliga ljudet av tjockt, armerat glas som blir krossat. Han tittade på sina livvakter och assistenter. Ingen tycktes veta vad som hade hänt. Radiokontakten med operationsrummet vad död. Sirererna började tjuta, och den lilla gruppen började springa. Klart stod att feltoleransen vad vida överskriden.

Ordet "bärsärkagång" var inte tillräckligt för att beskriva Stor-Ulriks framfart i operationssalen. På bara några sekunder hade han lyckats slita sig loss från båren, rycka upp den från golvet samt använda den som slagträ mot allt som fanns i lokalen. All personal flydde för sina liv från den numera overkligt stora, muterade Stor-Ulrik som inte var sådär väldans glad.
När båren sedan hivades ut genom det tjocka armeringsglaset gick larmet. Det underjordiska systemet gick in i kristillstånd.

Stor-Ulrik kravlade ut i korridoren med sin numera 2.5m långa och 250kg stora monsterkropp. Han började springa i den riktning han han kände för. Benen bar honom och han märkte att han också kunde springa overkligt fort. Han sprang vidare, sökandes efter dagsljus och påeldad av hemlängtan.
Ganska snart stötte han på en dörr. Låst. Med all sin kraft hockeytacklade han den till kaffeved.
Han hukade sig in och verkade ha kommit till ett trapphus.
Trapporna avverkades fort, likaså dörren i slutet.
Det var först nu han märkte att han inte hade några kläder på sig. Han rensade ut en städskrubb och hitta en tjockisoverall att knyta runt midjan. Aningens mindre genererad så övertalade han snabbt den dörr han misstänkte ledde ut till friheten.

Bernt visste inte vad han skulle tro. Rebecca hade, så lugnt och sansat som möjligt, försökt förklara vad som hade hänt.
"Ringer jag polisen kommer de inte tro mig!" fortsatte hon, gråtandes. Bernt visste inte vad han skulle säga eller göra. Allt han kunde göra var att finnas till hands och stödja Rebecca. Han började undra ifall sonen helt enkelt hade dukat under av all stress och dragit, vilket gjort att Rebecca fått någon slags psykos.
Men sen så kom Rebecca ihåg något. Visitkortet hon hade fått av den unge herren med dreadlocksen.
Hon tog fram det ur morgonrocken. Det var färglagt i psykadeliska färger och bar texten "Healing-Rasmus
Korrespondens inom healing, övernaturliga fenomen, örter och svampar samt najs musik. Innehar F-skattesedel."
Rebecca slog numret. Hon behövde någon att prata med som, om än så det minsta lilla, skulle tro på vad hon hade sett. Några signaler gick fram. Till slut svarade en extremt kraxig, trött och hes röst "Rasmus healing AB"

Ljuset gjorde ont i Stor-Ulriks ögon. Efter ett tag lyckades han registrera omgivningen. Han var omgiven av ett dystopiskt, kallt och grått industrilandskap. Han började springa igen. Elden inom honom fortsatte att brinna, och det kändes som om att han rusade fram i dryga 50 knyck. Vilket han också gjorde.

Herr Yamashi hade haft en hård dag. Han jobbade som budbilschaufför och hade börjat dagen med att försova sig, bråka med frugan och missat frukosten. Nu satt han och försökte glufsa i sig en billig sushibricka medans den gamla Datsun 620in tog sig fram bäst den kunde över industriområdet.
Herr Yamashi hade aldrig riktigt förstått vad det var han fraktade fram och tillbaks över detta enorma industrikomplex, däremot visste han vilken fet bonus han fick varje månad för att hålla käft om det lilla han hade sett av alla de experiement och projekt som pågick. En bonus som hans fru var väldigt pigg på att shoppa upp.
Han satt just och tuggade på den sista, till konsistensen gummiaktiga, sushibiten när hans skitdag blev ännu sämre. Det började med att han spillde stekhet grönt té rakt i skrevet, sen så fortsatte det när en jätteman med en overall ihopknuten runt midjan rev bort förardörren, slet ut honom ur trucken och gasade iväg. Herr Yamashi såg förvånat hur en gigantisk knutnäve slog upp takplåten för att göra plats för den monstruösa överkroppen.
Han suckade och konstaterade att han hade ännu en sak att hålla jävligt mycket käft om.

Stor-Ulrik plågade den stackars Datsunen för allt vad den gick för. Han trodde sig följa någon slags väg ut ur detta industrihelvete.
Hans gissning visade sig vara korrekt. Ganska omgående nådde han stängsel, staket och en vägbom. En snabb blick mot vaktkuren. Genom glaset kunde han se hur en proppmätt vakt satt och sov framför en liten skit-tv som visade en sumomatch. Stor-Ulrik dödade motorn, rullade den sista biten, gick ur bilen och bröt bommen rakt av, satte sig i bilen igen och körde iväg. Vakten fortsatte att sova och drömma ljuvligt om friterade bläckfiskar.
Stor-Ulrik hade fortfarande inte den blekaste om var han var, annat än att det var ett östligt land där säkerhet och bevakning tydligen inte var högprioriterat.

Återigen blev den pittoreska lilla gården invaderad av hobbyufologer. Men den här gången hade dom inget intresse av att traska runt med kameror, nu var dom enbart här för att stödja Rebecca.
De var de enda som ville lyssna på hennes historia och som inte avfärdade den som hallucinationer. De samlades runt Rebecca och försökte bäst dom kunde trösta henne och förstå vad som hade hänt.

Stor-Ulrik fortsatte att härja vidare med Datsunen. Han hade inte sådär jättestor koll på vad klockan var, annat än att det var natt och att han hade kört i några timmar. Han hade passerat några byar som inte såg sådär jättevälkomnande ut, fler industrikomplex, lite skog, några sjöar och inte så mycket mer. Ansiktet och överkroppen var fullpepprade med diverse flugfän.
Han hann precis tänka att han var tvungen att hitta en motorväg innan en brutal trötthet föll över honom. Halvsovande tog han av på närmsta kostig, körde en bit och somnade direkt.
När han vaknade igen var saker annourlunda. Hans muterade kroppshydda tycktes börja återgå till det normala, och han kände sig klarare i skallen jämfört med den blinda raseri han hade upplevt några timmar tidigare.

Han tittade sig runt. Inte fan var han i någon svensk granskog direkt. Här verkade det mest växa bambu och färgglada blommor. Hungern och törsten var extremt påfrestande.
Han försökte starta den uppspöade gamla Datsunen. Inte ett liv. Frustrerad slet han upp huven och började mickla med den tokslöa gamla sugdieselfyran. Efter ett tag insåg han att det helt enkelt rörde sig om dieseltorsk. Uppgiven sjönk han ihop.
Plötsligt insåg Stor-Ulrik att han hade kört en bra bit in på en pytteliten skitväg, i ett främmande land som dessutom verkade vara inbäddat i en kvävande, tropisk hetta. Han var vilse.
Han kände hur bieffekterna av vad-det-nu-var som hade muterat hans kroppshydda blev allt påtagligare. Ett grönt skimmer började flimra framför synfältet, han började få otroligt ont i ögonen och ett illamående började så smått smyga sig på... Han somnade om igen, utmattad.

Stor-Ulrik väcktes av att någon petade på honom med en vass pinne.


...fortsättning följer... :wink:
Användarvisningsbild
Erik Sandström
Sävar Turbo Racing
Inlägg: 318
Blev medlem: mån sep 27, 2004 7:52 pm
Ort: Sävar

Inlägg av Erik Sandström »

Mäktigt :D
David_B
För mycket laddtryck
Inlägg: 345
Blev medlem: tis aug 05, 2008 7:32 pm
Ort: Emmaboda, typ

Inlägg av David_B »

Som vi har längtat efter ytterliggare ett nytt avsnitt :D
David B
Användarvisningsbild
mårten nordström
För mycket laddtryck
Inlägg: 390
Blev medlem: ons jan 04, 2006 4:18 am
Ort: kumla

Inlägg av mårten nordström »

GAA så bra väntar tills nästa avsnitt
Att gå på krogen är som att öppna en ask choklad. Alla godbitar är redan tagna och allt som återstår är några spritfyllda äckel i hörnen...
Användarvisningsbild
Rogge
Forumsberoende
Inlägg: 1624
Blev medlem: ons mar 02, 2005 2:51 pm
Ort: Ängelholm

Inlägg av Rogge »

hade högläsning för 2 kollegor på jobbet idag o de satt och garvade gott åt historien! stora tummar upp!
Jag har inte gjort sönder den, bara modifierat den utanför toleransområdet..
angie
För lite laddtryck
Inlägg: 6
Blev medlem: tor nov 25, 2010 11:00 am

Inlägg av angie »

tror jag just la lite för mycket jobbtid på att läsa :hihi: men det här är ju skitsköj! skriv skriv jag vill läsa mer (mecke lite emellan också)

guld köpes till dig ;)
Venjan
Lite mer laddtryck
Inlägg: 18
Blev medlem: tis jun 26, 2007 10:27 pm

Inlägg av Venjan »

Har suttit och läst sen 22 , klockan e 00.15 nu och har aldrig varit med om någon så kung läsning tidigare! Kan ju erkänna att det blivit en å annan öl emellanåt, men mycket bra och framförallt spännande skrivet! :)

(förresten god jul alla, har ju halkat in på den 24e nu)

//Prästen
cheva_nova
Ganska mycket laddtryck
Inlägg: 72
Blev medlem: ons jan 05, 2011 3:54 pm
Ort: finspång

Re: Korvmojjar och Bränt Gummi: Del 9 - Para-Normalt

Inlägg av cheva_nova »

haha riktigt bra, det är nog den bästa "boken" jag nånnsin läst, ska följas!! (=
BmwE34535
Lite mer laddtryck
Inlägg: 35
Blev medlem: mån jan 10, 2011 5:04 pm

Re: Korvmojjar och Bränt Gummi: Del 9 - Para-Normalt

Inlägg av BmwE34535 »

Lite kul läsning faktist :D Känner igen det där med att witetrash fjortisarna hänger vid korvmojjen och blir upphetsade av en sunkig gl som bara släpper på ena hjulet.
Filip Ström, Hultsfred
Användarvisningsbild
professorwinther
För mycket laddtryck
Inlägg: 124
Blev medlem: lör aug 28, 2010 9:44 am
Ort: Umeå
Kontakt:

Re: Korvmojjar och Bränt Gummi: Del 9 - Para-Normalt

Inlägg av professorwinther »

Fan vilken underbar läsning!

Mycket målande beskrivningar som gör att det känns som man står där på gården och tittar på!


Stor eloge till dig att du orkar skriva!
Det finns inget jag inte kan, bara saker jag inte har lärt min än!
Användarvisningsbild
Glufsen
Forumsberoende
Inlägg: 769
Blev medlem: lör jul 30, 2005 3:58 pm
Ort: Uppsala

Re: Korvmojjar och Bränt Gummi: Del 9 - Para-Normalt

Inlägg av Glufsen »

Kul att några uppskattar det senaste avsnittet ändå :) Så här i efterhand så blev det alldeles för överambitiöst. Jag försökte göra Stor-Ulrik till hjälte i någon slags mörk komedi med inslag av bizarr sci-fi... Menmen, om det är så en enda själ där ute som vill läsa en fortsättning så fortsätter jag skriva när det finns tid. Har några andra manus på G, men det är helt icke-bilrelaterade saker såsom zombies och pretentiösa samhällsanalyser.
Nisse Hult
För mycket laddtryck
Inlägg: 186
Blev medlem: fre okt 24, 2008 6:16 pm

Re: Korvmojjar och Bränt Gummi: Del 9 - Para-Normalt

Inlägg av Nisse Hult »

Inte bra att det inte handlar om bilar längre.
Men låt inte det störa dej eftersom du har mycket skrivarglädje/kunskap som många vill ha del av.
Keep working på den bilrelaterade talangen. :thumbright:
Detta är ett forum som handlar om att äga, skruva och åka Volvo med V8 i.
http://www.v8volvo.se/
Bassek
För mycket laddtryck
Inlägg: 361
Blev medlem: tor dec 10, 2009 3:13 pm
Ort: KarlGustav/Varberg

Re: Korvmojjar och Bränt Gummi: Del 9 - Para-Normalt

Inlägg av Bassek »

Klart vi vill ha mera!!!!! :thumbright:
Användarvisningsbild
Swedish_Blackadder
För mycket laddtryck
Inlägg: 429
Blev medlem: ons feb 07, 2007 11:07 pm
Ort: Hemlig ort, säkerhetsklassad imformation.

Re: Korvmojjar och Bränt Gummi: Del 9 - Para-Normalt

Inlägg av Swedish_Blackadder »

Låna lite av mig då?
Du har ett PM på massa fina saker du kan använda.
Observera maximal tyssssssssttttttnaaaaad....
Användarvisningsbild
Glufsen
Forumsberoende
Inlägg: 769
Blev medlem: lör jul 30, 2005 3:58 pm
Ort: Uppsala

Re: Korvmojjar och Bränt Gummi: Del 9 - Para-Normalt

Inlägg av Glufsen »

@Badass

Hej! Det var många godbitar, tack för lite inspiration! Dessvärre så är det som så att det nog inte kommer bli skrivet något på denna novellserie/bok/berättelse inom någon snar framtid. Det senaste halvåret har jag tvingat fram en B-uppsats, en C-uppsats och nu blir det snart en till B-uppsats. Utöver det heltidsplugg i form av tentor, seminarier osv. Det jag vill säga är att man inte blir så jävla pigg på eller har särskilt mycket tid till att skriva när man samtidigt pluggar, tyvärr.

Dock är tanken att författarambitionerna ska få blomma ut ordentligt efter det att studierna är klara, förhoppningsvis om ett år. Högst upp på prioriteringslistan då kommer nog vara att sätta punkt för KOBG och officiellt publicera den som gratis e-bok, som jag babblat om tidigare.

//Glufsen
Skriv svar