Korvmojjar och Bränt Gummi: Del 9 - Para-Normalt

Tjata om vad som helst .
Användarvisningsbild
Glufsen
Forumsberoende
Inlägg: 769
Blev medlem: lör jul 30, 2005 3:58 pm
Ort: Uppsala

Korvmojjar och Bränt Gummi: Del 9 - Para-Normalt

Inlägg av Glufsen »

Jaha då har man haft skittråkigt igen, så jag knåpade ihop en liten historia om ja..Läs själva :lol: Den är skitdålig jag vet, men vafan.

Del 1:Början till allting...

Fille ,18 år, har precis fått ta över sina farföräldrars skitsura Volvo 740 GL -87. Fille som är "bilintresserad" (dvs han diskuterar olika sorters dumpventilljud med sina ungefär lika bilintresserade polare) tycker att hans 740 är förjävla ball med sitt fräna ljud (trasigt avgassystem, hallå), 5" slutrör och naturligtvis tonade rutor. Fille är helt enkelt kungen vid korvmojjen.

Men så en dag så hör Fille och hans polers något i fjärran. Ett elakt bröl som för korta stunder avbryts av puffar och smällar, och tillochmed det ack så fräna DUMPLJUDET! Flocken av bilintresserade ungdomar sliter blicken från fjortisarna vid korvmojjen och försöker lokalisera det skitfräna ljudet som tycks komma emot dom...En av Filles polare, Conny, fäller den dräpande kommentaren:"faaaan dä låter som en räser-bil" och resten av flocken instämmer.

Ljudet kommer allt närmare, nu kan man också tydligt höra däckskrin! Fille reagerar då däckskriet låter dubbelt så högt som när han börnar med sitt vänsterdäck, det kan bara innebära en sak: DEN ÄR DIFFAD!!! Filles polare har också uppmärksammat däckljudet och spänningen ökar. Nu börjar det synas däckrök från industriområdet borta vid pappersbruket! Spänningen stiger, vafan är det för monster egentligen!?

När då monstret med det fräna ljudet närmar sig korvmojjen så samlas flocken vid vägen för att iakta den fräna händelsen...
Ljudet närmar sig, däckskriena blir högre och tillslut så visar monstret sig! En sketen gammal 142 från -68. Rostig, matt i lacken och inte minst framförd av traktens lokala bonnläpp: Stor-Ulrik. Fille och hans polare kan knappt tro sina ögon. De hade alla nämligen räknat med ett 1000hk monster av modell Supra eller varför inte en Skajlajn från Too Faast Tooo Furious.

Stor-Ulrik uppmärksammar klungan av motorintresserad ungdom samlad runt en white-trash 740. Nu j*vlar...
Tvåan petas i och den gamla M40in dör nästan av vridet som den turbomatade B20in ger ifrån sig. Den aga-diffade bakaxeln verkar också den lite självmordbenägen men ett litet breställ till ska den väl orka med...Med fulla spjäll, brölande wastegate, rykande bakdäck och en flinande bonnläpp bakom ratten sladdar den schletna gamla hunnförtin in på korvmojjens parkering.

Först står dom bara där, sen så kommer frågorna..."hur faen har du plockat ner en tuuuurbo i det där gamla aset!?"
"hur snabb är den?"...Ja ni fattar. Stor-Ulrik blir snabbt korvmojjens nya kung, något som inte direkt uppskattas av Fille, ni vet han med 740in...Fille kan helt enkelt inte acceptera att en sketen bonnläpp har lyckats smida ihop en fränare bil en hans, en äldre också och tillråga på allt med DUMPLJUD!!!

Fille ger sig ut på Internet för att söka kunskap om häxkonster kallade "turbokonverteringar". Efter att ha spammat sönder 10st olika forum med dåligt formulerade frågor på hur man bäst bygger en 500hk maskin utav hans 740 och blivit bannad likamånga gånger bestämmer han sig för att försöka själv, så jävla svårt kan det väl inte vara!?

Några veckor senare sladdar Stor-Ulrik förbi Filles garage och noterar hur någon har lyckats plocka ner en äcklig gammal B230K i molekyler samt försökt smeta dit ett snuskigt stort lastbilsaggregat på orginalgrenröret. Anledningen till att han gör det är att alla motordelar ligger slängda lite hursomhelst utanför garageporten.

Stor-Ulrik flinar för sig själv och undrar varför inte folk kan lära sig att använda sökfunktionen på STS...

Del 2:Fille köper tuuuurbo.

Fille satt inne på sitt pojkrum och var helt förkrossad. Alla hans polare hade plötsligt fått den uppfattningen att hans 740 var skitful och långsam, det spelade ingen roll hur mycket han än börnade med sitt vänsterdäck, gänget vid korvmojjen tyckte ändå att Stor-Ulriks 142 med hemmaknåpad tryckförgasaranläggning var fränare! Den hade ju dumpljud och allt...

Inte hade det blivit bättre av att Fille hade blivit totalt utskämd på intärnät då han hade ställt frågor som t.ex: "heeje äre nån som vet vicken tyrbo man ska ha te en b230k!?!??!?!? ja tänkte inte ha så mkt efekt, bara runt 500+++ OBs hur får man vhooompsssccchhhh ljudet!??! har man en öppen 250mm HKSblitxjappsdump får man vhooompscccssshyyy ljudet då?!?!?!", och därefter faktiskt försökt att bygga en turboanläggning på sin finfina b230k med endast 60k mil bakom sig. Men det funkade inge vidare att svetsa fast den där fräna lastbilsturbon på grenröret med pinnsvetsen. Så nu stod Filles tokfräna 740 där utan motor och såg alldeles jätteledsen ut. Kanske mest beroende på att lillesyrrans gungställning inte riktigt höll som motorlyft och resulterade i en ännu mer ramsne 740 orsakat av några kilo motor.

Så nåt måste göras. Plötsligt visste Fille exakt vad han skulle göra, han skulle ta ut hela sitt sparkapital på 3533kr och köpa hans drömbil: En Volvo 740 TIC! Så då ger sig Fille ut återigen på internet på jakt efter en billig och fräsch 740 TIC för runt 3 lök. Ganska snart insåg han att det inte direkt kryllade av fina 740 TICs för den prislappen, och av någon märklig anledning så ville inte de som hade schyssta sevenfåårtys till salu byta bort dem mot hans gamla GL, hans gamla moppe och en stock snus, inte ens om man ringde 13 gånger och tjatade.

Samtidigt i Stor-Ulriks bonngarage så pågick det rostlagning. Saker som att trösklarna var bortfrätta, baljorna i skuffen var stora fina hål och att balkarna under bilen mest bestod av kex och glasfiberspackel förstod inte Stor-Ulrik hur besiktningsgubbarna kunde ge nedslag på. Det gick ju liksom att köra bilen ändå, och Stor-Ulrik resonerade så att det enda man kunde krocka med i trakten var kärringen Vidhåla när hon fräste runt i sin Golf II på ettans växel, alternativt älgar.
Fast Stor-Ulrik litade på sina reflexer ifall något sånt skulle hända, och med den finfina AGA-diffade bakaxeln skulle man nog kunna sladda iväg från älgar och annat otyg...

Nåja, efter en helg tillsammans med pinnsvetsen var 142:an ihoplappad och klar. Stor-Ulrik hade t.om rostskyddat med en liten skvätt 20 år gammal plastfärg samt limmat trälim i diverse skarvar, nu skulle det nog inte rosta på ett tag! Då kunde man ju likagärna sätta tillbaks det jättefina turbokittet som Stor-Ulrik egenhändigt byggt utav gamla traktordelar och diverse skrot som hade legat på gården (för det förstod Stor-Ulrik, att besiktningsgubbarna inte gillade megastora turbos). Hela bilen hade faktiskt inte kostat ett skit, och ända så var han den snabbaste räsern i sockna'!

...eller?

Fille, allas våran dumpventilsfetischist, körde hemåt i sin nyligen införskaffade Volvo 760 TIC. Bara 3500kr hade den kostat, och då ingick trasig wastegateslang, trasigt avgassystem, dåliga dämpare och, hör och häpna, en DUMPVENTIL! Filles bil laddade alltså runt 1.5bar, lät förjävligt och dumpade hejvilt. Fille var i himmelriket. Sen att sjusextin var totalt upprostad, hade gått 54.000 mil och gick som en påse skit spelade mindre roll för Fille, som nu styrde kosan mot korvmojjen för att visa upp sitt nyförvärv för kamraterna.

Väl framme möttes han av den vanliga hopern av white trash som naturligtvis undrade om hans 760 som lät så fränt kunde ha någon chans mot Stor-Ulrik. Och när Stor-Ulrik dök upp med sin nyligen rostlagade 142 så kunde det ju inte bli annat än rejs!

Sagt och gjort, en lång fin raksträcka letades upp och nu skulle det äntligen avgöras! Vem var egentligen snabbast?
De båda räserbilarna rullade fram och började värma däck. Stor-Ulrik rostade naturligtvis orginalsulorna till existensminimum, medans Fille fes igång högra bakhjulet men slutade tvärt då en del missljud från bakaxeln hördes...

Efter burnisen så var det ju då dags, båda ekipagen laddade för start (särskilt Fille, han hade ju hört att B23ET kunde palla määängder av stryk så han stod på 6700rpm drygt 20 sek innan start), starten gick och...PANG! Stor-Ulrik drog igång på tvåan och hann ungefär 50 meter innan bakdäcken fick megapunktering. Fille hann ingenstans eftersom det av någon anledning hade smällt till i motorn och det nu försiggick kraftig rökutveckling under huven. Mindre bra.

Saker och ting blev inte bättre av att trafikbylingen tydligen hade fått nys om spektaklet, för nu syntes det blåljus en bit längre bort på vägen. Stor-Ulrik förstod att det nog inte var så bra att stå still på vägen så han började lunka hemåt i lagom takt, på bakfälgarna. Fille däremot satt kvar i sin bil gråtandes, och hade nog suttit kvar när bilen övertändes om inte hans polare Conny hade dragit ur honom. Fille svor tyst för sig själv att han minsann skulle bygga en värsting räserbil och köra ifrån bonnläppar med dopade gammla hunnförtis...

Del 3:Räserbilsbyggen och 3bar.

Livet lekte för Stor-Ulrik. Efter "vinsten" mot Fille och hans numera utbrända 760 hade hans roll som byns värsta räser stärkts ännu mer, även om hela fronten på 142:an hade ryckts dän då han bogserade bort den från en mörk och öde skogsväg efter en äventyrlig flykt från snuten, på bakfälgarna... Men Stor-Ulrik var inte en sån som var direkt finkänslig med saker, så han hade släpat hem 140-liket bakom farsans traktor och var nu i full färd med att rost- och krocklaga fronten. Lite överbliven plåt dithäftad med pinne, spackel, riktning med snickarhammare, mer spackel och lite slip samt Stor-Ulriks favoritfärg Volvo BM röd maskinprimer så såg det gamla aset inte så efterblivet ut längre. Och när han ändå höll på så kapade han av 3.5 varv fjädrar runtom för det där tuffa stuket. Sådär! 142:an mådde, likt sin ägare, bättre än någonsin.

Men hur gick det för Fille...? Blir det något räserbygge...?

Jadå klart som fan att det blir det! Efter nederlaget (som numera var vida känt) mot Stor-Ulrik hade han genast börjat skissa på en riktig killer. Något som skulle bli så grymt att han garanterat skulle bli kung vid korvmojjen igen...Problemet var bara att Fille inte hade någon bil, kunskap, erfarenhet eller verktyg. Men sånt tyckte Fille att man kunde lära sig medans man bygger, så svårt kan det väl ändå inte vara!? Så Fille samlade sitt crew bestående utav Kleptoman-Conny, Pungen, Pungens lillebror Lill-Pungen, Snusmumriken samt GrinOlle, som led av våldsam psykisk instabilitet om man kallade honom just för GrinOlle...

Samtliga var väl ungefär lika dumma i huvudet och kunde ungefär lika lite om bilar och motorer, men dumpventilsljud det bannemig kunde dom härma! Timtal kunde ägnas i "Dumparnas" högkvarter (Filles garage, som var ungefär lika stort som en 740) åt att härma olika dumpljud.

Nåja, steg 1 i projekt Räser var att införskaffa en bil. Fille visste precis vad grundplåten skulle bli: Hans morsas Nissan Micra -87! På "Att Göra" listan stog det bla:"konvirtera te bakjulsdriffft, byggga turbo me wästgejt, köpa 250mm öpen dumpväntil, NOsssSSS, fläjms dekaler från hobex, 5.5 tums avgasssystteem, japps dämpare".

Så vad göra nu? Ingen visste ju direkt vad som krävdes för att bygga om en Nissan Micra till bakhjulsdrift med 700hk, men de visste att de behövde delar! Problemet var ju bara att delar var så dyrt konstanterade Fille efter att han återigen hade gett sig ut på det mytomspunna Internet på jakt efter information, men den här gången avstod han dock från att regga sig på diverse forum och hota moderatorer med spö om dom bannade honom.

Kleptoman-Conny hade däremot en lösning på problemet förklarade han inför gruppen. Han visste minsann en kille som hade mängder av motordelar, bakaxlar, turbos och annat smått och gått liggandes som han nog kunde sälja till vrakpris. Fille undrade dock varför de prompt var tvungna att hämta alla delar klockan 02.30 mitt i natten ute på en gård i ödemarken, men Conny förklarade att han skulle betala killen senare och att han bara råkade veta hur man dyrkade upp låset till hans garage. Nåja, diverse 240 skräp lastades på på Connys fina VW Transporter diesel som han hade "lånat" i grannkommunen. Problemen började när Conny insåg att de knappt hade någon diesel i tanken...

Stor-Ulrik vaknade med ett ryck, vafan var det för det röster han hörde bortåt dieseltanken te? Det tog inte lång stund innan han insåg att det var dieseltjyvande tattarjävlar i farten igen och det var ju lagom kul. Så Stor-Ulrik, som förövrigt vägde runt 130kg till större delen muskler och var drygt 2m lång, gjorde naturligtvis något åt saken.

"Men vafaaaan Conny det här är ju Stor-Ulriks gård!" väste Fille åt Conny som var i full färd med att knipsa upp låset till dieselpumpen. Conny brydde sig inte ett skit. Fille däremot höll på att skita på sig utav rädsla, att sno något från Stor-Ulrik var bland det osmartaste man kunde göra i trakten. Conny hann få i runt fem liter diesel innan de såg vad de hade fruktat mest, en förbannad Stor-Ulrik springandes över gårdsplanen beväpnad med slägga, vrålandes något oidentiferbart om "dieseltjyvshelveten"... Fille och hans crew insåg att det kanske inte var så smart att stanna kvar, så samtliga tryckte in sig i Transportern och hann 2.5m innan bilen blev ramsne av Stor-Ulriks slägga. Men de fortsatte ändå.

I rent raseri rusade Stor-Ulrik bort till maskinhallen och startade upp 142:an, nu j*vlar skulle det jagas dieseltjyvar! Efter en händelserik jakt på några mil över grusvägar och åkrar så bluddrade Stor-Ulriks fina B20TIC till och krävde lite mer soppa ifall det skulle jagas fler dieseltjyvar. Så Stor-Ulrik gick hem genom sommarnatten svärandes för sig själv, han visste nog vad det var för miffon som hade försökt sno hans fina diesel...

I Transportern däremot var stämningen på topp, de levde ju! "Dumparna" tog sig hem till Filles garage och började bygga räserbil med en gång. Eller ja försökte... Fille började med att svetsa ihop sin lillesyrras gungställning så att de hade en motorlyft. Motor/låda lyftes ur, bilen vältes upp på sniskan på ett par gamla däck och Pungen började kapa...Och uj vad han kapade, snart var det ingenting av den gamla Micran kvar. Filles morsa blev mindre glad däremot.

Därefter uträttade Fille och hans crew så enormt stora mängder ful- och bonnmek att det borde vara spöstraff på det. En äcklig bakvagn byggdes ihop utav skrot, efter lite mer kap och svets satt där också en äcklig gammal B21+ en M46 samt en 1030 bakaxel i Micran, allt var totalt felbyggt, snett och inte direkt säkert. Fast den gick hyffsat fort rakt fram iallefall...Nu skulle det rejsas! Att de överhuvudtaget hade fått ihop allting och fått det att fungera var nog GrinOlles förtjänst, han hade ju faktiskt gått en halv termin på fordon och jobbade på skroten.

Fast Fille bekymmrades över att bilen inte hade något fränt dumpljud, det var ju liksom därför han hade börjat bygga!
Men sen kom han på att han faktiskt hade en utbränd 760 TIC framför garaget! Grenrör med turbo plockades raskt av och bultades dit på B21:an, lite fix med dammsugarslangar, oljeanslutningar, plastic padding i förgasarn, rör och diverse annat skrot så hade de faktiskt en halvt om halvt levande turbomotor! Under ceremoniella former monterades också den jättedyra, enorma, öppna dumpventil som gänget hade sparat ihop till. När den äckelmotorn senare startades så (förutom att den gick som en påse skit) dumpade den så mycket att lyckan i garaget var obeskrivbar. De hade gjort det!

Så Fille hoppade helt enkelt i Micran och hasade ner till korvmojjen för att återigen utmana Stor-Ulrik. Fille bad till Gud att Stor-Ulrik inte skulle känna igen honom sedan det misslycka dieselstöldsförsöket, och de andra ville inte ens vara i närheten.
Fille tog sig tillslut fram till korvmojjen där Stor-Ulrik som vanligt tog sig en hamburgare efter dagens hårda arbete som bonnadräng, självklart med 142:an som bruksbil trots att den drog drygt två liter per mil och hade komfort som...Eller ja, det fanns ingen komfort. Förutom att det fulbygge som Fille färdades i väckte uppmärksamhet så var det nu större efterfrågan på ett slutgiltigt rejs större än någonsin, så rejs skulle det bli, på natten av naturliga skäl.

Stor-Ulrik blev faktiskt lite orolig över Filles kreation. Även om aset var totalt felbyggt så var det ju ändå låg vikt och stor motor som gällde, bäst att tunea B20in lite till tänkte Stor-Ulrik och styrde kosan mot hemgården.
Och tuneas gjorde det, Stor-Ulrik ställde upp laddtrycket någon atmosfär sådär och dopade förgasarna lite mer, nu skulle segern garanterat bli hans!

Så blev det då dags...För det slutgiltiga räjset mellan Stor-Ulrik och Fille. Bonnläpp versus Kepspöjk. De båda underliga bilarna ställdes upp på en öde raksträcka ute i skogen. Däckvärmningen blev dock som vanligt, Fille fes igång vänsterhjulet den här gången med hade återigen fått tag i en rutten bakaxel så han slutade tvärt. Stor-Ulrik som hade kastat ner så mycket skrot som det bara gick och mökat igen med sin kära gamla pinnsvets i bakaxeln, drog igång en mäktig börnis på tvåan. Den här gången var det dock aningens bättre däck som högst var 10 år gamla...

Spänningen var olidlig när det började dra ihop sig för start, för nu var det faktiskt jämnt! 3...2...1. Starten gick. Fille fick faktiskt en hygglig start och fes iväg ganska kvickt. Stor-Ulrik väntade någon sekund tills laddtrycket hade hoppat upp till rätt sjuka nivåer, och dumpade därefter kopplingen...Ett domedagsvrål, spinnande bakdäck och han var iväg. Han tog in på Fille ganska snabbt ända tills det sa PANG och resterna utav en vevstake skjöts ut genom först motorblocket, därefter innerskärmen, punkterade Stor-Ulriks högra framdäck och orsakade rätt stora mängder rökutveckling. Fille kom ihåg hur glad han blev över det, sen så kom han inte ihåg särskilt mycket mer från den dagen då han lyckades köra in i en riktigt äcklig grop i vägen. Det resulterade i att den klent ihopsvetsade bakvagnen gav upp, likaså växellådsfästet och motorfästena.
När ambulansen kom så låg drivlinan utspridd ca. 150m bort ifrån Micran som hade voltat X antal varv och lagt sig i diket. Att Fille överlevde utan men för livet var ett smärre mirakel.

Hur gick det för Stor-Ulrik då? Jo han bogserade naturligtvis bort fjortontvåan med farsans traktor och började skissa på en ny motor och nya äventyr...

Del 4:Conny bygger plastraket.

"Fyfan vilket lik" tänkte Stor-Ulrik när han av någon anledning hade börjat att inspektera sin 142. Rosten...Lacken...Det allmänna skicket...Det var inte ens något stuk, det var bara en sorglig skugga utav en bil som en gång i tiden var riktigt fin.
Stor-Ulrik hade fått bilen gratis utav en gammal bonde, dragit hem och börjat experimentera med diverse turbokonverteringar, men rost och sånt skit hade han liksom aldrig brytt sig om... Förrens nu.

Stor-Ulrik hade nämligen tagit sin käre 142 in till storstan för att ösa runt lite och bränna däck, men då märkte han att folk tittade konstigt på hans fina fjortistvåa...Precis som om den vore ful eller nåt. Kanske var det det sunkigaste lackjobbet på norra halvklotet, den totalt söndermöfflade fronten, rosten, den inhoppade bagageluckan eller något annat, hursomhelst så verkade inte folk tycka att Stor-Ulriks hunnförti var särskilt tilltalande. Däremot var det alltid lika roligt att totalt äga sönder sönderstylade pokemonbilar, "chippade" Bimmers, eller varför inte Volvo 7fjortis på någon öde raksträcka...Eller lagom kurvig landsväg, Stor-Ulriks bil hade ju så bra väghållning med kapade fjädrar och stenåldersdäck.

Hursomhelst så hade nu Stor-Ulrik tagit beslutet att en gång för alla laga rosten på sin ögonsten, samt göra den clean och snygg. Droppen var nog när ett gäng snorungar hade beslutat sig för att sparka och slå på Stor-Ulriks fina 142 när han införskaffade föda på Max. Naturligtvis hade snorungarna fått veta att de levde, men Stor-Ulrik blev nästan skrämd av sig själv, han brydde sig plötsligt om bilens utseende! Så beslutet hade tagits en gång för alla, fjortontvåan skulle bli fin.
Och det var ett rätt stort steg att ta med tanke på hans tidigare modifikationer till bilens utsida, framförallt med tanke på hans finfina rostlagningar...

Samtidigt så var Kleptoman-Conny på sjukhuset och hälsade på sin bästis Fille, som inte direkt mådde bra efter att ha trillat omkull med "Dumparnas" cepebyggda Nissan Micra. Om man nu hade vart med om något liknande så skulle nog de flesta lägga av med fortåka och felbyggda bilar. Men inte Fille. Det enda han ville var att "uuut å börna me min sjuförti, geaöööhh...."
Conny tyckte faktiskt riktigt synd om sin polare. Och han kände att han var tvungen att göra något för Fille, typ som att bygga en ännu värre värstingbil som skulle vara snygg och framförallt spöa dopade gamla Volvos."Tänk om man kunde bli en riktig kändisbilbyggare" tänkte Conny och började tänka på hur det skulle gå till...

I Stor-Ulriks garage däremot hände det saker. Av någon anledning så hade Stor-Ulrik rensat ur hela den gamla bonnaverkstan och beredde plats för sin 142. Gammalt järnskrot från 1800-talet och framåt förpassades till en container som Stor-Ulrik därefter sålde till en skrothandlare och fick ut en vacker slant för, nu hade han ju t.om en budget! Pinnsvetsen krängdes iväg och Stor-Ulrik for in till storstan för att inhandla en beggad MIG-svets samt X antal kvadratmeter 1mm plåt, lite plåtverktyg och annat smått och gott, nu j*vlar skulle det meckas!

Connys begär efter en "asaaafrän bil" blev bara större och större. Men problemet var ju att bygga en frän bil kostade pengar,något som Conny dock visste hur man fixade fram. Det var rätt enkelt egentligen, man "lånade" lite saker och sålde på Blocket, hur enkelt som helst och fett med stålar!! Sagt och gjort så började Conny och hans polare åka runt i kommunen och låna lite saker som skulle förvandlas till pengar, som så småningom skulle förvandla Connys sunkiga BMW E30 318i till en riktig showstopper med extra allt...

Stor-Ulrik hade just kommit fram till en sak: Det var lättare att kapa bort rost än att ersätta den. Efter några dagar med kapen var det inte så mycket kvar av hans gamla 142. Drivlinan hade slitits dän och Stor-Ulrik hade pallat upp aset på de högst tvivelaktiga domkraftsfästena, men Stor-Ulrik var inte en sån som gav sig! För att göra en lång historia kort så var 142:an efter mängder av plåt, svetstråd, SVETSPRIMER, karosserikitt och primer äntligen redo för lack. Inte en fusklagning någonstans, allt helsvetsat med punkter och finfina hemmabockade balkar, sickat golv, bortblästrad ytrost och såklart var alla skarvar tätade riktigt ordentligt... Aset rullades ut i den för tillfället tomma silon och en primitiv lackbur möfflades ihop av lite överbliven balplast, nu j*vlar var det thinnertajm!

Det där med att bygga bilar var rätt svårt hade Conny kommit fram till. Hans slutkörda gamla E30 hade tryckts in i någon slags imitation över ett garage och rivits ner totalt. Conny hade bestämt sig för att hans bil skulle ha ALLT! Fetaste billjudet, grymmaste väghållningen, snabba tidkort på kvartsmilen, driftmästarn runt korvmojjen, värsta stajlingbilen, you name it... Grejen var ju att som vanligt hade varken Kleptoman-Conny eller hans pantade polers någon som helst aning om hur man gjorde. Fast Conny hade ju som vanligt en lösning på problemet, han hade nämligen sett att man kunde bygga egna kjolpaket och stuff med byggskum från jättefräna Biltema! Sen kunde man ju fylla igen diverse hål med det också och bara slipa ner, hur enkelt som helst!!! Sagt och gjort så for Conny och hans polers och köpte enorma mängder byggskum, spackel, glasfiberväv och annat skit med "lånepengar"...Fet-trimmet och asabra väghållningen fick vänta enligt Conny, alla vet ju att en bil med kjolpaket smäller högre än en ful bil som går som ett skållat troll!

Trots att han aldrig hade lackat en bil förut så var Stor-Ulriks 142 numera vackert mossgrön, med resultat som garanterat var bättre än många andra proffsiga "styling" lacker. Stor-Ulrik själv förstod nästan inte hur han hade lyckats förvandla det där gamla äckliga liket till det här, men det han förstod var att det var dags att bygga motor, något som han kunde sen tidigare.
Hans fina gamla B20TIC hade fått en lastbilsintercooler, ombestyckade dubbla Weber 45, riktigt vass kam, och hemmaportad topp av Stor-Ulrik och en del annat. När han ändå var i farten trycktes en 1041 bakaxel dit i kombination med en M47 som han hade hittat på en loppmarknad. I ett nästan omänskligt tempo jobbade Stor-Ulrik dag och natt med sin käre 142, socialt liv och sånt skit kunde vänta!

I Connys garage däremot hade hans jätteäckliga E30 numera blivit ännu äckligare tack vare X antal kilo byggskum, spackel, glasfiber, mer spackel och några sunkiga alufälgar (helt olagligt stulna naturligtvis). Det fanns ingen direkt form på "bygget", bara tillslipade spackel- och byggskumklumpar och allt var helt skitfult gjort. Men det tyckte inte Conny, han såg bara framför sig det fränaste bygget han hade sett på länge! Men så kom ju den där biten med prestanda...Och Conny visste precis hur han skulle göra. Han letade upp några annonser på väghållingskit, turbokonverterade BMW-spisar och annat skit på nätet, sen åkte han och hans polare helt enkelt dit och snodde sakerna. Väl hemma i pyrtet som kallades för garage så yxades alla godisbitar dit mindre finkänsligt och snyggt. Efter några veckor så var eeetrettin tillmöfflad och "klar" för lack, om man nu kallar grovslipade spackelklumpar för lackfärdiga...

Stor-Ulrik granskade sina händer. Stora, skitiga, valkiga, blodiga, plåsterförsedda och med uppskrapade knogar. Han hade helt enkelt jobbat jävligt hårt med sin käre 142, och nu var den snart klar. Riktiga väghållningsprylar hade hittat dit, breddade 15" plåtisar med nya fina däck som Stor-Ulrik faktiskt hade KÖPT, men de var värda varenda krona enligt honom själv. Bilen var så jäkla frän och fräsch den bara kunde bli, och Stor-Ulrik förberedde det sista innan provkörningen. En störtbåge och ett par kramgoa stolar hade också införskaffats ifall man skulle råka trilla omkull.

Efter några lager stulen primer och lite stulen lazerblå färg så kände sig Conny riktigt stolt över sin kreation. Aset såg ut som något hämtat ur ett barnprogram riktat till åttaåringar höga på socker, hade någon stulen ljudanläggning och ja lite mer stulna roliga saker som t.ex en turbospis som faktiskt gick ganska bra. Under spacklet och fogskummet döljde det sig dock rätt enorma mängder rost, men det kunde ju inte göra så mycket enligt Conny...Nu var det däremot dags för provkörning! Ett stuprör till downpipe hängdes dit och drogs ut under passagerarsidan, ska det bröla så ska det! Efter lite bludder och bröl så startades odjuret till BMW-sexa upp och Conny drog ut på sin första provtur.

Hemma hos Stor-Ulrik var det också dags för provkörning. Lite fine-tuning med tändningen, förknasarna och annat trams så gick den hemmapulade turbomotorn hyffsat. Eller ja hyffsat kanske var en underdrift, Stor-Ulrik var inte direkt finkänslig med laddtrycket, den gick faktiskt jävligt bra. Då ska man ju naturligtvis ut och sladda runt korvmojjen på by'n...Pilotbrillorna åkte på, bilfan tankades full och Stor-Ulrik brölade ner till korvmojjen med raka rör, gladare och stoltare än någonsin.

Det var oundvikligt. Ett rejs mellan Conny och Stor-Ulrik. De båda hade naturligtvis mötts vid korvmöjjen och märkt att båda hade byggt räserbilar under sommarn, och den sedvanliga massan white trash hade självklart påhejjat ett rejs, för nu var det riktigt, riktigt jämnt...Conny hade ju faktiskt lyckats sno en riktigt fin och välbyggd turbomotor, fast å andra sidan kunde ju Stor-Ulrik faktiskt det där med att bygga räserbil. Pengar satsades, det skvallrades om de bådas byggen (eller ja, Connys bygge bestod ju mest av delar som inte direkt tillhörde honom, men ändå...) och en karavan färdades till den gamla vanliga raksträckan i skogen för att en gång för alla avgöra vem som var byns värsta räjser, igen...

Väl framme så lajnade de båda räjsarna upp för start, men därefter hände något som ingen direkt hade kunnat förutse.
En mindre arme utav polisbilar dök naturligtvis upp från i princip ingenstans. Panik utbröt och Conny gjorde en mindre smart start/flyktförsök, vilket resulterade i att lite effekt hjälpte till att lossa bakaxeln ifrån det sönderrostade underredet, vilket resulterade i att Conny blev ståendes...Stor-Ulrik däremot förstod att det kanske inte var så smart att köra ifrån bylingen i det här läget, de var helt enkelt för många.
Men snutarna var inte där för att avbryta streetrejset, de var där för att ta hand om en viss Kleptoman-Conny och hans kompisar. Som bekant hade de ju stulit rätt enorma mängder bildelar och annat under sommaren, något som han fick sitta av ett par år på kåken för.

Stor-Ulrik däremot fick beröm av Harry Haffa för sin fina 142 och kunde åka hem riktigt j*vla ordentligt glad, byns värsta rejser var än en gång obesegrad!

Del 5:Dieselbröl versus Dumppys.

Det var en nästan helt vanlig sensommardag och Stor-Ulrik var som vanligt ute och pressade sin 142 till max ute på kurviga landsvägar och öde raksträckor. Bilen gick hur bra som helst, de sista finjusteringarna var gjorde och Stor-Ulrik såg fram emot att få köra med bilen ett bra tag till, fortfarande glad efter "vinsten" mot Kleptoman-Conny. Men allt det ändrades mycket fort.

Stor-Ulrik noterade nämligen en äcklig 745:a som var ute och pös i 60 knyck, "Perfekt" tänkte och och började köra om med lagom vansinnig fart. Det han inte såg var att 745:an framfördes av traktens lokala pundare/ligist Kenta Kokain, som var lagom lullig av diverse substanser. Kenta Kokain tyckte inte om att någon ful grön bil höll på att köra om honom, så han hängde helt enkelt ut den stulna 745:an i andra körfältet. Stor-Ulrik han aldrig reagera och drämde in i 745:an i 180 km/h, snurrade ett par varv och la sig i diket.

När Stor-Ulrik vaknade igen och upptäckte att han var fastspänd på en bår med en massa ambulanspersonal runtomkring sig så tänkte han inte på om några ben var brutna eller inte, han tänkte på hur det hade gått med hans käre 142.

Det hade inte gått särskilt bra. Den var faktiskt totalt sönderklotad efter 7-8 varv. Stor-Ulrik blev helt hopplöst förkrossad och grät på vägen in till sjukhuset, så mycket blod, svett och tårar i önödan...

Efter några veckor på sjukan med diverse benläkning och annat skit så kunde Stor-Ulrik få åka hem, han hade störtbågen i bilen att tacka för att överhuvudtaget överlevde kraschen. Väl hemma så började han inspektera sin 142 för att se om det möjligen fanns någon chans att rikta upp den...Men näej, den var helt utom räddning. Allt värdefullt och som fortfarande var helt på bilen plockades bort (förutom förarstolen som Stor-Ulrik sparade av sentimentala skäl) och såldes billigt bara för att bli av med det, och efter att karossen åkt iväg till skroten svor Stor-Ulrik att han tamejfan aldrig mer skulle lägga ner så mycket tid och energi på en bil ifall man bara skulle trilla omkull med dem...

Några dagar senare så var det ändå dags för att köpa en ny räser. Men nu var det ingen fjortistvåa som gällde längre, ny var det tyskt stål (rost) och dieselknatter för hela slanten! Hela 2500kr pröjsade Stor-Ulrik för den lagom inkörda Mercedes 300D -87. Den var hade preciiiiis klarat besiktningen tack vare förre ägarns lagom seriösa lagningar. "Nåja, duger väl att frakta runt arschlet i" tänkte Stor-Ulrik och knattrade hem till gården på förra ägarens "lånade" skogsmaskinsdiesel.

När han ändå var påväg så kunde han väl likagärna tröstäta lite på korvmojjen, så han svängde ner i samhället men började att ångra sig direkt när han såg det sedvanliga WT-gänget. Men det var något som inte stämde. Samtliga dårar som vanligen hängde runt korvmojjen var nu nämligen samlade runt någon skinande plastraket. När Stor-Ulrik kom närmare såg han att det var en Mitsubitchi EVO IV, och bakom ratten satt ingen mindre än Fille, tydligen någorlunda ihopläkt efter smällen med Micran.

Stor-Ulrik tvärnitade nästan och var påväg att vända, men sen påminde han sig om att han inte behövde ta någon skit bara för att han hade klotat sin käre 142 och numera brände runt i en jävla tattarsläde. Tänkt och gjort så svängde han ner och kände direkt blickarna från gänget...När han väl klamrade sig ur blysläden så var Fille den första att komma fram och fråga om vad som hade hänt, informera om att Mitsun minsann var hans och att Stor-Ulrik inte längre var snabbast...Lagom smådrygt. Stor-Ulrik kände plötsligt för att slå sönder Filles Mitsu MED Fille som tillhygge, men han avstod av diverse skäl.

Bara för att jäklas med Stor-Ulrik så hoppade han in i Mitsun och började tokvarva, och visst, den hade en megafrän dumpventil...Fjortisarna runt korvmojjen tjöt av glädje när den gång på gång bjöd på härliga dumpapysläten, Fille var återigen kungen vid korvmojjen! Fille hade nämligen rätt oanat ärvt en lagom rund summa pengar från sin avlidne farmor, och dessa hade naturligtvis investerats i en megatrimmad Mitsubitchi med 410 bromsade hästar.
Stor-Ulrik kunde bara inte låta bli att vara avundsjuk. Så han åt sin hamburgare under tystnad och sörjde sin käre gamle 142..."Bilar, fyfan vilket skit" tänkte han och hoppade in i Mercan och gasade hem till gården.

Den natten sov han inget vidare. Han kunde inte släppa tanken på att hans ärkefiende Fille numera ägde en bil som faktiskt var snabbare än den han ägde, och att hans ögosten numera låg på skroten, allt pågrund utav en satans jävla pundare. Å andra sidan hade pundarn visst blivit påkommen med att ha några höbalar marijuana i skuffen på den stulna 745:an, samt hotat ambulanspersonalen med ett avsågat hagelgevär och hade därför "några" år utav fängelse framför sig, men ändå...

Dagarna gick och blev bara tråkigare och tråkigare för Stor-Ulrik. Ingen bil att mickla med. Inga rejs att köra. Inga fula plastraketer att köra ifrån. Allt var bara ett rent helvete för Stor-Ulrik och tillslut stod han inte ut längre. Sent en tisdagsnatt smög han upp på höskullen utrustad med ett rep... Väl där satt han och funderade ett bra tag ifall han verkligen skulle göra det...Och till slut fattade han ett beslut. Han skulle fixa det.

Det enorma turboaggregatet av okänt ursprung låg där det alltid hade legat, i änden på höskullen bland en massa annat bråte och skräp. Det var rentutsagt gigantiskt, och ingen visste direkt vart det kom ifrån. Men Stor-Ulrik visste en sak om det; Att det kunde pumpa fram rätt enorma mängder med luft. Så Stor-Ulrik knöt repet runt det ganska tunga agget och sänkte ner det för laggårdsväggen. Nu banan skulle den dryga idioten Fille få se på hästkrafter...
Efter att turboaggregatet hade räddats så smög Stor-Ulrik in i maskinhallen på jakt efter lite andra speedparts, bla en duktigt stor och fin dieselpump med aniiinngeens större pumpelement än orginalarn på Mercan,också den någon UFO-grej som legat där sedan Hedenhös. När allt var framplockat började han att mecka och hade inga planer på att sluta förräns garaget kunde fyllas med svartrök och härligt dieselbröl.

För Fille däremot lekte livet. Han älskade sin finfina EVOfyra. Den lät tokfränt, den hade en enorm och välljudande dumpventil, man kunde göra tuffa donuts med den på asfalt, man kunde packa in alla kompisar och bara åka ut och gaaaasa...Sen att resten av pengarna från arvet hade gått åt till bensin och däck bekymmrade inte Fille, han var ju snabbast i sockna! Han kunde riktigt se avundsjukan vilja tränga ut ifrån Stor-Ulrik när han stod och skrävlade om hur j*vla bra hans EVO IV var. Fille var rätt säker på att han skulle vara snabbast i sockna för alltid, en tanke som roade honom något enormt.

Efter psykadeliska mått av stressmeck spred sig ett mäktigt bröl i Stor-Ulriks verkstad. Monstret hade vaknat. Det var ljudet ifrån en sanslöst överladdad MB 300D dieselsexa med en megastor turbo samt en riktig värsting till dieselpump. Trots att han knappt kunde hålla ögonen öppna och hade lite problem med att skilja höger från vänster så gav sig Stor-Ulrik ut på en halvsovande provkörning på gödselplattan. Bilen var ett monster. Hejdlöst med däckspinn, ett till synes oändligt vridmoment, sanslös acceleration...Stor-Ulrik kunde äntligen vila.

När han vaknade 18 timmar senare så införskaffades det lite föda och Stor-Ulrik kände hur livslusten och energin fullkomligt öste över honom, nu var det dags att banta blysläden lite... Allt vad inredning hette revs ur totalt. Bakluckan fimpades och ett plastskynke tejpades dit för att bibehålla lite aerodynamik. Och när han ändå var i farten kapades samtliga dörrar ur och glaset i dem ersattes med några plastskynken. En gammal räserstol från 142:an plockades i och Stor-Ulrik var redo för att spöa lite Mitsubitchi. Han kände sig som Hin Håle själv när han kom ut på landsvägen och lämnde 200m svarta streck efter sig, på trean...

Fille stod som vanligt vid korvmojjen och tjötade på om sin EVO, startade upp den gång på gång för att låta det där häääärliga vhooom-pssschhh ljudet eka över byn. Och naturligtvis var det Fille själv som hade byggt allting på EVOn själv, han hade ju inte alls pungat ut 250 papp för den färdigbyggd och redo för gatan...När någon dock påpekade att han faktiskt hade haft en jävla tur som hade ärvt en massa pengar var Fille kvick på att anklaga personen i fråga för enorm avundsjuka...Nu var det ju HAN som var Kungen vid Korvmojjen och ingen annan! Då hördes brölet.

I fjärran så lät det helt sinnessjukt, som om ett jetplan hade fått hjul och rejsade runt lite på öde raksträckor. Men det var inget jetplan, det var Stor-Ulriks Mercedes 300D med lagom stor stressfläkt. En tystnad spred sig runt korvmojjen när hopern WT försökte lokalisera ljudet...Fille tyckte att situationen kändes märkligt bekant, men nej, hur fan har HAN kunnat fått ihop en räserbil på så kort tid? Det var ju nästintill en fysikalisk omöjlighet. Det var det också. Stor-Ulriks Merca borde i teorin inte på långa vägar utveckla den sjuka mängd hästkrafter den hade eller vara så sanslöst snabb, men det var den ändå. Och den var byggd på någon dag.

Ljudet och däckskriet kom närmare och närmare. Fille började svettas; "Det kan inte vara möjligt..." tänkte han. Men det var det, Stor-Ulriks domedagsmonster dök nämligen upp. Och det med besked. Helt plötsligt var det någon diffus, stor grå sak som lät smärtsamt mycket, snurrade runt runt på parkeringen och orsakade stora svartgråa moln. När dimman hade lagt sig öppnades dörren till den brutallättade Mercan och en sliten Stor-Ulrik ragglade ut, stapplade fram till korvmojjen och beställde sin sedvanliga hamburgare. Fille såg ut som en fågelholk. Stor-Ulrik noterade uttrycket och ställde frågan alla väntade på serverad med ett varggrin.

Någon minut senare var det dags för rejs, som vanligt...
Eller rejset började egentligen på vägen dit till den där ökända raksträckan ute i skogen med vansinnesomkörningar, dumppys och dieselbröl. Räjsarna linade upp och Stor-Ulrik drog upp en 100m däck/svartröksridå, däcken bak började bli lite slitna...
Starten gick och det var jämnt. Riktigt jämnt. Målet korsades och ingen kunde riktigt avgöra vem som hade vunnit.

Men för Fille och Stor-Ulrik blev det hela helt plötsligt personligt, istället för att sakta ner och börja tjafsa om vem som hade vunnit så fortsatte de båda att köra. Och nu började det gå riktigt fort. De fortsatte ända ut på motorvägen, och det hela började bli riktigt intressant efter ett par minuter, inte minst för den civilsnutbil som de passerade i 250km/h++...

Adrenalinet pumpade för Stor-Ulrik. Hastighetsmätarn hade legat i botten ett bra tag nu och saker verkade bara gå helt jävla sinnessjukt fort, dieselsexan brölade på och Stor-Ulrik hoppades att han inte gav några medtrafikanter hörselskador när han svischade förbi...Det var fortfarande jämnt mellan han och Fille. De hade ingen direkt plan på vart dom skulle köra eller när de skulle sluta, de fortsatte bara i någon slags slutgiltig kamp mellan de två.
Men efter ett par minuter så visste de båda precis vad de hade för mål: Att köra ifrån blåljusen i backspegeln.

Tillslut så blev polisbilarna för många för Fille. Han kände att han inte behövde ligga och jaga efter Stor-Ulrik mer när X antal snutbilar tillslut lyckades stänga in honom och hans fina riskokare. Han kände sig minst sagt besegrad, och den där lilla biljakten skulle senare visa sig vara det sista olagliga han gjorde i trafiken på ett bra tag. Likaså skulle EVOn visa sig vara den sista snabba bil Fille någonsin ägde...

För Stor-Ulrik däremot hade rejset precis börjat. Han tänkte för sig själv att han hellre mosade Mercan och honom själv in i en bergvägg än att bli tagen av snuten, så han fortsatte bara. Så fort han kunde lämnade han motorvägen, lekte med snutbilarna på landsvägen ett tag innan han slutligen fintade bort dem totalt med sin kunskap om traktens skogs- och grusvägar samt lite körning över fält som han visste var hyffsat jämna för att köra på. Mercan skakade, skallrade och den rostiga, slitna samt delvis urkapade karossen började säga ifrån med diverse knak och läten.

Efter en trekvart på hemliga vägar så var han hemma på gården igen, och nu visste han att det bara var en sak att göra ifall han skulle ha någon chans att slippa ifrån rättsliga åtgärder...Snuten hade nog minsann skrivit upp regnumret det första de gjorde misstänkte han. Medans motorn fortfarande var glödhet från den lilla plågokur som Stor-Ulrik hade utsatt den för plockades den ur tillsammans med växellådan i ilfart, han hade inte mycket tid...

Megastora kapskivan plockades på på megastora vinkelslipen och efter någon timme var den tyska gamla blysläden inget mindre än små, grå plåtbitar som ganska snart var förpassade till skrotcontainern tillsammans med resten av bilen.
"Ingen bil, inga bevis" tänkte Stor-Ulrik och efter lite fiffel med handlingarna på bilen så fanns det egentligen ingenting som kunde styrka att det var han som hade lekt med en arme av snutbilar för någon timme sedan, eller att det var han som hade kört i dryga 280 knutar på en (om än ganska otrafikerad) svensk motorväg.

Och Stor-Ulriks plan fungerade. Han slapp några rättsliga åtgärder och förbryllade polisen så mycket att de undrade vafan de höll på med. Återigen hade Stor-Ulrik vunnit, och på något sätt kändes det som att han skulle ta det lugnt med bilar och vansinneskörningar på ett tag...

Del 6: Komplikationer

Det hade gått några månader efter den händelserika sommaren och Stor-Ulrik satt vid köksbordet, blickandes ut över isen.
Den var drygt 1m tjock nu efter en ordentlig köldknäpp och vanligtvis skulle Stor-Ulrik ha flängt runt därute med vad det nu var för fordon han hade lyckats rota fram. Inget på hjul brukade nämligen gå säkert för Stor-Ulrik under de långa vintrarna, han hade nog plågat det mesta som finns på isen; Cyklar, skördetröskor, bilar, halva bilar, ihopsvetsade halva bilar, moppar, cyklar med MC-motorer, tvåhjulstraktorer, hästar,skogsmaskiner, stutar, spark på bilmotor, hjullastare, turbokonverterade snöscootrar,isjakt med traktormotor och t.om ett hemmamöfflat amfibiefordon en vinter när isen var på gränsfallet.

Listen kunde göras lång, Stor-Ulrik älskade kort sagt att ösa runt på isen. Det var friheten och ja...Känslan i det hela som roade honom. Efter alla år av iskörning och traktorsnytning hade han också utvecklat en kusligt bra känsla för körning, något som kom väl till pass när det gällde att köra ifrån snuten i våldtagna gamla ziggisdieselmercor eller lägga upp 200 km/h ställ med 142:an, som skulle få japanska driftmästare att framstå som någon snorunge med nytaget körkort halkandes runt med farsans V70 på en snöslaskig storparkering.

Hursomhelst så hade han efter sommarens galenskaper helt plötsligt ingen lust att köra runt på den helt perfekta isen, det kändes som om han hade blivit mättad på allt som hade med fordon att göra. Precis som om han hade blivit mättad på gummirök och stressmeck...Och det var inte det enda problemet. Efter att Merceledesen spårlöst hade försvunnit hade han inte direkt hittat något annat att fräsa runt i förutom en gammal Volvo BM 650 som förövrigt var gårdens allroundtraktor, och det gick väl an ett tag, men inte längre.
Stor-Ulrik hade nämligen råkat träffa en såndär sak som han tidigare i sitt liv inte givit så mycket uppmärksamhet eller eftertanke: En tjej. Problemet var att tjejen, eller ja Rebecca som hon hette, bodde i metropolen Mjökhult 4mil från Stor-Ulriks kära gård. Då funkade det helt enkelt inte att åka traktor längre.

Så vad göra? Enklast vore väl att köpa någon skitsur dieselbil för någon tusenlapp och ösa runt i. Men inte för Stor-Ulrik. Inte när man hade en apfrän Mercedes dieselsexa liggandes som bara väntade på något offer att få vrida chassit helt åt helvete snett på med fyrsiffrigt vridmoment. Inte när man dessutom hade lärt sig att tillverka snuskigt billig rapsdiesel. Stor-Ulrik och hans far hade nämligen odlat fram rätt mycket raps under sommaren och då kunde man ju likagärna bygga sin egen lilla dieselfabrik resonerade Stor-Ulrik. Så det var precis vad dom hade gjort, och dessutom börjat driva sin egen lilla dieselmack dit traktens bönder och snåljåpar vallfärdade för att tjacka 4kr/l diesel.

Så nu var det dags...Stor-Ulrik skulle inte larva runt på isen den här vintern. Han skulle istället bygga den ultimata bilen med ALLT, samtidigt som den skulle vara snorbillig att äga. Kanske skulle vara bäst också att bygga klart aset hyffsat fort, från regeringens sida hade det nämligen börjat komma fram gnällrapporter om att det inte gavs tillräckligt mycket uppmärksamhet till regeringen och att det inte var hyffsat att åka traktor till regeringens släktmiddag."Gnäll, gnäll..." tänkte Stor-Ulrik och hoppade in i hjullastarn.

På granngården några kilometer bort stod karossen som han hade haft planer för i några år nu. Eller ja, det som var kvar av den. Det var nämligen en VW Bubbla typ1 som stod halvt om halvt nedsjunken i kodynga på gödselplattan och såg alldeles jätteledsen ut. "Perfekt" tänkte Stor-Ulrik och drog upp den gamla hitlerpulkan på pallklorna och styrde hemåt. Av någon konstig anledning så fanns det t.om papper på vägbulan kvar trots att den hade varit bortglömd i nästan 40 år.

Väl hemma på gårn efter en färd som hade lämnat efter sig ett spår av sönderkexad gammal tysk plåt och koskit så parkerades bubblan utanför verkstan, nu visste Stor-Ulrik exakt hur han skulle göra...
Till att börja med strippades det som var kvar av bilen ner i det minsta detalj. Bottenplattan med alla tillbehör såsom rost, rost och någon slags imitation över en drivlina förpassades mindre finkänsligt till skrothögen. Karossen strippades ner totalt, och Stor-Ulrik blev förvånad över hur hyffsad den var i plåten, kanske så mycket som 25% skulle nog gå att använda!
Förstärkningar i form av plattjärn möfflades dit så att aset inte skulle bli helt åt helvete snett. Bubblan spändes därefter upp i en improviserad vagga, rullades ut i snön och Stor-Ulrik blästrade av hela karossen på en eftermiddag med sin fina hembyggda sandbläster i kombination med stulen sand från den lokala, jättekommunala badstranden. Någon timme senare hade ett lager primer letat sig och Stor-Ulrik letade fram några kvadratmeter tunnplåt, nu var det rostlagningstajm...

"Du vill inte ha skjuts hem då? Jag ska ju ändå åt ditt håll..." Orden kom ifrån allas våran ex-dumpventilsfetischist Fille, som var en värsta sortens stoppkloss på vägarna pga en numera djupt inrotad rädsla för fart. De var riktade till ingen mindre än Stor-Ulriks flickvän Rebecca. Fille hade planerat det här i någon vecka nu efter att han hade fått höra att Stor-Ulrik hade skaffat flickvän. Chansen att en gång för alla förudmjuka den irriterande bonnlurken efter alla gånger han hade förudmjukat Fille var helt enkelt för frestande för honom att inte ta den, även om Stor-Ulriks fysik och lynniga temperament nog fanns i bakhuvudet.

Hursomhelst så kunde han se Rebeccas avvaktande nyfikenhet, han hade tajmat in det här noga då han från säker ort hade hört att hon och Stor-Ulrik hade grälat och tjötat om Stor-Ulriks totala avsaknad av social finkänslighet, alltså sådana saker som att dyka upp i skitiga bonnakläder till Rebeccas finmiddag hos hennes föräldrar med ursäkten "Orkade inte byta om". Så han gjorde sin move.
Och lyckades. Iallefall delvis. Efter någon sekunds tvekande tackade flickstackarn ja till att bli hemskjutsad av Fille. Han hade ju en Volvo V70 och allt.

I sann panikmeckaranda var Stor-Ulriks Bubbla totalt rostlagad och klar för lack några dagar efter "inköpet" och i sann panikmeckaranda var Stor-Ulrik helt, fullständigt totalt jävla slutkörd efter några dygn i verkstan. Han pillrade fram telefonen och ringde sin käresta Rebecca för att förklara att allt skulle bli bra nu, att han höll på att göra iordning en bruksbil nu och att saker skulle lösa sig. När hon svarade hörde Stor-Ulrik att hon satt i en bil, och redan där anade han oråd. Hon lät även lite småkonstig, precis som om hon dolde något...Samtalet fortsatte dock helt normalt och Stor-Ulrik tänkte inte mer på det, han hade ju en bil att bygga.

Dagarna gick och ganska omgående hade Stor-Ulrik svetsat ihop en rörram utav lite överblivna rörstumpar som hade legat på skrothögen och skräpat i några år. Naturligtvis hade han byggt den kring 300D motorn och dess växellåda, därefter smygit dit en Volvo 1041 bakaxel som han bad en stilla bön om att den skulle palla av allt vridmoment. Någon dags stressmeck senare så hade han ett ultralätt rullande chassi byggt med 740-framvagn och en massa annat Volvo-skrot som låg och skräpade på gårdsbacken.
Direkt efter uppstarten så drog Stor-Ulrik ut på isen med härket till rullande chassi. Och jodå, den rörde på sig rätt friskt med mer hästkrafter än vikt. Faktiskt så friskt att Stor-Ulrik blev en smula tveksam till om att det var hälsosamt med en bruksbil av den här kalibern...Men han tänkte inte så mycket mer på det, lite omkörningsegenskaper skadade ju aldrig!

Någon vecka senare stod bilen där på gårdsplanen lackad och klar. Skogsgrön och fin, lätt stukad gammal Bubbla med aningens breddade 15" plåtisar. Sanningen var den att Stor-Ulrik återigen hade råkat svarva ihop en bil som mot fysikens lagar var giftigt snabb, drog 0.6l hemmapundad rapsdiesel, kostade noll att äga (efter det att besiktningsbubblan dragits genom besikningen dvs...) och ja, var den ultimata bilen helt enkelt. Lite mer pysslande med komfort, ljudisolering och annat småkrafs så var det dags för en redig provtur. Som tur var hade det vart sånt där konstigt, torrt vinterväder de senaste veckorna och fästet var hyffsat. För det behövdes. Stor-Ulrik blev faktiskt lite smårädd över Bubblans totalt sinnessjuka acceleration den låga, bränsleekonomiska utväxlingen till trots.

Plötsligt får han syn på inget mindre än en skinande ny BMW M5. "Perfekt" tänkte Stor-Ulrik och pös om M5:an i fisiga 130 knyck och lade sig framför. Självklart skulle hopern gasglada ungdomar som förmodligen var ute och provkörde aset från BMW-dealern i Mjökhult rejsa med den där fula vägbulan som pressade sig förbi. Så körde om gjorde de. Stor-Ulrik väntade några sekunder innan han smekte gaspedalen. Bakdäcken rostades och tillsammans med det i baken mittmonterade slutröret blåste han om M5:an i dryga 290 km/h med en svartgrå virvelvind bakom sig. Han hann precis, precis notera 2 st väldigt förvånande ansiktsuttryck i M5:an innan han lämnade dem i lite mer svartgrå dimma. Det han senare fick reda på var att dårarna hade försökt köra ifatt honom, tappat kontrollen över M5:an och haft ett allvarligt snack med en telefonstolpe, sjukhuset, BMW-dealern samt Harry Haffa.

Helt plötsligt kom Stor-Ulrik på att han inte hade pratat med sin käresta på några veckor nu eftersom att han hade vart upptagen med att bygga en bruksbil. Naturligtvis svarade hon inte heller när han ringde henne. Stor-Ulrik blev lite moloken och bestämde sig för att hälsa på flickan sin i Mjökhult dryga 4 mil bort. 10 minuter senare och 2st ofrivilligt halvrostade splitt nya dubbdäck var han på plats utanför Rebeccas lägenhet. Han noterade V70in som stod parkerad framför höghuset eftersom han också hade noterat den i hans hemtrakter...Urbonden inom honom signalerade varningssignaler om att någonting var fel. Då klev Fille och Rebecca ut genom porten, tätt omslingrade och totalt jättenykära.

"DU TYCKER ATT DET ÄR KUL ATT SNO ANDRAS TJEJER VA DIN J*VLA DÅRE, VA?!?!?!" vrålade Stor-Ulrik i lagom sinnessjuk ton. Fille kunde inte riktigt svara på frågan. Han låg nämligen fastbunden på Stor-Ulriks Dieselbubblas huv med huvudet först, cirkus 15 cm från asfalten. Hastigheten var låg runt 330 kilometer i timmen på samma raksträcka där de båda hade utkämpat så många psykologiska kamper. Det här var nog den sista trodde Stor-Ulrik.

Efter några minuters vansinneskörning så stannade Stor-Ulrik på en öde skogsväg. Filles totala, helt och hållet livskrossande psykiska sammabrott gick inte att beskriva med ord. Då fick Stor-Ulrik lite skuldkänslor när han såg vad han hade gjort. Men det hade inte kunnat hjälpas, när han såg Fille och Rebecca tillsammans var det som om någon tog över hans sunda bondförnuft, knockade Fille, band fast honom på Bubblan och lämnade Rebecca där totalt mållös.

Han släppte kofoten han höll i handen och lossade på Filles rep. Stackarn visste int ens vad han hette och stapplade runt i snön, till synes så skrämd och sammanbruten att han verkade sluta fungera. Stor-Ulriks skuldkänslor tog överhanden och en kvart senare bar han in Fille på Mjökhults Akuten. Han nämnde dock ingenting om vad som hade hänt, och det gjorde inte Fille heller som tur var. Faktum var att han inte pratade på några år framöver.

Men hur gick det för Stor-Ulrik och Rebecca då? Jo förvånanssvärt nog lyckades de båda hitta tillbaka till varandra och förlåta vad de hade gjort. Stor-Ulrik lärde sig t.om att vara någorlunda icke-bonnig när det krävdes...Men bilar och motorer, det gav han inte upp!

Del X: Prolog

Året var 1967. I den blomstrande lilla köpingen Mjökhult skulle allt vara perfekt om det inte vore för två saker: Raggarna och Slem-Torkel. Slem-Torkel drev nämligen sin egna lilla rullande spritbutik i sin Merca 180D -54, något som vålds och- spritsugna raggare tyckte var skitbra. Slem-Torkels hemmapulade sprit (ofta såld i lösvikt från 2 tunnor i skuffen) var nämligen inte så dyr, vilket ofta resulterade i rena fylleslag på Mjökhults gator och torg. Tack vare bondsonen Slem-Torkel, förövrigt en viss Stor-Ulriks framtida farbror...

Slem-Torkel var en mycket driftig man. Förutom att prångla på raggarna spriten gjorde han även hemleveranser, det var bara att ringa till honom och uppge lösenordet "Jag vill bli full" så tog det inte lång tid innan Slem-Torkel kom puttrande i sin tokslöa dieselmerca. Bygdens folk såg honom som Satans avkomma, förutom helgalkolisterna naturligtvis...Men efter att ha spridit oreda i bygden i över två år så skulle hans spritlangarkarriär snart få sig en allvarlig törn.

Det var en vanlig fredagskväll på sensommaren och Slem-Torkel hade som vanligt mycket att göra. Skit-Rut hade ringt säkert fyra gånger och tjatat om att hon var "törstig", Bernard Mä'Puckeln hade beställt en redig leverans som Slem-Torkel medvetet hade spätt ut lite, han ville ju inte att kunderna skulle supa ihjäl sig, för då kunde de ju inte köpa sprit längre...Sen hade det dessutom ringt någon ny förmåga som uppenbarligen ville bli full.

Slem-Torkel packade mercan och pös iväg, glad över att få lite mer pengar att stoppa i madrassen. De två första leveranserna gick som på räls, dessutom fick han lite extrakunder på vägen när han stötte ihop med en gäng stenhårda moppefuckon. Det var när han skulle leverera de tre sista flaskorna sprit som problemen började. I ett ruckel i utkanten av Mjökhult knackade han på med tre lattjolajbansflaskor i famnen. Öppnade gjorde två uniformerade poliser. Tre flaskor krossades mot den söndervittrade betongtrappan och Slem-Torkel slängde sig in i Mercan innan snutarna knappt hade hunnit reagera.

Fullpumpad av adrenalin plågade han den stackars dieselbrännarn på öde grusvägar. Ganska omgående dök det dock upp en svart och vitAmazon i backspegeln. När en till dök upp lyckades bylingen låsa in Slem-Torkel, som gav upp. Mercan hade helt enkelt inte en chans mot bylingens trimmade Amazoner...

Slem-Torkel släpptes dock efter en natt i arresten, eftersom han egentligen inte hade gjort något brottsligt. Bylingen ville mest visa musklerna mot Mjökhults fiende Nr.1. Men han kände att det var dags att göra något så att han hade bättre chanser när man råkade dra på sig snutjag...Enklast vore väl att köpa en snabbare bil, men sånt var ju dyrt och tråkigt, dessutom hade Mercan faktiskt kostat hela 5 tunnor råsprit. Sakta men säkert började en plan smidas i Slem-Torkels bonnsluga hjärna...

I Mjökhult fanns det en suspekt bilverkstad som fungerande som central för bygdens fulraggare och andra halv och- helkriminella personer. Ryssen som drev "bilverkstaden" hade en förkärlek för sprit och kontakter precis överallt och kunde fixa fram det mesta. Så Slem-Torkel bytte helt enkelt bort tre st. ganska så stora tunnor fulsprit mot en stor rysk lastbil som Ryssen hade bakom verkstaden. Enligt Ryssens egen utsago var det den han hade flytt från Sovjet och Stalins terror med för många år sedan, då var det en prototyp som var avsedd för den sovjetiska armen. Slem-Torkel hade vart sugen på den förut då Ryssen hade skrytit om att motorn var det kraftfullaste som tillverkats i Ryssland någonsin, samt att han hade burnat till lilla Sverige över Östersjöns is i dryga 180km/h++...

Lastbilen drogs igång och Slem-Torkel öste hem till gården med aset. Märkligt nog verkade ryssen tala sanning, diesel-åttan bara brölade på och lastbilen var bra mycket snabbare än vad han hade trott. "Helt perfekt..." tänkte Slem-Torkel för sig själv när han rullade in på gårdsplanen.

Förutom ett sinne för suspekta affärer och hembränneri var Slem-Torkel en mycket bonnmekaniskt begåvad person. Vad än för problem han stötte på löste han dem med enklaste möjliga lösningar och var en mästare på att improvisera...Så för honom kändes det helt naturligt att para ihop en rysk värstingdiesel med sin Merca 180D. Bara sådär.

Det enorma motorpaketet med tillhörande växellåda skar han ner med gasen. Drivlinan i Mercan som var ungefär hälften så stor som den han hade tänkt plocka in våldades dän den också. Med fronlastarn lyfte han dieselåttan med allt på ner i Mercan och kunde snabbt konstantera att det behövdes lite kärlek med gasen där också...Sagt och gjort så skars en halv Mercedes bort med lite lagom eldutveckling som följd. Lite balkar bultades dit och ett par motorfästen i äkta ek tillverkades raskt. Växellådan våldades på något sätt ihop med kardanen, medans den stackars orginalbakaxeln lämnades orörd...

Rätt var det var så var Slem-Torkel ute och provkörde sin kreation efter en halv dags "meckande". Den gamla Mercan knakade och flexade lite överallt i karossen, så Slem-Torkel bultade helt enkelt dit lite mer skrotbalkar som stöd. I framskärmen togs det upp ett litet kikhål för den helt enorma turbon, med hjälp av en vass yxa... Ett stuprör fick agera avgassystem också så att man slapp all rök i kupen. Och visst rörde den på sig den lilla Mercan. På kvällen spöade han raggarbil efter raggarbil och väckte hela Mjökhult med den vackra turbodieselsången...

Och visst hjälpte ombyggnationen. Fyra gånger blåste han ifrån den alltmer frustrerade polisen och kunde göra spritleveranser allt snabbare. Pengarna rullade in som på räls efter någon vecka. Men en kväll tog det definitivt stopp.
Vid en leverans stötte han på bygdens präst Fader Knutsson, som ansåg att sprit och kriminalitet måste bekämpas med Guds heliga vrede. I Fader Knutssons fall innebar det att skjuta hagel efter Slem-Torkel när denne hade langat sprit till prästsonen för sista gången, och därefter slänga sig in hans flång nya Volvo 144 och jaga efter Slem-Torkel.

Slem-Torkel körde dock ifrån den galne prästen rätt omgående med sin aningens hottade merca...Ända till den öde skogsvägen helt plötsligt blev blockerad av hemvärnet. Slem-Torkel kom snabbt att tänka på någon hemvärnsmedlem som supit ihjäl sig härom månan' på Slem-Torkels sprit och därigenom retat upp ett gäng vapengalna gubbs. Utan fruktan smällde han rakt igenom barrikaden som bestod av två Volvo Duett. Efter någon timme hade han även snuten efter sig.

Det såg inte bra ut för Slem-Torkel när han i ren panik och för den tiden helt sjuka hastigheter börnade hem mot gården. Väl hemma packade han in all sprit i Mercan tillsammans med en gris som hade dött nyligen. Han skulle precis tända på stubintråden som gick till sprittunnorna när han kom att tänka på något. Motorn. Av någon anledning kände han att han var tvungen att skruva av det gigantiska turboagget tillsammans med dieselpumpen, trots att han hade extremt lite tid på sig. Sagt och gjort så skruvades det av och han slängde upp skiten på skullen...Han kände att något kunde man väl lämna efter sig till släkten och kommande generationer. Förvirrad över varför han hade slösat tid på det väntade han tills han såg bilarna närma sig på grusvägen. Han tände stubinen och sprang in i sitt hus.

Från fönstret såg han när snuten hann fram i lagom tid för att uppleva X antal liter sprit sprängas i ett skitstort eldklot. Slem-Torkel fejkade alltså sin egen död. Någon vecka senare satt han på ett flygplan till det förlovade landet USA för att söka ett nytt liv, med 24000kr fulspritpengar i bagaget...

Del 7: Amerikat

Förord: Den här delen blev inte helt som jag hade tänkt mig, men jag lägger ut den ändå. Kan den glädja någon en smula så är jag glad för det, men jag tycker att den blev för invecklad och tråkig. Ska försöka skriva fler, lite kortare episoder som är mer humorbetonade. Menmen...Här är den; Del 7.

På köksbordet låg den. Ny, dyr och alldeles jättekomplicerad. Stor-Ulrik plockade upp filmkameran som han hade fått i delbyte för en gammal Dizelmerca (totalt söndertattad vid inköp såklart) han hade renoverat och lackat om i vinstsyfte...Det hade dykt upp någon suspekt figur med 5 lök i kontanter och en filmkamera som såg ny och fin ut. Stor-Ulrik tackade ja direkt och tänkte att en filmkamera kunde väl vara kul att ha, digital och allt...

Naturligtvis hade han haft i bakhuvudet att man kunde filma lite inspirerande griskörning med hans hemmaknåpade Bubbla med en vansinnigt förbannad dieselsexa som kraftkälla. Typ som att dra upp 250 km/h ställ snuskigt bra kontrollerat, burnouts på dyngplattan samt att ha lite toppfartstest på den lokala skogsrakan som gav upphov till en tidningsartikel i Mjökhults Kuriren om lågflygande JAS plan.

Det var också det han gjorde. Blivande frugan Rebecca fick i uppgift att dokumentera Stor-Ulriks helt j*vla mentalt störda vansinneskörning under några veckor. Väl hemma med några timmars film så blev Stor-Ulrik vän med diverse filmredigeringsprogram och knåpade ihop åtta minuter sanslös griskörning. Sen hade han läst i tidningen om någon tocknadäringa internetsajt där man kunde ladda upp filmer som visst hade blitt jättekänd, JooouuuTjåååb eller vad den kallades...
Så Stor-Ulrik laddade helt enkelt upp filmen där och tänkte inte så mycket mer på det, annat att det kunde väl vara kul ifall man fick en kommentar eller två på den.

Sen gick det några veckor och Stor-Ulrik hade fullt upp med att göra grova pengar på att kränga iväg hemmaknåpad rapsdiesel, renovera fler gammla ziggisdieselmercor som han därefter krängde iväg med en liten vinst på varje, och hade det ett allmänt bra liv nu när våren hade börjat smyga fram. Så en dag när han tog sig en fika efter att ha destillerat fram tre tunnor diesel och byggt ett nytt underrede till en gammal W123 300D så kom han att tänka på den däringa filmen han laddade upp för några veckor sen på JouTjub. Den behövde han inte ens logga in för att titta på, för den fanns nämligen som etta på "Most Viewed Videos" i fordonskategorin. Någon miljon visningar, några hundratusen ratings och tusentals med kommentarer. "Ojdå" tänkte Stor-Ulrik, chockad över att någon kunde tänka sig bry sig om hans svineri i den svenska trafiken.

"Måste vara det där stället i Dögrävarkurvan som blänkte till lite kanske..." tänkte Stor-Ulrik. Dögrävarkurvan var en nästan helt rund och sällsynt lång kurva inte långt ifrån Stor-Ulriks gård. Stor-Ulrik hade sladdat där så länge han kunde minnas, och många andra med honom...och här tog det visst slut på plats. Läs vidare i tråden![/b:77eb056ab
Senast redigerad av Glufsen den tis sep 21, 2010 4:13 pm, redigerad totalt 22 gång.
Johan Fahlgren
Forumsberoende
Inlägg: 744
Blev medlem: fre jan 14, 2005 3:48 pm
Ort: Skellefteå

Inlägg av Johan Fahlgren »

:D :D :D 8) :lol: :lol: :wink:


Så var kvällens garv räddat 8)
Old volvos never die, they just go faster!
Användarvisningsbild
peppe
Skärgårds-trimmare
Inlägg: 5059
Blev medlem: mån aug 16, 2004 11:06 pm
Ort: Umeå / Skärgården
Kontakt:

Inlägg av peppe »

Klockrent, Sticky! Om ni frågar mig :)
Användarvisningsbild
K.jonsson
För mycket laddtryck
Inlägg: 331
Blev medlem: lör jun 03, 2006 6:04 pm
Ort: Nyköping

Inlägg av K.jonsson »

Väldigt bra :lol: :lol: :lol:
Användarvisningsbild
Glufsen
Forumsberoende
Inlägg: 769
Blev medlem: lör jul 30, 2005 3:58 pm
Ort: Uppsala

Inlägg av Glufsen »

Tackar för kommentarerna :)
Användarvisningsbild
mattias
Admin
Inlägg: 10081
Blev medlem: ons okt 22, 2003 10:25 pm
Ort: Sävar
Kontakt:

Inlägg av mattias »

Det kanske inte får Nobel-priset i litteratur, men klistrad blir den. :lol:
Mattias Säfsten (fd Sandgren)
Säljer, installerar, mappar och justerar motor-styrsystem och tillbehör.
Återförsäljare för MaxxECU, Link, ECU Master, VEMS, m.fl.
Nav-dyno och motor-bänk i Sävar vid E4.
Säljer, flödestestar och tvättar bränsle-spridare.
Skicka mail, PM eller ring vid intresse. Innehar F-skatt. Jobbar mest i norr.
Användarvisningsbild
stecka
Forumsberoende
Inlägg: 1034
Blev medlem: mån aug 14, 2006 1:34 am
Ort: Östersund,Lit

Inlägg av stecka »

Orkade inte läsa häromdagen men det är jag bara glad över för nu fick jag ett gott garv idag istället haha du måste haft lite att göra :lol:
Användarvisningsbild
Glufsen
Forumsberoende
Inlägg: 769
Blev medlem: lör jul 30, 2005 3:58 pm
Ort: Uppsala

Inlägg av Glufsen »

mattias skrev:Det kanske inte får Nobel-priset i litteratur, men klistrad blir den. :lol:
Hehe vilken ära, tackartackar 8) Får se, kanske återkommer med lite fler historier om Stor-Ulrik, Fille och hans polers äventyr :lol: !
Användarvisningsbild
Eskil
För lite laddtryck
Inlägg: 1
Blev medlem: mån jan 15, 2007 5:06 pm
Ort: Nyköping

Inlägg av Eskil »

Haha rolig :D Självklart ska du göra det!
Användarvisningsbild
Glufsen
Forumsberoende
Inlägg: 769
Blev medlem: lör jul 30, 2005 3:58 pm
Ort: Uppsala

Inlägg av Glufsen »

Eskil skrev:Haha rolig :D Självklart ska du göra det!
Filar på Del II när jag har äckeltråkigt... :lol:

...och du MÅSTE lägga upp en projekttråd om bubblan din! Nu när den är sänkt och har ratrodstuk och allt :P
Användarvisningsbild
Cpt Tuttle
Forumsberoende
Inlägg: 1833
Blev medlem: fre jul 15, 2005 10:57 pm
Ort: Kalix
Kontakt:

Inlägg av Cpt Tuttle »

DEL TVÅ! DEL TVÅ! DEL TVÅ! :lol:
matteponken
Ganska mycket laddtryck
Inlägg: 66
Blev medlem: mån dec 25, 2006 2:19 pm
Ort: Höganäs
Kontakt:

Inlägg av matteponken »

HE HE, :D
Finns bild på amman på hemsidan
Användarvisningsbild
Glufsen
Forumsberoende
Inlägg: 769
Blev medlem: lör jul 30, 2005 3:58 pm
Ort: Uppsala

Inlägg av Glufsen »

Jahapp då var del två framfilad under tråkiga stunder :lol:

Del 2: Fille satt inne på sitt pojkrum och var helt förkrossad. Alla hans polare hade plötsligt fått den uppfattningen att hans 740 var skitful och långsam, det spelade ingen roll hur mycket han än börnade med sitt vänsterdäck, gänget vid korvmojjen tyckte ändå att Stor-Ulriks 142 med hemmaknåpad tryckförgasaranläggning var fränare! Den hade ju dumpljud och allt...

Inte hade det blivit bättre av att Fille hade blivit totalt utskämd på intärnät då han hade ställt frågor som t.ex: "heeje äre nån som vet vicken tyrbo man ska ha te en b230k!?!??!?!? ja tänkte inte ha så mkt efekt, bara runt 500+++ OBs hur får man vhooompsssccchhhh ljudet!??! har man en öppen 250mm HKSblitxjappsdump får man vhooompscccssshyyy ljudet då?!?!?!", och därefter faktiskt försökt att bygga en turboanläggning på sin finfina b230k med endast 60k mil bakom sig.

Men det funkade inge vidare att svetsa fast den där fräna lastbilsturbon på grenröret med pinnsvetsen. Så nu stod Filles tokfräna 740 där utan motor och såg alldeles jätteledsen ut. Kanske mest beroende på att lillesyrrans gungställning inte riktigt höll som motorlyft och resulterade i en ännu mer ramsne 740 orsakat av några kilo motor.

Så nåt måste göras. Plötsligt visste Fille exakt vad han skulle göra, han skulle ta ut hela sitt sparkapital på 3533kr och köpa hans drömbil: En Volvo 740 TIC! Så då ger sig Fille ut återigen på internet på jakt efter en billig och fräsch 740 TIC för runt 3 lök. Ganska snart insåg han att det inte direkt kryllade av fina 740 TICs för den prislappen, och av någon märklig anledning så ville inte de som hade schyssta sevenfåårtys till salu byta bort dem mot hans gamla GL, hans gamla moppe och en stock snus, inte ens om man ringde 13 gånger och tjatade.

Samtidigt i Stor-Ulriks bonngarage så pågick det rostlagning. Saker som att trösklarna var bortfrätta, baljorna i skuffen var stora fina hål och att balkarna under bilen mest bestod av kex och glasfiberspackel förstod inte Stor-Ulrik hur besiktningsgubbarna kunde ge nedslag på. Det gick ju liksom att köra bilen ändå, och Stor-Ulrik resonerade så att det enda man kunde krocka med i trakten var kärringen Vidhåla när hon fräste runt i sin Golf II på ettans växel, alternativt älgar.
Fast Stor-Ulrik litade på sina reflexer ifall något sånt skulle hända, och med den finfina AGA-diffade bakaxeln skulle man nog kunna sladda iväg från älgar och annat otyg...

Nåja, efter en helg tillsammans med pinnsvetsen var 142:an ihoplappad och klar. Stor-Ulrik hade t.om rostskyddat med en liten skvätt 20 år gammal plastfärg samt limmat trälim i diverse skarvar, nu skulle det nog inte rosta på ett tag! Då kunde man ju likagärna sätta tillbaks det jättefina turbokittet som Stor-Ulrik egenhändigt byggt utav gamla traktordelar och diverse skrot som hade legat på gården (för det förstod Stor-Ulrik, att besiktningsgubbarna inte gillade megastora turbos). Hela bilen hade faktiskt inte kostat ett skit, och ända så var han den snabbaste räsern i sockna'!

...eller?

Fille, allas våran dumpventilsfetischist, körde hemåt i sin nyligen införskaffade Volvo 760 TIC. Bara 3500kr hade den kostat, och då ingick trasig wastegateslang, trasigt avgassystem, dåliga dämpare och, hör och häpna, en DUMPVENTIL! Filles bil laddade alltså runt 1.5bar, lät förjävligt och dumpade hejvilt. Fille var i himmelriket. Sen att sjusextin var totalt upprostad, hade gått 54.000 mil och gick som en påse skit spelade mindre roll för Fille, som nu styrde kosan mot korvmojjen för att visa upp sitt nyförvärv för kamraterna.

Väl framme möttes han av den vanliga hopern av white trash som naturligtvis undrade om hans 760 som lät så fränt kunde ha någon chans mot Stor-Ulrik. Och när Stor-Ulrik dök upp med sin nyligen rostlagade 142 så kunde det ju inte bli annat än rejs!

Sagt och gjort, en lång fin raksträcka letades upp och nu skulle det äntligen avgöras! Vem var egentligen snabbast?
De båda räserbilarna rullade fram och började värma däck. Stor-Ulrik rostade naturligtvis orginalsulorna till existensminimum, medans Fille fes igång högra bakhjulet men slutade tvärt då en del missljud från bakaxeln hördes...

Efter burnisen så var det ju då dags, båda ekipagen laddade för start (särskilt Fille, han hade ju hört att B23ET kunde palla määängder av stryk så han stod på 6700rpm drygt 20 sek innan start), starten gick och...PANG! Stor-Ulrik drog igång på tvåan och hann ungefär 50 meter innan bakdäcken fick megapunktering. Fille hann ingenstans eftersom det av någon anledning hade smällt till i motorn och det nu försiggick kraftig rökutveckling under huven. Mindre bra.

Saker och ting blev inte bättre av att trafikbylingen tydligen hade fått nys om spektaklet, för nu syntes det blåljus en bit längre bort på vägen. Stor-Ulrik förstod att det nog inte var så bra att stå still på vägen så han började lunka hemåt i lagom takt, på bakfälgarna.

Fille däremot satt kvar i sin bil gråtandes, och hade nog suttit kvar när bilen övertändes om inte hans polare Conny hade dragit ur honom. Fille svor tyst för sig själv att han minsann skulle bygga en värsting räserbil och köra ifrån bonnläppar med dopade gammla hunnförtis...
Användarvisningsbild
SnoWFreaK
Forumsberoende
Inlägg: 712
Blev medlem: tis mar 30, 2004 12:34 pm
Ort: Sävar
Kontakt:

Inlägg av SnoWFreaK »

hahaha så jäkla kung :D MEEEERA :D
Min hemsida klicka bilden!
Bild
I'm a streetracer cuz' there's more rubber up my street then on my vehicle!
Användarvisningsbild
Cpt Tuttle
Forumsberoende
Inlägg: 1833
Blev medlem: fre jul 15, 2005 10:57 pm
Ort: Kalix
Kontakt:

Inlägg av Cpt Tuttle »

Fy fan... Det var en vacker godnattsaga det här... :wink: Men jag gillar inte Stor-Ulriks rostlagningar... :?
Skriv svar