Men emellanåt så finner man även glädje i av att ha avkommor, detta får bli ett litet kåserande kring ett av de tillfällena.
Min nu 17-åriga dotter är väl inte särskilt intresserad av att följa med mig längre då jag behöver uträtta några ärenden, men det faktum att hon vill ha körkort och tar de flesta tillfällen att övningsköra gör att jag trots allt kan få sällskap emellanåt.
Härom dagen skulle jag besöka Biltemavaruhuset för att köpa lite småkraffs, jag frågade dottern om hon ville köra och det ville hon natuligtvis.
Så bar det iväg. Dottern gillar verkligen bilar och det syns verkligen hur hon älskar att köra, och även om hon (enligt mitt tycke) kör bra så är hon ändå nybörjare. Nu ville det sig inte bättre än att vi blev stående vid den första rondellen vi kom till i stan pga. trafiken, och när vi skulle iväg så blev det ett litet käringstopp.
Det är inte hela välden, och det händer inte särskilt ofta att hon får det men trots detta tycker hon det är retligt när det händer. Så när hon vridit nyckeln för att starta igen och vi är på väg mot ett rödljus så inser jag att ljuset kommer slå över till rött och att vi kommer att behöva stanna, så jag kan inte låta bli att retsamt påtala att OM hon återigen skulle få ett käringstopp så kommer de bilarna som fortfarande är bakom henne tycka att är precis kass.
NU kunde jag se på henne att hon verkligen var koncentrerad på att göra en perfekt start, så när rödljuset slog om till gult drog jag handbromsen stenhårt. Dottern vrålade något till mig och släppte den, men under tiden hann jag lägga ur växeln. Nu var det grönt ljus och eftersom hon var tvungen att lägga i ettan så fick jag chansen att dra handbromsen.
Bilarna bakom väntade tålmodigt på att övningsköraren skulle komma iväg, men eftersom hon helt otippat
lyckats få kärringstopp ännu en gång så fick vi snällt vänta till det återigen blev grönt ljus. Under tiden matade hon upprepade knytnävsslag mot mitt vänstra lår och skrek att jag var en idiot.I got news for you dotter, Googla arvsanlag så kan du bli arg på riktigt sen...
Nåväl, väl inne i varuhuset så gick det ganska snabbt, jag skulle bara ha ett par tuber fogskum och sedan gick vi till kassan.
I kön framför oss stod det fulaste fruntimmer jag någonsin sett, och hon hade även en gubbe. Jag skulle kunna tänka mig att damerna skulle kunna rösta fram honom som århundradets fulaste karl, ca 165 cm hög med tänder som stod åt alla håll och en jädra ballong till mage. Dessa två hade dessutom ett barn med sig som av utseendet att döma skulle kunna vara en produkt av en öm kärleksnatt...
Det stackars barnet hade inte bara oturen att sitta på en genbank ingen vill ha, utan det hade säkerligen alla bokstavskombinationer som finns också. Han var verkligen överallt!
Biltema hade ställt fram korgar vid kassan med diverse vårvaror, och när DAMP-barnet for förbi en av dessa fick han upp en ful plastboll som han började studsa i golvet. Hans förmodade farsa tog bollen från honom säkert ett tiotal gånger och lade tillbaka den i korgen. Både fadern och modern gapade och skrek på det stackars hyperaktiva barnet att: -Ska det vara så jävla svårt att vara stilla någon gång och sådana saker. Alla kunder i denna del av affären låtsades inte märka någonting.
Helt plötsligt blev det lugnt, Damp-barnet och de vrålande föräldrarna stod alldeles stilla i kön, och jag och dottern var bakom.
Nu kunde jag inte låta bli, utan jag tog upp den satans plastbollen ur korgen och tog tre steg bakåt. Jag sade dotterns namn och när hon tittade på mig så skickade jag bollen med kraft mot henne, via en studs i golvet. Rent instinktivt fångade hon bollen i studsen samtidigt som jag med hög röst sade:
-Det gäller dig också!
Hela den samlade fulfamiljen vände sig om och stod och tittade på min 17-åriga dotter som i vanliga fall är ganska mån om att vara cool. Som en stolt fader kan jag bekräfta att en kräftröd unge med en biltemaplastboll i famnen ser allt annat än cool ut. Jag fick också ögonkontakt med den tre äpplen höga fadern och kunde då säga:
-Ungar, vad skall man göra?
Min nya kamrat, fadern till det andra dampbarnet replikerade: - Ja de är hopplösa!, och vände sig återigen frammåt.
Jag hann faen inte räkna hur många knytnävsslag jag fick på armarna av dottern, men några blåmärken lyckades hon nog ge mig.
Så nog kan jag ibland tycka att barn är den finaste gåva man kan få, och nog hoppas jag att man som farsa som övningskör och ställer upp får den uppskattning jag är värd...
