Utdrag ur Boneyard 7. (del 1)

Tjata om vad som helst .
Boneyard
Lite mer laddtryck
Inlägg: 31
Blev medlem: mån jan 17, 2022 1:42 am
Ort: Älgarås, skaraborgs bonnhåla
Kontakt:

Utdrag ur Boneyard 7. (del 1)

Inlägg av Boneyard »

Kapitel 4 Charlie:



Vilda takter i Meselefors

Stor-Ulrik hade det tråkigt på gården och han hade hittat till Raceturbos forum och där börjat läsa lite om dessa galningar i Bergaby med omnejd. I Meselefors fanns knappt något att göra, och det var en ort som knappt syntes på kartan. Långt bort i Norrland.
Folkets Hus försökte väl lätta upp i det kulturella mörkret men lyckades bara halvdant. Där gjorde Internet sitt till för att lätta det mörkret. Det fanns inga kulturella evenemang i överflöd precis om man inte sprang ner dörrarna hos den lokala missionskyrkan och den lilla underhållning Folkets hus erbjöd.

Den sistnämnda var ungdomarna föga intresserade av, dragspel och dansband av lokal karaktär. Det mesta inriktad mot medelålders avnjutare över 35. Men lokala mindre rockband gjorde tillvaron mer uthärdlig för ungdomarna.
Det var långt till de stora spelningarna med de populära banden, så småbanden lättade upp. Allt vad underhållning hette fanns minst 2,5 - 3 mil bort från byn för de unga i byn.

Den närmast obligatoriska korvkiosken fanns där och som var den motorburna ungdomens naturliga samlingspunkt. Grusplätten runt korvkiosken, eller korvmojen, som den kallades allmänt i folkmun, var jämnt belamrad med olika slags fordon från när och fjärran, allt inom så där 10 mils radie.
Byns absoluta centralpunkt, var man osäker, så sa man ”Vi träffas vid korvmojen”, samma ifall någon utifrån skulle komma och göra affärer med någon i byn. Men i övrigt fanns det ganska sparsmakat med nöjen. Även om bygdegården försökte få fram nöjen till helgerna till dem yngre med. Dock med skral framgång. Där lockade andra evenemang mer.
Men motorfolket bodde i sina garage under vintern, sommartid så var det hänga nere vid korvmojen och snacka skit och umgås med de andra motorburna personerna.
Befolkningsstatistiken över byn sa att det bodde 60 personer i hela byn med närmaste omnejd. Femtio procent av dem var över 65. I hela kommunen bodde 7135 personer, med 3572 av dessa i centralorten Vilhelmina. Kort sagt det var en bygd som trots dyster prognos kunde ha chans att gå vidare i tillväxt.

Lite samma läge som Bergaby hade varit i innan Bones och Punisher flyttat dit, en allmänt trött avfolkningsbygd, den vanligaste orsaken till flytt var brist på högre utbildning och att det inte ens fanns full kommunal service fullt ut.
Det fanns inte ens en högstadieskola i byn. Den låg 25 km bort i Vilhelmina. Dit även merparten av de i produktiv ålder flyttat i många delar. Stod hus lite varstans som var i princip övergivna.

En skam enligt Stor-Ulrik som sett byn förtvina genom åren, ett antal personer hade flyttat iväg genom åren. Det var mest griniga gamlingar kvar och folk som inte ännu var myndiga, samt ett femtiotal tappra kämpar till familjer i bygderna som trots att all service var långt borta och att det var strul med än det ena och det andra, kämpade trots det strävsamt vidare, byn med omnejd skulle överleva.
Själv hade Stor-Ulrik knappast planer på att flytta i första taget, även om det ibland kändes hopplöst när bland annat elen hade krånglat och det hade tagit evigheter innan de hade fixat det och att postgången var lite sisådär med. Ville man vara säker, så anlitade man DHL.

Men det var inte värre än i andra små byar, och det var bara att bita ihop och göra det bästa av situationen. Han var knappast den som skulle bli strandad först om det skulle bli kris. Snösvängen fixade traktorn i värsta fall, om det kom så mycket att handkraft inte lägre dög.
Det fanns därför ett 9 kilowatts elverk i längan ifall strömmen försvann.
Det var bara att vara förberedd på det värsta, de var vana vid att inte vara beroende utifrån. De var inte från Lappland för intet, liksom, ett härdat släkte. Ett släkte som van att ta tag i problemen själva.
Men en viss föryngring hade skett, 90 procent höll på med jordbruket eller turistnäringen i någon form, av de i arbetsför ålder, några få procent jobbade inom den lilla industrin, det var enmansföretag som oftast och sällan över 500 000 kr i i taxerad omsättning, lite "gråa pengar" under bordet som skattmasen aldrig såg röken av var allmänt vedertaget.
Det skattmasen inte visste hade han inte ont av. Det var på de ”grå inkomsterna” de satte maten på bordet.

”Grå inkomster” Ulrik inte hade råd att ha, kom skattmasen på det, tog det hus i Helvete. Ulrik hade omsatt 3 500 453 kr under förra året och haft en nätt vinst på 834 000 kr före skatt. Helt alright siffror med tanke på företagets lokalisering.
Tre säsongsanställda lokala grabbar som jobbade på lagret, med att packa varor som skulle skickas än hit än dit. Fina pengar att ha på fickan när det var åter dags att gå i skolan.

Samma killar kunde hugga in ifall det var rush och mängder med delar skulle ut på en gång. Det skedde från och till och grabbarnas plånböcker mådde bra på det.
100kr timmen före skatt var den överenskomna lönen på helgerna, och grabbarna nådde väl aldrig upp till nivåer när de skulle behöva skatta men betalade bland annat nya mopeder och datorer, som de så väl behövde.
Hans företag Dieseltech AB sålde i praktiken över hela världen, speciellt delar till veterantraktorer då han av en slump kom över en nedlagd traktorverkstad i grannbyn Dalasjö, som funnits sedan bara Gud vet när. Ett dödsbo, där ingen ville ha verkstaden, arvingarna bodde i Stockholm.

De hade inget intresse av ”det gamla rucklet” farfar bott i, Ulrik vädrade goda affärer och han tog lika gärna huset och tillhörande mark med. Han sa att boningshuset skulle ingå, vilket medgavs, 400 000 kr för rubbet, inkl. alla delar.
Gubben som haft stället var en ekorre och i lagret låg det delar till bland annat mer än 60 - 70 år gamla traktorer, Ulrik vädrade gulddoft och köpte placet på stående fot.

Huset och marken såldes till en tysk för en och en halv miljon kronor sedan han tömt verkstaden. Tysken pyntade vackert, och tyckte att det var riktigt billigt. När skattmasen sagt sitt var det inte många hundra tusen kvar i rena pengar.
Men det var en bra bit mer än 400 000, så allt utöver det var ren vinst. Hitintills hade delarna inbringat mer än 2,6 miljoner kronor i vinst och sålts världen över, och allt var ren vinst. 90 procent av det gick till utlandet.
Suget efter delar var tydligen bottenlöst, och det var garanterat inga problem med avsättningen av dem delarna. Och ändå var det ungefär halva lagret kvar.
Det var NOS-delar som försvann snabbare än om man riktade ner skärbrännaren i smörbyttan. Där skar han bokstavligen guld med täljekniv.

* * *

Riksväg 45 gick inte alltför långt bort från ifrån byn och var den livsnerv som gjorde att byn kunde överleva, liksom campingen och vandrarhemmet.
Stor-Ulrik som var inte riktigt uppskattad i bygden bland dessa motordårar, som Ulrik helt sonika kört ifrån så de aldrig egentligen rest sig ur den förnedringen.
Ulriks historia som fartdåre var väl dokumenterad, även bland polisen från Dorotea och Vilhelmina som gång efter annan jagat honom på de lokala vägarna och de smala skogsvägarna Ulrik kände till utantill. ”Lapplands Evil McNievel” som någon konstapel kläckt ur sig efter att ha blivit avhängd.

De hade något som liknade station i alla fall i Meselefors, bara det ett rent under, bemannad med 6 poliser, 4 dagar i veckan. Det var annars fan så mycket sämre med poliser i lappmarkerna mer allmänt, distrikt stora hela län söderöver.
Det var väl campingen som gjorde att de hade folk på plats, sörlänningar och ölsinne, speciellt på semestern var väl alltid inte den bästa Så Länsman hade att göra emellanåt.

En del turister fick känna av fyllecellens insida i Vilhelmina emellanåt, och nyktra till där. Konstaplarna pratade vett med turisterna och körde tillbaka dem, med sensmoralen att fylleri inte var okej.
Annars var i stort sett all service som Försäkringskassan, det lokala Skattekontor, med mera i Vilhelmina. Cirka 25 km bort.
Det var ungefär lika långt till Dorotea så skulle man storhandla så var det hugget som stucket vart man åkte och handlade. Någon mil hit eller dit var liksom petitesser på det stora hela. Var det inom 10 mils avstånd ansågs det vara nära nog nästgårds.

Ulrik själv var en karaktär i sig själv. En nära nog två meter lång rese, med linfärgat kort hår och nära nog jämnt med skäggstubb. Oftast klädd i blåställ under dagtid, då han jobbade nära nog jämnt. Varor kom in och varor skulle ut, och däremellan ställa upp grejer på hyllan och packa kartonger och pallar till kunder. Närheten till 45:an hade sina fördelar.
Enkla transporter till Norge framför allt. Hans lagerkostnader var lika med noll och den stora längan var full med grejer till allt som gick på diesel nära nog, mycket till Volvo och Scania givetvis, men även de vanligaste mindre bilarna och en del traktorer.

Gick en traktor sönder upp i krokarna kring Meselefors, så kunde man få vänta i en vecka på delar. Men paketen med delar for land och rike runt, De lokala bönderna i en radie av i runda slängar 10 - 15 mil kom och handlade direkt av honom.
Så vissa basdelar, inklusive transmissionsdetaljer var han vackert tvungen att ha hemma. Bli ovän med en bonde i krokarna och alla visste det på ingen tid, då kunde man slå en spik i dörren. Bönderna glömde aldrig någon som varit otrevlig mot dem.

Det var logistiskt omöjligt att ha allt till alla fordon men han gjorde sitt bästa att kunna göra kunden nöjd. Hade han inte hemma så fick han beställa, folket var vana vid att vissa saker kunde ta tid att få fram. ”Ta hit 'et” var annars standardsvaret, om man skulle ha fråga om han skulle beställa. ”Vi är inte blöt int´” levde i högsta grad i bygden och det var ofta mindre snack och mer verkstad över folket.
Fuldieseln han börjat sin bana med hade lett till att han hade en liten tapp ute vid vägen, den gamla bensinstationen som lades ner för 20 år sedan som Ulrik fick för en skitpeng.
Gör rent tankarna, skaffa nya, moderna pumpar och ett avtal med Preem, så var det en tankstation i byn.

Turisterna gjorde honom glad i alla fall när alla husbilar och husvagnsekipage tankade upp hos honom innan de riktade kosan mot det ännu mer glest befolkade inre Lappland.
Ibland drog tankarna i sig både 150 - 200 liter, och kom det en långtradare så kunde gott en 600 liter och därutöver gå ner i tankarna, rekordet var 1,6 kubikmeter, 1600 liter, som en Volvo F16, drog i tankarna, innan den rullade vidare ner mot Italien.

Den tyska föraren sa att nästa tankning var i strax nedanför München. Alla ägg i samma korg var inte hans melodi och även om macken skulle gå med förlust såg han den som en service till bygden.
Meselefors skulle överleva, slutdiskuterat, och försvann macken så dog bygden, det hade bevisats förr, mer än en gång. Omgivningarna var bildsköna bokstavligen vilket drog turister till orten.

Hur många gånger polisen mist förståndet över hans framfart med diverse snabba fordon hade Ulrik tappat räkningen på. Men nu hade han slagit sig in på den lagliga banan och registrerat in ett företag.
Ulrik hade lyckats få in ett snabbt Internet i huset och satt nu ganska mycket bakom datorn på kvällarna och hade då bl.a. hittat raceturbos forum, där han hittat ett och annat, bland annat vad som pågick i Bergaby. Det passade hans intressen lysande.
”Det där låter som folk man kan umgås med” konstaterade Stor-Ulrik som han fått heta och log snett. Hans nu halvvuxna grabb som allmänt fått smeknamnet Ulrik Junior i bygden, konstaterade också att mopederna som byggts i Bergaby var precis det som Doktorn ordinerat.
Och hade våta drömmar om att äga en. Fast 36 000 i grundpris för en Evo 3 var bra saftigt och pappa höll hårt i plånboken. Den Ulrikska ätten hade inte världen snyggaste historia, fadern hade gjort sig ett namn som en inbilsk hembrännare och spritsmugglare, och gång efter annan fått länsman på halsen ute på vägarna.

För att inte tala om när han fått den ursinniga byprästen efter sig och som hotade med både Djävulen och allt annat vad som kunde kallas onda krafter och demoner sänt efter sig. För att inte tala om den hagelbössan prästen skaffat med sig.
Då hade fadern fått rysligt bråttom iväg från den svavelosande prästens eder och direkta hot mot liv och lem. Han hade inte lust dö i förtid på grund av en tokig prästs ursinne, då var det bättre att fly än illa fäkta.
Fadern försvann till USA i samband med att Länsman hade räknat ihop ett plus ett och samlat ihop styrkorna för ett tillslag, bara för att se en brutal smäll när hembränningsapparaten, all osåld sprit, och så vidare gick rätt upp i luften i ett eldklot. Med det ena uthuset som blev enbart kaffeved kvar av.

Resterna av hembränningsapparaten låg lite varstans i markerna. Faderns själv pös iväg genom skogen och sedan drog iväg och flög till Amerika med ett huj med hiskeliga pengar i bakfickan.
Kvar på gården blev en drygt tonårig Stor-Ulrik som nu hade att klara sig själv och snart nog kom på att göra en egen ”fuldiesel” av bl.a. raps och göra pengar som attan på den.

Det hette visst miljödiesel numera och Ulrik hade fått labba en hel del för att få joxet att fungera som bränsle. Till slut så var det ett vedertaget bränsle hos bönderna i bygden.
Svartsprit hade han ingen lust att börja med, svartsprit verkade vara en bra farlig syssla.
Bonn-Olle skaffade sig en panna och sålde i några år tills länsman knackade på och satte den vackert i beslag. Sedan dessa hade Länsman beslagtagit pannor lite här och var i bygden.

Nu fanns det visst en panna i Lattiksberg som Länsman inte upptäckt ännu, och som gjorde bra pengar på den.
Konstapel Kent Karlsson skulle nog snart sniffa sig till den och sätta P för den verksamheten, den konstapeln och hembränningsapparater var synonymt. De 6 senaste pannorna var tagna av honom, och med det dryga böter och tillika uteblivna skatter som brännarna åkt på.

Ett antal år senare kom Rebecka in i bilden, den lilla sluga Amore pepprade dem med pilar och strax därefter föddes Junior. Cirkeln var sluten, Ulrikar skulle råda på gården ett bra tag till. Grabben var lika påhittig som han själv och helt självlärd från grunden, lösningar som var bra kluriga.
Grabben höll sig till två hjul fortsatt, även om grabben bett om en A-traktor. Det lät väl vådligt och Stor-Ulrik insåg att polisen skulle få "bra kul" med att jaga den på vägarna, så 4 hjul fick vänta tills grabben var 18.

Stor-Ulriks bilar hade spridit skräck i bygden i årtionden mer eller mindre och de kunde lätt kallas snutmagneter hela högen, om de nu hade fått tag i honom vill säga, det var väldigt sällan de kom åt honom.
Persongalleriet kring Stor-Ulrik hade blivit oerhört brokigt och åtskilliga våldsamheter hade utspelat sig på den gårdsplanen.
Personer som hade haft svårt med det där med mitt och ditt var en ständig plåga på gården som gång efter annan fått ett våldsamt slut.

Rättsliga efterspel hade även det förekommit, gården var väl känd inne på polisstationen. Och inte alltid för goda saker. Han hade visserligen levererat busar till stationen på lite för busarna genanta sätt, till polisens förvåning.
Dit hörde bl.a. Fille och Kleptoman-Conny, vi kommer att möta dem senare, de båda hade sedan länge insett att Ulrikska gården var något man nogsamt undvek om man var i kriminella ärenden. Och dessutom insett att det fanns lagliga sätt att skaffa sig inkomster, och då bra med pengar.

Nu var det Junior som hade fört familjens traditioner vidare och trimmade mopeder i en fart så till och med polisen var skakad. Och nu räckte inte den redan halvt söndertrimmade MT5:an till längre.
Nu krävdes ännu bättre doningar, och det visste han synnerligen väl var de fanns att skaffa, i Bergaby, Värmland. Ulrik Junior smidde planer, här skulle det skaffas något som gick fort, riktigt fort. Nu skulle hela bygden veta vem som var snabbast i byn.
Han hade redan trimmat skiten ur sin gamla MT5 till den grad att polisen i byn var nära på att göra på sig, och hungrig ville definitivt ha mycket mer. Och nu var det liksom dags att slå till på en Punisher.
Nu skulle de allt få se vem som var kungen på gatan i Meselefors, och hela Vilhelmina kommun. Polisen oroade han sig inte för, den hade han skakat av sig så ofta nu att det gått rutin i det och det visste polisen lika bra själva. Polisen var vansinniga så fort hans namn nämndes ungefär.

Men övertala pappa Stor-Ulrik till att betala för en redan hårt trimmad motor, det var en match han fick ta, det visste han. Fadern höll hårt i plånboken, pappa var inte en slösaktig herre. Även i hans värld fick det vara gränser på hur galet grabben skulle få fara fram, någon slags självbevarelsedrift fanns där i alla fall.
”Pappa? Kan jag få köpa en Punisher Evo 3:a? Det skulle vara något jag hade gillat skarpt” sa Ulrik Jr. Med ett illa dolt flin till sin far.
Som satt och läste dagens tidning på morgonen i det nu ganska så nyrenoverade köket, och drack morgonkaffet.

Stor-Ulrik tog sig en titt på sin son och undrade om grabben fått fullständig fnatt. Visserligen var hans son en direkt kopia av honom i hans egen ungdom men ändå, det där lät lite väl vådligt. Stor-Ulrik visste mycket väl vad det var för något, det var något som självaste Djävulen kokat ihop i mopedväg.

All ondska som bara kunde tänkas i en liten motor. Och han visste mycket väl att den även kostade en hel del pengar, i och för sig var pengarna inte det största problemet precis. Men Evo 3 gjorde 170+ med rätt uppsättning delar.
Det var lite väl saftigt till och med enligt honom. Och pengar hade grabben inte mycket kvar av efter att han trimmat sin gamla MT5 som piskats upp i över 140 km/h redan och som mer lät som en plågad prärievarg när grabben drog iväg från gårdsplanen. Hur många cylindrar och annat som han köpt hem och som grabben utvecklat vidare, vissa gånger misslyckats med, var åtskilligt.

Grabben var dyr i drift, men hellre det än han var ute med kompisarna och ställde till fanskap. Han gillade inte grabbarnas fredags och lördagsnöje med att sitta bakom korvarn och dricka folköl, vart fan de nu grejade den numera. Konstapel Karlsson hade tagit 7,2:or med från grabbarna och Junior skulle inte umgås med dem, punkt slut. Konstapel Karlsson hade många gånger svurit över den jävla langaren som sålde starksprit till ungarna.

Och till slut snöt langaren, en polack som kom in med lassvis av alkohol från Tyskland. Dessutom påverkad själv när han körde, och Karlsson tog lappen och beslagtog drickat och bilen på plats. 7600 kronor i pengar konfiskerades då det var uppenbart var de hade kommit ifrån. Inga större diskussioner och polacken fick 2 års fängelse på köpet.
En präktig skattesmäll på 439 900 kronor satte polacken ur spel för gott. Sedan försvann langarna från bygden. Det fanns många orsaker att hålla efter grabben på det området, ett var faderns supande i slutet av livet i USA där ute på vischan, där han slutat efter att ha misslyckats i USA.
Av gammal vana brände han sprit och sålde för att överleva. Sheriffen gillade inte tilltaget, men fadern var en envis Fan och Sheriffen gav upp till slut, och sa bara att hålla sig till laglig ålder.

Antalet gånger Konstapel Karlsson kommit uppåkande på gården för att tala med honom om Juniors framfart var ganska många. Stor-Ulrik bara log oskyldigt. Hos honom hade Karlsson inget att hämta, inte när det gällde grabben. Karlsson insåg att han talade för döva öron och hade bara att åka till station i ett ogjort ärende.
Men han hade en allierad mot langarspriten, som annars var ett gissel i bygderna. Så att ta grabben för trim fick bero, Stor-Ulriks ”Spritradar” var guld värd och han hade angett ett antal fall där Karlsson kunnat ta fulsprit från grabbarna. Ulrik Junior rörde inga starka varor, det såg Stor-Ulrik till, så där var han hedern själv.

Grabben kom han inte åt i vilket fall, och han måste bevisa bortom allt tvivel att det verkligen var Junior som hade kört. Men få tag på den missilen till moppe var ett hopplöst fall. Stor-Ulrik visste att han skulle få bistå med en hel del av pengarna. Han skulle allt få fundera lite på det där.
”Jag får ta och fundera lite på det där.” sa han till sin son som tittade lite harmset. Men som förstod att dörren inte var igenslagen i saken i alla fall. Först skulle Stor-Ulrik ta reda på vart i hela friden Bergaby låg, han hade inte den blekaste aning om det.

Efter en kontroll på kartan visade sig att det var en alldeles lagom dagstur dit i hans nu precis färdigbyggda Volvo 142:a med en GMC 6,2 liters dubbelturbo diesel. Stark så det förslog, men maskinrummet var smockfullt. Besiktigad? Tja, den var nybesiktigad innan ombyggnaden ja, hur det var nu var en annan visa.
Troligen hade de fått gemensam hjärnblödning nu på det lokala besiktningskontoret i Vilhelmina. Det tänkte han bespara dem, innerskärmarna fram var lite modifierade onekligen för att lura ner åttan. Kardantunneln var fixad med och så vidare.

En bakaxel från en frontsmälld Ford Mustang Boss 429 med Detroit Locker, så den höll allt. Nu hade nog polisen en hel del åsikter om drivlinan i bilen.
Åsikter Stor-Ulrik inte hade intresse av att lyssna på. Det var fula ord i alla fall. Dem orden hade hört tillräckligt ofta. Det vanligaste ordet polisen sa: Körförbud.
Home Of Warrior Publishing By Carol Lilja Finns där E-böcker finns och på www.amazon.com. samt Vikingens Kiosk & gatukök i Lindåsen
Ford Fiesta XR2i-90 (kan långt, långt mer än vad den får, enligt lag, potentiell körkortsänkeman), Busbilen #1 :twisted: :twisted: , Chrysler Concorde-95 (One and only i Sverige, flyttgodsare, full US-spec, saknar allt vad orange blinkers heter), skrattar åt allt vad svenska avgasvärden heter. :twisted:
Boneyard
Lite mer laddtryck
Inlägg: 31
Blev medlem: mån jan 17, 2022 1:42 am
Ort: Älgarås, skaraborgs bonnhåla
Kontakt:

Re: Utdrag ur Boneyard 7. (del 2)

Inlägg av Boneyard »

Det ordet ville han inte lyssna på, det blev så förbålt dyrt i böter, bland annat. 749 km enkel väg, drygt 9 timmars körning non stop. Gällde bara att få tiden att räcka till med, det var det som krävde planering.
Rebecka hade skaffat sig en salong inne byn där byns alla tjejer flockades och fick sig fina frisyrer, för att stila till sig för grabbarna i storstan där de hade kul om kvällarna.
I Meselefors var det inga grabbar de kunde kroka, de kände allihopa sedan tiden i skolan och alla bra killar var redan upptagna sedan länge. Killarna Meselefors var som toaletter, upptagna eller fulla av skit, skämtsamt sagt i bygden.

Det fanns inte en gård i bygden med ungdomar i familjen som inte hade en moppe, EPA, eller A-traktor, tillika en och annan mopedbil, stående på uppfarten. Här var det en absolut nödvändighet om man inte som förälder skulle köra skytteltrafik med ungarna.
Det höll inte i längden så grabbarna och tjejerna åkte raskt till trafikskolan för ett körkort av något slag. Sedan var det bara att välja det fordonet de ville ha.

Själv hade Stor-Ulrik skaffat sig en webshop kopplad till företaget och tjänade bra med pengar på det. Hur konstigt det än var så hade dem, på bredbandsföretaget, på nåder dragit fiberkabel till byn och vips så hade han lika snabbt bredband som folk i storstäderna. Det möjliggjorde webshopen.
Det som tidigare var ladugård var nu ett varulager med reservdelar till allt från småbilar till långtradare, allt från små skruv till cyklonfilter till långtradare och utbytesturbos till allt från traktorer, bilar till tunga tradare.
Så pengar till grabbens nya moppe fanns. Han hade blivit sugen på hoj själv på gamla dagar och deras värsting med en rapp HD-motor i lockade en hel del. Road rage 145 Evo 3R hette den visst.

400 000 kr kunde han väl lägga upp, det fanns det marginaler för, 630 000 på privatkontot. Fanns en 145 Evo 3RR, med men den kostade närmare 100 000 kr till och var med bl.a. kolfiberkåpor och annat extremt, och lättad 15 kg. Och bra sällsynt. Han hade sett en på Blocket, 510 000 kr, den försvann på en timme, så nog var det eftertraktad.
Bara för att sätta alla sprättar till halvamatörer med sina japanska plastmaskiner på plats, en gång för alla, ett släkte han nu tänkte sopa gatan med en gång för alla.

Han hade blivit ganska så trött på dem och deras vårdslösa framfart. Och ärligt sagt så tyckte han väl att grabben kunde få sin leksak med. Han körde ju inte och terroriserade grannskapet som diverse andra i hans kompiskretsar.
Han tog mest moppen ner till korvmojen och snackade skit med sina kompisar där ju, vänner han hade godkänt.

Junior undrade hur man nu skulle gå vidare och övertyga far hans till att verkligen köpa en. Det var lättare sagt än gjort. Nu kunde han bara vänta. Och hoppas det bästa. Jo, hans far tog sig verkligen en funderare. Nu gällde det bara att hitta tid till att kunna åka på besök, lättare sagt än gjort. Det var full rulle med hans företag.
Vid korvmojen hade folket föryngrats men Fille var fortfarande en figur att räkna med.
En karaktär som aldrig gav upp. Liksom kleptoman-Conny som han med hade slagit in på en lagligare bana, nu sålde han larm till husen i kommunen, kunskaperna från de tiderna han var ute i olovliga ärenden kom nu väl till pass. Men fartlusten var densamma.

Och snabba bilar, det hade de båda. Nu var det lite mer klass än på det skrotet de hölls med tidigare, nu rörde skrotet på sig en aning bättre än då. Fille hade en XC70 som trimmats så det inte liknade något och det ryktades att det var bortåt 1000 hk i den.
Conny rattade en kompressormatad Hemi Cuda som var som en djävul när pedalen gick i botten. Så Stor-Ulrik hade en skalp att ta med på dem, när nu tiden räckte till, vill säga.

I hans hjärna smiddes det planer, hans 142 diesel må vara snabb, men ännu snabbare vapen eftersöktes. Och i Bergaby var det gott om dem maskinerna som gick fortare. I överflöd. Om det var så det sista han gjorde så skulle han ta ett allvarligt snack med dem.
Bara tanken på vad som skapades där borta fick honom att få ett djävulskt leende i ansiktet.

I övrigt så hade det nu blivit en ganska så stor del riktigt rappa mopeder som Junior höll i schack. Han var Mjökhults absoluta fartkung på mopedsidan, även om de andra hade börjat närma sig nu och det hade blivit bra svårt att hitta ännu mer fart ur den stackars MT5:an.

Fem till tio kilometer till kanske fanns att hämta men de satt väldigt långt inne. Så en viss ”uppdatering” kanske var motiverad trots allt.
”Älskade? Du ville ha en MC med va?” frågade han sin Rebecka som han gift sig med och var som ler och långhalm med. Ingen med minsta vett innanför pannbenet funderade ens på att lägga hand på henne. Det kunde vara tämligen farligt. Vid sista inbrottsförsöket på gården så hade Ambulansen fått hämta delinkventerna rätt in på intensiven, och att polisen undrat vad dem hade blivit slagna med.

Så hade man minsta kriminella intressen så undveks den gården mangrant. Hans brevlåda hade blivit bra manglad av en lokal grabb som lekt rally med 240:n och fått okontrollerad sladd och skickat brevlådan ut på stycket. Det var det som hänt de sista tre månaderna, en fartdåres allmänna synder.
Grabben med Volvon fick vackert betala och sätta upp en ny brevlåda. Att killen slog sönder bakskärmen duktigt, det fick han ta, en 2,4 meter lång bit järnvägsräls som han bilat ner i backen, med bara 90 cm över jord. Det var som en stenhård bila när den krossade bakskärmen. Det bucklade till plåten riktigt ordentligt.
En påminnelse att inte utmana den stolpen en andra gång. Bättre att bara byta brevlådan än hela stolpen. Fjärde lådan på ett halvår som skickats ut på åkern de tre tidigare tog stolpen med sig, inte sedan järnvägsrälsen bilades dit. Sedan dess hade grabbarnas rallyövningar förflyttats på annat håll. Det för allas säkerhet, det fanns 6 barn på gården bredvid hans och Fan tog bofinken om någon av dem drabbades. Där var Länsman och han ense.

Rebecka tittade upp ifrån koket, och jo, det hade väl varit ganska roligt. Hon funderade dock på att det inte fick vara för stort. Hon var ju inte en av de allra längsta på jordklotet, 159 cm och lite över 50 fjäderlätta kg, rågblont långt hår.
”Något lagom då? Inte för stort.” sa hon lite reserverat. Ulrik förstod precis. Nu var det bara att tima in resan, och få lite tid över, det var den värsta biten av det hela. Detta var i juli och semestertider, och en veckas semester kunde inte skada. Förslaget grunnades på i 30 sekunder innan det presenterades frugan.
”Hur skulle en veckas semester smaka?” undrade han. Rebecka tittade upp och även hon var i ett bra behov av det. Saxandet hade blivit en hel del av på sistone.
”Vart skall vi åka då?” undrade hon nyfiket.
”Bergaby skall vi till!” sa en triumferande Ulrik. Rebecka fattade ingenting på en kort stund innan tioöringen ramlade ner. Fartgalningarnas paradis nr 1 i Sverige där fartrekorden hade rykt hela vägen bort till Kina. Med deras grannlaga inverkan på grejerna. Vad skulle han göra där? Räckte inte hans i hennes ögon vansinniga Volvo till? Snart hade det dock gjorts klar för henne att här skulle det köpas MC för hela pengen. Och det fanns tydligen en modell som passade henne perfekt. Han stack ut huvudet ut på gården och såg Junior hålla på med sin moped.
”Hörru, packa in moppen, vi skall åka ut till Bergaby! Och dra fram släpkärran med!” sa han till sonen genom fönstret i köket. Junior tittade på sin far och det blev uppenbart att det var ett mopedköp på gång här. Det tog inte honom fem minuter att packa in moppen och låsa skjulet. Lika fort kom släpet fram.

Planer för boende, mm hade givetvis inte planerats utan det här skulle bli ett kul äventyr för hela familjen. Hotell fanns väl på orten, det skulle vara konstigt annars. Med den explosiva utveckling Bergaby haft. En kontroll på Google sa 39 000 träffar. Merparten av dem på museet och dem båda MC-företagen där.
Ulrik klädde på sig och packade kläder för en vecka och så tandborsten, drog igång 142.an och kopplade släpkärran och väntade på att Rebecka skulle packa klart. Juniors väska var snabbt packad och innan någon hann reagera så låg alla väskor i bagaget och Ulrik trampade till på gasen och så var de på väg mot Bergaby med ett dieselmuller ur de dubbla rören bak. I byn blev det undran, med alla Ulrikar och frugan i bilen som dessutom hade släpet på bak, och de körde söderöver? Nu anade alla ugglor i mossen.
Riktiga ruggugglor, av den arten att de ryktesbenägna tanterna i byn nog fick ihop riktigt bra skrönor att prata om en lång tid framöver. Konstapel Eriksson tyckte synd om kollegerna söderöver som fick ta tag i Stor-Ulriks sjövilda bil. De hade sedan länge gett upp med Stor-Ulriks fasoner. Nu försökte de istället stävja sonens framfart.
Även om det tycktes vara ett hopplöst fall, han såg alltid till att de inte kunde få honom på någonting alls i bevisväg.
”Nå? Vad tror du om en kolsvart Evo 3:a?” undrade Stor-Ulrik sin son som nog visste mer än sin mor vad som avhandlades. Grabben log brett. I och med att den var kolsvart så var den lättare att gömma för Länsman med ju.

Det var ganska klart att Länsman knappast skulle visa sin uppskattning precis. Han skulle sätta efter ganska så omgående. Och denna gången vara garanterat hjälplös. Nerfärden var nog den lugnaste i mannaminne för Stor-Ulrik som körde utomordentligt lagligt ner. Han hade redan för några år sedan fått känna av hur det vara att mista körkortet, och det var liksom inget han ville göra igen.
Dessutom ville han spara på diesel. För övrigt var nog detta det längsta han vart från byn sedan han varit i USA och kört drifting, och fått bilen förstörd i USA. En händelse som gjort Stor-Ulrik ursinnig.

* * *

Ett antal timmars bilfärd uppifrån de mörka skogarna i norr så närmade sig Arvika och därefter tog det inte lång tid innan de började närma sig Bergaby. Nu började skyltarna mot Bergaby dyka upp och först skulle väl logi ordnas samt en rejäl middag innan man skulle visitera galningarna som de var i Rebeckas ögon. Om Ulrik ibland kunde vara galen, så var dessa fullständiga vettvillingar i hennes ögon.
Mopeder som gjorde 200 km/h och en massa annat. De var väl knappast sansade någonstans, hon hade idiotförklarat dem för länge sedan. Och nu skulle Ulrik köpa troligen världens snabbaste seriebyggda Harley-motoriserade motorcykeln i världen, en Road Rage Evo3. Efter en stunds körande så hittades det lokala hotellet och de hyrde ett rum för en vecka.

Och det var nog ganska välbehövligt då Stor-Ulrik sett broschyrer om ”Smugglar-Ohlssons” museum och en hel del annat sevärt. Bygden hade mycket historia man kunde insupa och bli klokare på köpet. Stor-Ulrik var stämplad som en brutal slagskämpe i Meselefors och var känd för att ha ett sjuhelsikes kort humör.
Få visste dock att Stor-Ulrik slukade historiska böcker om kvällarna och var synnerligen bildad på den fronten. Lunch intogs på hotellet och efter den så styrdes kosan mot Punishers tillhåll. Redan på håll hördes att något rastades där borta och att det var vasst, överdjävligt vasst.
Ryktena talade verkligen sanning, innan de ens hunnit lämna hotellet så kom det en ung tjej med en Road rage Evo3 och drog förbi hotellet med ett avgrundsmuller ur piporna. När han passerade polisstationen så stod det en blanksvart likadan på polisens tjänsteparkering.

Och sedan såg han dem, de ökända Can-amerna som t.o.m. Fidde och Conny fruktade. Han tog en snabb bild på dem och mailade bort det till Fille och Conny som knappast var lugnade av bilderna. Svaret kom omedelbart.

”Sluta skräms!”

Stod det kortfattat i deras mail. Ingen hade hittat upp till Meselefors än men det vara bara en tidsfråga. Det var en ren penningfråga mest,och troligen skulle buset bli bra sura när snuten kom fram så djävla snabbt. En Can-Am lade lätt 10 mil under hjulen på i stort sett ingen tid, drog föraren på ordentligt så var det tal om minuter.
”Dem där skrämmer t.o.m. Fidde till att ta det lugnt på vägarna” sa han till Rebecka som mest undrade.
”Det finns inte ett markbundet fordon i Sverige som kan köra ifrån dem. Vi skulle behöva ett par uppe i Vilhelmina-distriktet, med tanke på den långa avstånden.” förklarade Stor-Ulrik sakligt.
”Inte ens Fiddes Volvo?” sa Rebecka undrande.
”Den tar dem på några minuter” sa Stor-Ulrik. Rebecka tittade efter dem där konstiga maskinerna och konstaterade att det måste vara något mycket speciellt med dem. Någon minut senare så syntes en bekant logo och text på en skylt vid en avfart. Punisher Bikes AB, fortåkarnas näste nummer 1 på motorcykelsidan i Sverige.
När Ulrik tittade sig i bilens backspegel så var det en svart Evo3.a i backspegeln med en svartklädd förare på. Och även han skulle svänga in till Punisher. Mullret hördes ända in i bilen från den massiva V-Twinnen, Ulrik bara njöt av ljudet. Det var rena musiken för hans öron.
”Det där är vad jag skall ha, Rebecka, en sådan där. De är rent underbara.” sa Ulrik med saligt leende i ansiktet. Rebecka tittade bakom sig, mitt in i en kolsvart mullrande monstermaskin som med ett rapp på gasen gav loss ett avgrundsvrål och körde om bilen och sedan så tittade hon rätt in i ett par grova utblås under sadeln som mullrade så hon kunde höra det in i bilen.

Registeringsskylten satt på som på undantag under de feta slutrören och skallrade av motoreffekten. Det där var ingen motorcykel, det där var en massiv motor, två hjul och något som med lite god vilja kunde kallas ram och så en framgaffel. Efter kort bit väg så var det ett hav av motorcyklar, mopeder och annat som stod på gårdsplanen, och längst in.
Två stora långtradare som dressats upp efter konstens alla regler, en högblank svart tradare med texten Bones Customs på, och en där det stod Punisher Bikes på.
”Inga småhandlare detta här!” konstaterade Stor-Ulrik beundrande. Sekunderna senare ställde han bilen på parkeringen med släp och allt och Evo3.an. som svängde av och ställde sig på MC-parkeringen.
Sedan hörde han något vråla till ute på strippen han hade noterat när han parkerat bilen. Hans vältränade motoröra sa att det där var högexplosivt värre. Sedan för att höra att Evo3:an på parkeringen slagit av tändningen. Glenn kom ut ur byggnaden och såg Grin-Olle ställa MC:n.
”Men se Grin-Olle, vad har hans vägar förbi så här i tjänsten?” undrade Glenn med ett leende.
”Ja, han behöver nog lite service efter dryga 4000 mil. Det är ganska lugnt inne på stationen så jag passar på och låter er titta över den. Slutar annars om en timme. Skulle det bli utryckning så tar jag bilen eller Can-Amen.” sa Grin-Olle med ett leende. Glenn log och vinkade åt Grin-Olle att ta in den i verkstaden. Stor-Ulrik tittade på Junior med en konstig min, var det där en polis? Lokala polisen i Meselefors körde XC70:or i bästa fall. Här körde dem muskeljärn.

Ännu mer mysko blev han när han såg en knallgul Superbird köra ner till företagsparkeringen, en bil han knappt sett på bilder. Det lät som om att det satt en Hemi under huven vilket även emblemen skvallrade om. Med en prislapp på dryga två till tre miljoner redan i USA. Stor-Ulrik var konfys. Och Glenn såg sällskapet på parkeringen.
”Önskar ni hjälp?” frågade han vänligt. Stor-Ulrik såg lite förlägen ut. Och det är inte ofta han är det.
”J-jo, min grabb skall visst ha en sådan där Supercharged 124 Evo 3. Och jag hade tänkt mig en sådan där.” sa han och pekade en Evo 3 145 RR.
”Och vem äger den där Superbirden?” sa han och pekade på Cecilias bil. Glenn såg att Stor-Ulrik var lite osäker.
”Glenn heter jag och äger Punisher Bikes, jag bits inte. Den där Superbirden är en äkta Hemi med fyrväxlad manuell och Matching Number. Det är VD:ns på grannföretaget lilla privata leksak.” sa Glenn skämtsamt.
”Jag vill inte veta vad den kostat att ta hem.” mumlade Ulrik stillsamt.
”Hon fick den billigt i USA, så den var inte så dyr. Hade väldig tur med priset. Hon har inte sagt exakt vad hon betalat för den.” sa Glenn flinande.
”Dem är inte precis gratis.” sa Ulrik flinande.
”Den är tidigare ägd av Richard Petty själv. En 625 hk Factory racehemi under den huven sedan ny.” sa Glenn roat.
”Det var som Fan. Den har ganska bra klös i sig med andra ord. Den är ingen ”43:a” i alla fall.” sa Ulrik med ett chockat leende.
”Det har hon en med, som hon kör Historic racing med. #4 i den serien från 1970 äger hon, med original vagnbok.” sa Glenn ännu mer roat. Stämningen hade lättat med en gång och sedan gick Stor-Ulrik runt och tittade på dem maskinerna som stod där på display. Han såg en pärlemormetallic Evo3 med ett helkromat eftermarknadsavgas och GPS på sig. Glenns såg intresset och stegade fram.
”Snygg va? Den byggdes till en prins i Kuwait, men som aldrig kom och hämtade den. Den prinsen fick vissa bekymmer med sin far kungen, och det är den enda i den färgen som finns.” sa Glenn informerande.
”Vad kostar den?” frågade Stor-Ulrik nyfiket.
”330 000 kr som den står, i och med att vi har kraftigt nedsatt pris på den. Bättre pris kan du inte få, det är en 145 Evo 3RR som han begärde lackerad. Det är alltså inga glasfiberbitar på den inte. En riktigt läcker hoj vill jag påstå.” sa Glenn och knackade på kåporna som verkligen inte lät som om de var av glasfiber. Stor-Ulrik var fast.
”Jag tar den, och hur är det med garantier och så? I och med att den är custombyggd? Och vad kostar den där lila choppern?” undrade Stor-Ulrik fundersamt. Sedan såg han djuplila metallic Chopper, som verkade nybyggd, och saknade fortfarande registrering.
”Fulla fabriksgarantier, och priset är det absolut bästa du kan få. Den är egentligen prissatt till 530 000 kronor i grundutförande. Som den står nu ligger den på dryga 570 000 i fullpris. Choppern, 185 000, den är helt ny, vi har inte ens hunnit registrera in den.” sa Glenn informativt.
”Jag tar den med, den är för jädra fräck. Hur är den i motoreffekt gentemot en RR?” frågade Ulrik kort.
”160 hästkrafter, bra med bottendrag. Den är betydligt mer cruiser än vad RR är, runt 2000 varv i motorn när man cruisar på landsvägen. Lite högre växlad, för komfortens skull.” svarade Glenn kort.
”Hur har ni det med 125:or då, grabben skall ta körkort snart så återkommer jag i den frågan.” sa Ulrik kort.
”Vi har några att välja på, både V-twin och enkelcylindrigt.” svarade Glenn leende.
”Grabben har 25 km till gymnasieskolan så han kan lika gärna köra 125:a till skolan istället för att ta bussen.” sa Ulrik bistert, den jädra bussen kom aldrig i tid, med följd att han kom sent till skolan, det skulle inte vara bra för grabbens betyg i längden.

Bussbolaget skyllde ifrån sig, bla bla bla, och det var grabben och de andra eleverna från Meselefors som fick ta smällen för deras ständiga förseningar. Det kunde elimineras mycket snabbt.
”Det lär bli bra billigare med.” sa Glenn buttert.
”900 sketna spänn varje månad kostar det mig, så det blir en jädra massa bensin för dem pengarna.” muttrade Ulrik bistert, kommunen var inte direkt billig i den frågan. Nu blev Glenn nyfiken på var de kom ifrån i och med att Stor-Ulrik talade en bred norrländska.
”Var kommer ni ifrån förresten om jag får lov att fråga?” undrade Glenn nyfiket.
”Vi kommer från Meselefors, en bra bit uppåt landet.” sa Stor-Ulrik. Glenn skruvade sig i skägget, vart kom han ihåg det namnet ifrån?
”Är det inte där Dieseltech.se har sitt säte?” undrade Glenn.
”Vi köpte nya dieselfilter till tradarna därifrån.” fortsatte han.
”Och jag äger Dieseltech.” sa Stor-Ulrik. Isen var bruten.
”Men se på Fan, det har gått rätt vilt till där uppe med har jag hört. Och en hel del streetracing har hörts om.” sa Glenn flinande. Stor-Ulrik log brett.
”Namnet Stor-Ulrik har du säkert hört om med då?” sa Stor-Ulrik leende. Glenn tänkte efter lite, och ja, det namnet hade klingat ganska ofta när det vart rätt och räfsarting mot diverse bus.
”Jodå, det har jag allt hört ja.” sa Glenn. Stor-Ulrik sträckte fram sin jättelika näve.
”Det är jag som är Stor-Ulrik.” sa han flinande.
”Dig har man hört en del om, en bra snabb herre. Du har visst haft kungakronan där uppe i många år nu på fortåkarfronten?” sa Glenn skrattande.
”Tja, de senaste åren har väl Fille tagit över men än är jag inte uträknad!” skrockade Ulrik med ett brett leende. Junior gick och tittade bland mopederna men där stod ingen Evo3. Och i sin förtvivlan trodde att det inte fanns några. Han gick fram till sin pappa.
”Pappa, dem har inga Evo3:or här..” sa han förtvivlat. Glenn log åt Junior.
”Dem bygger vi efter beställning enbart. Därför står det inga här ute.” sa han lugnande. Junior tittade på sin far.
”Jo, du skall få en sådan, men de får bygga den för dig ju!” sa Stor-Ulrik flinande. Glenn log snett.
”Skall lokala moppesamhället få sig en chockterapi?” undrade han. Stor-Ulrik flinade.
”De lär väl dö när Evon kommer upp. Hans MT5 har redan skrämt vettet ur länsman på orten, nu blir väl han helt galen. Men jag tror han knappast hinner med honom.” sa han rått flinande. Glenn var inte sen att uppfatta budskapet.
”Hur länge är ni i Bergaby då?” undrade Glenn. Stor-Ulrik vände sig till Glenn.
”Vi är här en vecka på semester, då vi skall besöka Smugglar-Ohlssons museum och lite annat här i bygden. En bra efterlängtad minisemester, det kan jag lova.” sa Stor-Ulrik. Glenn log snett.
”Jo tack, det där museet är vi allt pappa till i grunden, och Grin-Olle här i synnerhet” sa Glenn. Och Grin-Olle som nu stegade fram till sällskapet, bara nickade till.
”Jo tack, den historien gav oss så många obetalda övertidstimmar att de väl fortfarande är skyldiga oss betalning. Det där tog bokstavligen hus i helvete, och slank alla ur näven med en krasch. Var ju lite brunråttor som blev en aning förbannade.” konstaterade Grin-Olle.
Som kort berättade hela historien om hur museet kom till. Stor-Ulrik, Rebecka och junior lyssnade intresserad och tyckte att det gjorde det extra intressant att gå på det museet. Nu när det hade lite mer kött på benen. Nu hade de blivit syster och bror med varandra mer eller mindre och Glenn var på sitt bästa humör.
”Ni vill kanske se placet inifrån?” undrade han. Det kunde de inte förneka att det kunde vara trevligt. Dem gick först in till verkstaden.
”Det är här vi bygger alla Evo-hojarna som går på europeiska marknaden och special orders som går över hela världen. Där står bland annat en RR som skall California Highway Patrol.” sa Glenn upplysande och pekade på en RR som var målad vit och svart med en guldfärgad stjärna på kåporna.
”Häftigt!” tyckte Junior som tittade storögt på den ena hojen mäktigare än den andra som stod där.
”Här byggs även din Evo3-moppe.” sa Glenn flinande. Junior tittade storögt på Glenn. Just då kom Kalle förbisvismande.
”Det är min grabb Kalle. Han basar för vår utvecklingsavdelning och produktionen här nere på golvet.” sa Glenn kort. Kalle sträckte fram handen och hälsade.
”Dem är från Dieseltech i Mjökhult” sa Glenn till honom. Kalle log.
”Ni som var så snabba att leverera dieselfiltren när vi behövde dem så akut, snyggt jobbat!” sa han.
”Stor-Ulrik skall ha den där Shejkens Evo3 och den nybyggda chopper i Purple där ute. Kan du se till att dem gås igenom är du snäll?” sa Glenn till honom.
”Det skall väl gå att ordna?” tyckte Kalle som med ett kort kommando sa åt Lillen att ta in dem i verkstaden direkt.
”Sedan skall grabben här ha en kolsvart Supercharged 124 RR Evo3, Kan vi hinna få den klar på en vecka?” undrade Glenn.
”Inga problem, jag tror vi t.o.m. har en ståendes klar här, inställd och klar.” sa Kalle.
”Men se, så snabbt var det löst.” konstaterade Glenn.
”Frugan skall också ha en hoj..” sa Stor-Ulrik roat, här flög 100 000-tals kronor iväg på ingen tid.
”Hmmm, jag tror jag har något passande åt henne här i hörnan.” sa Glenn fundersamt. Han tog hela sällskapet till en begagnad Road rage Evo 2.
”Den går för 90 000, den har kostat ny över 200000 kr. En tidigare provmaskin” sa Glenn. Rebecka klev fram och provsatt den.
”Den är som gjord för mig ju!” sa hon leende.
”Då tar vi den!” sa Stor-Ulrik och så var den affären spikad.
”Då låter jag en 125:a ingå i affären utan extra kostnad, det är värt 28 000 kr. Jag låter registrera in choppern omedelbart.” sa Glenn kort Snart var det gjorts affärer för drygt 600 000 kr. Stor-Ulrik tyckte att han hade gjort en hel del bra affärer och att han hade sparat ändå en hel del kalkylerade pengar.

Så pass att han kunde köpa ett biltransportsläp som rymde alla motorcyklarna på plats i Bergaby, visserligen 100 kilo över tillåten dragvikt, men totalvikten på ekipaget höll sig under 1200 kg.
Hur svårt var det att skaffa sig en dragbil i Bergaby som klarade de 1300 kg bilsläpet vägde?

Köp en gammal 240 för några tusen, problemet löst. Men Rebecca var inte van att dra släp och det var kanske inte det bästa att hon drog det släpet. Rebecca behövde ändå en andrabil för att snabbt kunna ta sig till salongen vintertid, när det inte gick att cykla. Nu skulle hon visserligen ta motorcykeln ner, men ändå.
Vintern kunde bli bra djävlig i Meselefors, etter värre om hon var tvungen att ta sig till Vilhelmina eller Dorotea, mitt i vintern när snön yrde vilt. En titt på Blocket sa att en 244 GL-83:a fanns för 3000 kronor, med 9 månaders besiktning kvar. Den köptes illa kvickt och fick den nerkörd till Bones gårdsplan, oväntad bra för det priset.

Den officiella delen av rundturen var ju med att man tittade på kontoren, lagret, mm, för att sedan gå in i det som i stort sett ingen släpptes in till. Dem privata samlingarna. Stor-Ulrik visslade till när han såg rader efter rader med klassiska Choppers och även kända maskiner som han bara sett på bild.
”Wow.” utbrast Junior närmast chockad.
”Här står det historia.” konstaterade Stor-Ulrik. Rebecka var i ett chocktillstånd. Det här var MC-himlen, här stod den ena kända MC:n efter den andra. Glenn bara log.
”Jo, här står det mycket pengar.” konstaterade han. För att lätta upp chocken så funderade Glenn på om dem skulle åka ut och äta någon middag. Tanken lät både mättande och God.
”Skall vi åka iväg och äta middag i kväll sedan?” undrade Glenn lite försiktigt.

Tanken föll i god jord och under den kvällen smiddes det onda planer att sätta åt Fidde och Conny i Meselefors och Vilhelmina i synnerhet. De var taggade värre att sätta åt dem. Det fanns ju maskiner hos Punisher som spöade skiten ur dem så pass att de aldrig mer skulle sticka upp igen.
Dagen efter presenterades Stor-Ulrik och Junior för Gänget på Bones Customs. Nu fick Junior ännu ondare blickar i sinnet, hos världsrekordinnehavarna i 90 cc-klassen var det inte svårt att bestämma sig att skaffa en Bones Evo4 stage 3, och sätta den på någon gammal risig Baotian.
Och fullständigt mosa allt vad trimmare hette i Meselefors. Länsman skulle få fnatt flera gånger om. Nu skulle han ha rikskul!

* * *
Home Of Warrior Publishing By Carol Lilja Finns där E-böcker finns och på www.amazon.com. samt Vikingens Kiosk & gatukök i Lindåsen
Ford Fiesta XR2i-90 (kan långt, långt mer än vad den får, enligt lag, potentiell körkortsänkeman), Busbilen #1 :twisted: :twisted: , Chrysler Concorde-95 (One and only i Sverige, flyttgodsare, full US-spec, saknar allt vad orange blinkers heter), skrattar åt allt vad svenska avgasvärden heter. :twisted:
Boneyard
Lite mer laddtryck
Inlägg: 31
Blev medlem: mån jan 17, 2022 1:42 am
Ort: Älgarås, skaraborgs bonnhåla
Kontakt:

Re: Utdrag ur Boneyard 7. (del 3)

Inlägg av Boneyard »

Hemma i Meselefors undrades det och ryktades vilt om vad som föregick, den ena gissningen vildare än den andra. Men ingen visste egentligen någonting. Skvallertanterna hade julafton. Mörkläggningen var total vad sanningen beträffade. I Bergaby var alla ovetande om den cirkus som rådde hemma vid.
De gjorde byn osäker och köpte loss skapligt, Ulrik köpte loss allt vad litteratur som fanns om Smugglar-Ohlsson för att ta hem. Tre böcker på svenska och sex på engelska fanns att tillgå. Han köpte dem allihop. Ohlssons egen bok slet han till sig så fort han ens såg den, den hade han bara hört talas om.
Liksom DVD:n. Den sista var obligatoriskt, det var oförlåtligt att INTE köpa den, han köpte tre exemplar, en till Konstapel Karlsson som var med i samma historiegrupp på nätet som han själv var med i, och en han visste Kleptoman-Conny var intresserad av. Kleptoman-Conny hade bett honom att köpa den åt honom via mail. Museet gjorde dem lyriska, och samtidigt förbluffade över att det kunde ligga oupptäckt i dryga 60-70 års tid.

I entréhallen stod Punishers tributhoj uppställd på ett hederspodium. Han fick se fyra amerikanska ex militärer ställa sig i givakt och salutera divisionsinsignian över ingångsdörren, som Ulrik kunde läsa var en av två platser utanför USA den fanns att se på, den andra var i Harwich i Storbritannien. Ludde fick se Ulrik dra i sig två stora husets special. På en och samma gång, ingen hade lyckats med det förr. Men Ulrik gjorde det.
Resten av dagarna var att umgås med Glenn och de andra i Punishersfären, Ulrik kunde inte låta bli att prova Bos Can-Am.
Det blev nästa maskin att köpa in till Meselefors. Han beställde den på stående fot, prislappen var rejält tilltagen, 680 000 kr, men den gav mer körglädje än en hel container full med fnittriga apor.
Den gick som ett skållat troll och passade herrskapet Ulrikar alldeles superbt, det gick som ett skållat troll och konstapel Karlsson var garanterat nervös om han vetat om vad som var på väg upp.

Herrskapets dagar gick undan i ett huj och innan de visste ordet av så var det fredag och dags att åka hem tillbaka till Meselefors och ledan. Nu var det dock saker med hem som garanterat skulle slå sönder ledan för gott. De körde nu ner till Punishers parkering från hotellet efter att ha checkat ut och lastade på de motorcyklarna de köpt och grabbens moppe.
”Hör du Ulrik, du har visst en rejäl maskin i den där Volvon va?” undrade Glenn.
”Jodå, men var testa den utan att polisen suger den direkt?” undrade Stor-Ulrik.
”Vi tar ut den på Woodstone och ser vad den går för” sa Glenn underfundigt. Stor-Ulrik undrade om Glenn yrade i mössan, tävlingsbana här ute i skogarna?
”Den ligger granne med våra anläggningar, det var därifrån ni hörde det där vrålande motorljudet. Vi byggde den anläggningen samtidigt som vi
flyttade hit till Bergaby.” sa Glenn flinande.
Där fanns inga hemliga saker ute så inget läckte ut information. Muskelbilar hade fått rasa ut där tidigare, bl.a. så hade Cecilia låtit 43:an få gått lös där ordentligt så det hade dånat i landskapet omkring Woodstone.

* * *

43:an stod i ett garage kring Woodstone och nu reagerade Ulrik på ett ettrigt, vasst och ett närmast spikande ljud ur en V8 en bit bort på Woodstone till.
”Tala om de arga trollen. Hon drog igång 43:an, vill du se en av Pettys originalbilar som är privatägda så har du chansen. Hon finåker inte med den bilen precis.” sa Glenn flinande, bara för att höra ett avgrundsvrål och ett gummimoln som reste sig upp mot himlen.
”Jag ser detta, Glenn. Hon gasar hårt!” konstaterade han chockat.
”Hon har satt 235 km/h på Woodstone så hon gasar på ordentligt. Den bilen får veta hut.” sa Glenn road. Att hon sedan kört så bromsskivorna glödde hade varit en annan sak.
”Vi testade en Evo3 145 RR med ett rent raceavgas ute där när ni kom, det var den som vrålade så högt. Jag kan skicka med ett sådant avgas med er som ett litet bonus. Så vi åker bort och tittar på när hon kör?” sa Glenn flinande.

Beslutet var inte svårt att ta, de öppnade grindarna och fem minuter senare så stod de där och såg på hur Cecilia hamrade på med den gamla racerbilen som om det var bilens sista tider i livet.
”Det där gamla järnet går hårt än. Det finns en sanning i det gamla talesättet att gamla racerbilar inte dör utan bara blir snabbare. Den verkar helt orörd original?” fnissade Ulrik.
”Det jag vet så är den fullständigt orörd. mer än att den gåtts igenom med bussningar, och så vidare, så den är säker.” sa Glenn leende. Ett par varv senare så körde hon till garaget och backade in det gamla racerjärnet in i sitt garage och Cecilia bara log stort.
Hon hade inte köpt den gamla racerbilen för att ha som museiföremål, den hade hon köpt för att köra den. Problemet var att den förbannat svår att klassa in i Historic Racing.

Alltför ofta för snabb, det var ingen doorslammer, det vill säga den saknade dörrar. Det gjorde den svårklassad med en toppfart på över 330 var det oftast alldeles för snabb för de flesta svenska banor. Den var körd på uppvisningar och då gick det garanterat undan.
Den hängde av 3,0 CSL:en som Kungen hade provkört med breda mariginaler, dessutom en avåkning på Mantorp Park som gjorde att hon fick städa chassiet på skit i en vecka efteråt. Hade gått som en pil rätt igenom alla höbalar, mm rätt ut på stycket, 1,5 ton racerbil var definitivt inte lätt att få stopp på.
Hon kunde bara garva när det bärgade bilen med en traktor när de lyfte den i störtburen och åter ut på banan, så hon kunde lasta den ombord på släpet. Så den användes som racerbilar skulle.

Hon hade försökt få Richard Petty att komma till Sverige och köra bilen inför publik men Petty hade haft andra prio den gången, dessutom började åldern ta ut sin rätt.
Men han var intresserad att återköpa bilen, så den dagen hon sålde den så fanns det en köpare på förhand, prislappen var liksom ”säg vad du begär och jag betalar” över. det innebar * 000 000 kronor i klartext, där * garanterat inte var ersatt med en etta, utan en betydligt högre siffra.

7-8 miljoner hade det pratats om mellan henne och Richard Petty, som var taget utan vidare. Cirka en till en och en halv miljon US dollar, pengarna dubbelt upp hon gett för den. Det var vad hon beräknade bilen vara värd egentligen.
”Nå? Har du lust att testa din vilde till bil ordentligt då? Se vad den går för, på riktigt?” undrade Glenn. Beslutsgången var som vanligt kort mellan motortokar, så Ulrik drog ut på Woodstone och Stor-Ulriks alla vildaste drömmar slog in, nu skulle det gasas för både kung och fosterland. På med Driftingdäck bak.
Ulriks horn var vådligt långa och väldigt, väldigt vassa. Gaspedalen åkte i botten och den stackars Volvon fick sannerligen bekänna färg. Volvons dubbla turboaggregat ven till och i ett moln av svartrök från dieseln gick resan på banan så fort att självaste Fan hade skitit på sig, Stor-Ulrik driftade så hårt och så fort att t.o.m. Cecilia, som var hård på att gasa höll på att tappa besinningen.

Driftingens ädla konst hade han verkligen inte glömt. De gamla Fordfälgarna bak fick bekänna färg. Efter någon halvtimmes synnerligen aktiv körning stannade Stor-Ulrik och klev ur bilen efter att han kört ut från Woodstone. Brett flinandes.
”Det här var kul.” flinade Stor-Ulrik. Cecilia gick fram och tittade på däcken, dem hade slitits ner till corden och till och med genom den på sina ställen.
”Det där var hårdgasa, minst sagt.” konstaterade hon buttert. Samtidigt som Stor-Ulrik satte på gatdäcken igen. Dieselröken låg tung över Woodstone och t.o.m. Grin-Olle kom ut till Woodstone och frågade vad som pågick.
”Brinner det här borta eller?” undrade han förvånat.
”Nä då, det var bara Stor-Ulrik som körde lite drifting med sin Diesel-Volvo.” sa Glenn flinande.
Under tiden som Stor-Ulrik startade upp dieselmotorn i Volvon. Och det avgrundsljudet dieseln producerade gjorde Grin-Olle knäsvag.
”Det där är ingen volvomotor i den där.” konstaterade Grin-Olle.
”Njaeee, knappast, 6,2 liter dubbelturbo GMC V8.” sa en road Glenn.
”Jösses amanda.” pustade Grin-Olle vid den informationen.
”Och den går på gatan?” undrade han.
”Ja, mig veterligen så körde dem hit med den från Meselefors.” sa Glenn. Grin-Olle var i chock.
”Finns det någon effektsiffra på den motorn tro?” undrade han
”Hörru Ulrik. Vad ger den där motorn egentligen? I effekt?” ropade Glenn över till Stor-Ulrik.
”Ja du, någonstans runt 800 hk och över 1000 Nm i vrid. Jag vet inte exakt. Men det räcker till.” svarade han.
Grin-Olle var nu ganska luttrad. Han hade sett allt som kunde gå fort och leva jäkel, men detta fordon var bortom hans vildaste fantasi. Denna Volvo var den mest diskreta han sett i alla fall.

Han kopplade bilsläpet på 244:an, för att lasta motorcyklarna och juniors Evo 3. De hade kommit överens om att Bo skulle ta med upp den då förhoppningsvis klara Can-amen till Meselefors. Efter att allt vara lastat så var det snart nog läge att dra hemåt igen till Meselefors.
”Ni kommer väl upp väl upp som vi sa om tre veckor till Meselefors? Tar ni med vårt lilla släp och 142:an upp då?” frågade Stor-Ulrik. Innan han skulle sätta sig i bilen och köra hem 244:an.
”Vi kommer, vi tar med lite saker vi skall skrämma vettet ut de där korvmojsgubbarna med! Bo hälsade att deras best troligtvis hinner bli klar med. Givetvis!” ropade Glenn tillbaka.
”Härligt! Då ses vi i Meselefors om tre veckor då?” sa Stor-Ulrik flinande. Så var det bestämt, att Punisher och Bones skulle spänna lite muskler i Meselefors. Och för all framtid detronisera Fille och Conny från tronen i bygden.

* * *

Stor-Ulrik med familj satt nu i bilen på väg upp till hemmanet och bara myste, Junior såg framför sig hur de lokala moppebuset röjt klart och att dem fr.o.m. nu enbart skulle täppa igen matluckan. Stor-Ulrik att han och frugan äntligen fått varsin hoj.

* * *

Alla såg fram emot att sopa gatan med Fille och Conny. Efter någon timmes körning så kom de till det lokala väghaket strax innan Meselefors, där de ätit så många gånger förr. Ett ställe som funnits där säkert de senaste 30 åren och som gått från far till son i tre generationer. Låg vid 45:an så tradarna var trogna gäster, ett bevis på att maten var god.
”Skall vi se vad slags mat Einar har att erbjuda idag innan vi åker hem?” undrade Stor-Ulrik. Han började känna sig hungrig. .
”Nja, man börjar känna sig lite hungrig faktiskt. Det gör vi!” konstaterade Rebecka hungrigt.

Utanför så stod dem vanliga raggaråken och såg allmänt ledsna ut. Och när de kom in så satt raggarna och hävde bärs inför kvällens runda i närmsta stad, 5 mil bort.
”Vad Fan har Ulrik nu skaffat sig? Ett gäng hojar? och en halvrutten 240? Hans gröna keps ligger i baksätet.” sa Raggar-Gunnar som inte trodde sina ögon.
”Ser inte bättre ut! Stor-Ulrik köper en sketen 240:a? Det är väldigt ovanligt det! Måste vara nästa vinterskott för honom.” konstaterade hans yngre brorsa Yngve.
Som ägde den obligatoriska Caddy 59:an som fanns i alla samhällen snart nog. Denna var en laxrosa tvådörrars hardtop som det knappast var okej att festa i med dess vita skinninredning.

Ulrik satt vid ett par bord bort och lyssnade roat på medan han väntade på sin och frugans pannbiff med lök. Junior hade beställt som alla andra ungar en rejäl hamburgare.
”De skulle bara veta.” konstaterade Ulrik flinande till Rebecka. Rebecka bara flinade. Någon av raggarna hade gått ut och kollat in hojarna och kom in igen.
”De har verkligen storshoppat, det är bl.a. en Road rage 145 Evo 3RR, Punishers ni minns vi såg på hojmässan i somras. Den där djävulskt snabba hojen. Men den där choppern är för djävla frän.” noterade den för dem okända raggaren.
”Jahapp, det kommer att gå fort här på vägarna med andra ord. Oh yeah, fräckaste choppen i stan.” konstaterade raggar-Gunnar buttert. Som inte anade att det bara tre veckor senare skulle komma upp maskiner de knappt sett på bild. Ulrik bara flinade.

Raggarna var inte längre intresserade att veta, de hade fått veta nog. Inom en timme visste hela Meselefors vad som landat i byn, inkl. Polisen. Som inte tog emot informationen speciellt positivt. En bit bort stod ett 20-tal långtradare av olika nationaliteter som var inne och åt vid Truckers Table som bordet för chaufförerna hette.
Utanför drog en danskregisterad Kenworth med raka rör och mullrade tungt när den drog iväg med en lowbed med en Catepillar på, som rullade söderut mot Dorotea-hållet.
En helvetes pjäs till Catepillar för övrigt, den största Stor-Ulrik någonsin sett. Den stod på femaxlad trailer vilket sa något om vikten på den där maskinen.

* * *

Nere i Bergaby fejades och trimmades det. Deras V8-trike dammades av och sågs över, Bo på Bones finjusterade sin Can-am. Cecilia jobbade med CBR1000- pro streeten, och Camaron som inte körts på nära nog 4 månader, på grund av ren tidsbrist. Cecilia hade haft häcken full med att träna in Bo att ta över VD-posten. Ja, det fixades och donades lite varstans. Lillen och Nisse gjorde i ordning Morsan som nu inte vart körd på ett par år, men som härom året klassades om till Pro Unlimited A.
Woodstone internationals sköttes nu av utomstående krafter med spons av Punisher och Bones, och var lika stort än, och var klassat som något slags inofficiellt europeiskt mästerskap för mopeddragracing.
Nu hade även Pro Unlimited nått EM-nivå och det var strid in på kniven. Och rekordet var orört ännu och Punishers och Bones fabriksteam sopade gatan med konkurrenterna fortfarande.
EMURS Cup hette Europaserien med deltävlingar i 10 länder, bland annat Finland där dessa missiler till mopeder slogs under samma dag som Drag Bikes Nationals på Räyskälä Dragway, 402m på en av Europas bästa strippar där ett antal rekord gått i graven.
[EMURS:
European Moped Unlimited Racing Series.]

Allt lett av European Moped Unlimited Association. Det att även WMUA var under bildande då klassen fått fäste i USA med.
[WMUA:
World Moped Unlimited Association]

Bones Customs hade byggt en till Grey Reaper som var USA-stationerad och tävlade i amerikanska tävlingar. Tre Red Hot Devils ingick i den amerikanska serien och som gjorde sig bemärkta av att utmana långt större, tyngre och effektstarkare motorcyklar och bilar. Nu skulle Meselefors se på muskler. Så mycket att Meselefors inte skulle vara sig likt igen. Efter en välsmakande middag strax utanför Meselefors så satte sig sällskapet i bilen igen.
”Nu får nog byn något nytt att tala om.” skrockade Ulrik. Ack så rätt han fick. Byn skvallerkärringar var i upplösningstillstånd, dem visste inte i vilken ände dem skulle börja. Polisen var inte beredd på vad som skulle komma. Kort sagt så var det lyckta dörrar, hela byn var ett enda frågetecken.

Väl hemma lastades hojarna av och Ulrik som hade sett till att alla fått de skinnställ, mm. Som var nödvändigt när alla fick horn i pannan.
”Jag tror jag skall ta mig en provtur i byn.” sa han med ett snett leende.
”Och du tror att du kan göra det ensam?” kontrade Rebecka.
Det fanns inga planer på det alls i hennes värld. Hon skulle allt med och åka. Den var båda i sina skinnställ innan man hann säga flaska och hojarna var igång.
”Nu skall vi göra byn!” flinade Rebecka. Junior for ut i garaget med sin moppe och den nya motorn, den skulle han ha kungligt kul med. Snart så brappade Rebecka på gasen på sin Evo 2, och det mullrade till, den lät verkligen inte som en 250.

När Ulrik drog igång sin så skakade det mellan husväggarna, 145” V-twin talade ur närmast odämpade slutrör. De rullade ut på grusgången från huset och snart så nådde dem stora vägen, och de svängde ner mot idrottsplatsen och tillika då även korvmojen vilken som vanligt var fullbefolkad med moppefolk.
Filles och Connys svans av wannabees i sina gamla risiga tvåförtior och gamla halvrisiga BMW:s som inte ens skulle platsa i storstädernas förorter. Wannabees som snart skulle få andra husgudar.
Där det nu var oklart vem som var kungen på hojsidan, Ulrik på Evo 3.an Dubbel-R som alla visste var överdjävlig till att gå undan eller Jocke från nästgårds på sin GSX1100R. De hade sett en dubbel-R på Youtube gå i mer än 335 kilometer i toppfart original, och ta strippen på mindre än 9 sekunder på kvartsmilen. Direkt från gatan.

Ulrik Junior startade upp sin bra balla 125:a och provade den lite på byvägen, innan körde in den i garaget.
”Yiehaa!” tjöt Ulrik Junior när han nära nog dansade ut ur garaget igen, överlycklig.
”Men du, den kör du inte utan körkort. Är det uppfattat? Sen tar du den tills skolan. Så du kommer i tid för en gång skull.” sa Stor-Urik bestämt. Med 4 månader till 16-årsdagen var det lätt att låta den stå tills han kunde köra lagligt.
”Självklart.” sa han kort.

På bilsidan var Fille fortfarande Kungen med sin XC70 med dumpventil och så mycket krut i att 15-åringarna klasades kring hans vita Volvo. Det med dumpventilen var fortfarande en fullpoängare i byn. Han satt säkert i sadeln och han var garanterat säker på att inte bli skickad av tronen. En sak han hade tagit sig ganska mycket vatten över huvudet med nu, hans dagar var mycket snart räknade på den tronen.
Stor-Ulrik hade dock helt andra planer vad dem beträffade, dem skulle läras veta hut. I hans återfrälsta hjärna spirade tanken på att skrämma vettet ur 6,2:an och köra dörrarna av Filles Volvo.

Och det var ett beslut utan återvändo, Fille skulle få känna av vreden i Stor-Ulriks maskiner. Efter någon kilometer slöt en för Ulrik välbekant bil upp bakom dem. Civilbilen i bygden, den som alla hatade så innerligt, en röd Saab 9-5 som var ganska lätt att känna igen.
Kallades allmänt för ”Pölsemanden” i folklagren på grund av färgen på bilen. Lite lugna gatan och snart svängde den av och i höjd med korvarn drog båda på för kung och fosterland och Evert som drev korvkiosken hörde för ett par minuter inte vad kunderna beställde, ljudmattan var kompakt. Fille var i upplösningstillstånd.
”Conny, såg du det där? Vad i helvete sitter i den där för något?” sa en förskrämd Fille. Conny var inte i ett tillstånd så han kunde svara, utan var knappt kontaktbar.
”Jag anar det värsta, Fille. Vi har inte sett det värsta än.” sa en skakad Conny. Conny kände väl till Stor-Ulriks mentalitet och såg man honom på något riktigt vasst så kunde ge sig attan på att något ännu ondare gömde sig i bakgrunden.

Båda hade läst på vad Ulrik hade köpt, och båda hade kommit fram till att det var dödsdömt att försöka dra den med bilarna. Resten av Filles och Conny hejarklack var lika tysta dem, de visste inte vad de skulle tro.
Det där som Ulrik åkte på var som en raket på två hjul. En bit fram längst vägen hade Ulrik och Rebecka redan sänkt farten och nu rullade fram i makliga 90, och bara njöt av friheten, när nästgårds Jocke dök upp i backspegeln och minsann skulle visa dem att han fortfarande var snabbast. 30 sekunder senare var motsatsen bevisad, han blev rejält efter.
Stor-Ulrik hade tagit tillbaka sin position som nr 1 och det var nog inget som kom att utmana honom på ett bra tag framöver.

De svängde ner på bakvägen till byn, en krokig, smal och riktigt rolig väg, där han fler än en gång kollrat bort polisen. Nu hade dem båda kungligt roligt med cyklarna på denna krokiga väg där de visste varenda kurva, backkrön, mm. Kort sagt, här blev det körning av. Rebecka njöt av sin lilla maskin med rejäl effekt och fina kurvtagning, och Ulrik, han kunde köra undan han med. Allt roligt tar slut och snart var de vid gården igen och blev invinkade av polisen. Vad annars?
”Får jag se på körkortet?” var standard 1A och sedan kollade de allt. Konstapel Karlsson harklade sig.
”Det lät rejält högt vid korvarn för en stund sedan, det kan inte ha varit ni?” frågade han barskt.
”Nej, nej, vi har inte ens kört den vägen ju.” ljög Ulrik så gott han kunde.
”Då var det väl Jocke som släppte på lite då.” konstaterade konstapeln. Även om han själv inte trodde på det där, han visste att Jockes inte hade en sådan kraftfull sång i avgaset.

Hur som helst så hade han inga bevis och kunde inget göra, båda hade ju körkort, båda maskinerna fullt lagliga. Innerst inne så ville han med ha en Evo 3 145RR. Men ha en på en polislön. Det var inte möjligt på långa när, Ulrik satt på dryga en halv miljon kronor just nu.
”Det var fina maskiner ni har skaffat er, var det söderöver ni köpte dem?” undrade han nyfiket.
”Ja, vi köpte dem i Bergaby, hos den som tillverkar dem.” sa Ulrik. Polisen var nöjd med sitt och snart så rullade dem in på gården och ställde upp cyklarna utanför huset. Rebecka klev av och bara skrattade.
”Trodde han ens på det där själv?” sa hon skrattandes. Ulrik bara flinade, han ljög så bra att han kunde lura Fan själv att läsa bibeln.

Han anade att hans story nog var ganska tunn men att polisen inte hade något att ta på. Under tiden hade Jocke rullat ner till korvmojen och undrade om folk anat vad som skett. Inte än men han fick sig till livs att Ulriks nya leksak var brutal, hemsk, för att citera vissa.
Jocke lyssnade och förstod. Det var en strid på kniven om vem som var värst, han hade inga planer på att retirera. Här skulle tas ut strid. Moppegrabbarna vid korvmojen hade nu att se fram emot en titanernas uppgörelse.

Stor-Ulrik tog choppern och körde bort till Conny med filmen. Han knackade på Connys ytterdörr och bara väntade på att dörren skulle öppnas.
”Du bad mig köpa den här till dig, den är väldigt bra. Den ger mycket kunskaper.” sa Stor-Ulrik kort.
”Gott, men satan vilken fräck båge!” sa Kleptoman-Conny häpet.
”Kan du med skaffa dig, kostar bara 185 000, sedan behöver du inte besiktiga på 4 år. Bara och åka.” sa Stor-Ulrik leende.
”Har inte hojkort, men hade jag haft så hade jag köpt en på studs. Vad blir jag skyldig dig?” frågade Kleptoman-Conny kort.
”195 kr kostade den, men brunskjortorna här uppe i krokarna gillar den inte. De där gubbarna läser lusen av dem.” sa Stor-Ulrik kort.
”Här, 200 spänn, behåll resten, brunskjortorna skall bara ha det.” sa Kleptoman-Conny och gav 200 kr i handen på Stor-Ulrik. Som nu öppet funderade att skaffa en hoj med.

* * *

Utanför byn så skissades det på lämpliga vägar, där inte polisen skulle störa urladdningen. Det skulle bli ett dragrace, och se vem som var snabbast. Precis lagom till att folket från Bergaby kom upp.

* * *

Just precis innan så hann en vildhjärna sätta ett nytt rekord på en EVO3 145RR mellan Göteborg-Stockholm på 2 timmar och 18 minuter med en snittfart på runt 245 km/h och som polisen var vansinniga på. Hur i helvete den dåren lyckats visste ingen. Det var ”tekniskt omöjligt” Och då ingick tiden på mackarna när killen tankade.
Det sa bara att motorcykeln hade några djävulska prestanda. De hade satt jakt efter den men blivit hopplöst efter och innan de fattade galoppen så var den redan i Stockholm. Inflyttad plåt i hjulhuset så den var förkyld att läsa av.

De satte in alla resurser de hade för att få stopp på den motorcykeln men den bara dunstade ifrån dem, ett ryck på gasen och den var borta på sekunder. Deras egna RR:or vågade inte hänga på dårens framfart och släppte jakten, med fara för deras egna liv.
Can-Amerna var lika obrukbara dem, jakter i 300-320 km/h var de obehagligt oberäkneliga, ett misstag och polisen ifråga var färdig för en etta med jordvärme. Det fanns noll och inga marginaler för att överleva en sådan krasch.
De släppte av vid 260, trots utbildning i att kunna köra oerhört fort, men mil efter mil i full fart var tröttande, den jagade RR:ens förare släppte aldrig av och verkade aldrig tröttna.

Rykten sa att det var en professionell roadracingförare som trakterade den motorcykeln och att den föraren kunde köra hårt, det var med råge bevisat. Nerläggen den föraren presterade var det ingen amatör som behärskade. Det gällde bara att bevisa vem det var. Men att den föraren var notoriskt svår att gripa. Han kallades ”Spökplumpen” på Internet.
Ett mycket passande ”namn”, det var hopplöst att leta efter honom. Han försvann som en spökplump om natten. Med ens hade den modellen blivit alla fartdårars favoritmodell nummer ett, och alla som hade råd, köpte en. Punisher kunde inte åläggas att sätta in fartspärr, och Punisher sa i klartext:

”Det är inte vi som kör, det är förarens omdöme som avgör. Så skyll inte på oss, denna individ har visat ett bristande omdöme. Vi tänker inte ändra på den, bara för att en enskild individ bryter mot lagen.”.

Och frånhände sig allt ansvar för denna långa polisjakt genom hela Sverige. Polisen kunde inte beskylla Punisher för någonting, och ja, dessa maskiner krävde omdöme av dess förare, och ja, denna gång brast det substantiellt. Den hade fastnat i en fartkamera i 339 km/h utanför Skara och Länsman var bokstavligen vansinnig. Helikoptern var frånkörd utanför Södertälje och annat fick Länsman att koka torr.
Den var ostoppbar bokstavligen, och det var ett raseri i polisleden. Motorcykeln återfanns aldrig av polisen och hade troligen flyttats på ett sätt som de inte kunde kontrollera. Det hamnade i högen outredbara trafikförseelser. Visserligen en katastrof för polisen som öppet ville ha fordon som kunde ta dessa galningar.

* * *

Det som skulle ske i Meselefors. Det kände bara Ulrik med familj till, och skulle komma som en besk överraskning till dem typer som nu kände sig klockrena på att vinna. Ulrik och Rebecka höll sig iskalla och det var inga fler tjurrusningar genom samhället och polisen anade absolut ingenting, mer att det var lite för lugnt för att två fullkalibriga och trimmade sporthojar fanns i byn.
Och som absolut inte var såta vänner när det kom till vem som var snabbast i bygden. Ryktet om RR:ns mäktiga kapacitet var spridd även i Meselefors, och ”Spökplumpen” var en legend på gott och ont, så fort Stor-Ulrik var ute med RR:en så låg konstaplarna på honom som hökar.
Stor-Ulrik gillade inte den uppmärksamheten, så det var garanterat inga tjurrusningar på gatan med den hojen. Så var det 90 km så höll han 90, så enkelt var det.
Det fanns inga orsaker att reta upp länsman i onödan, Konstapel Karlsson, hade förmanat honom att hålla igen. Dessutom, köra på någon med ett så spetsigt objekt som en RR skulle döda folk omedelbart.

Så köra med innandömet bakom gipset var självklart. Både Jocke och han visste förbannat väl att en arg Karlsson var förbannat jobbig att hantera. Och ”toleransnivån” skulle bli obehagligt låg. Jockes hoj var allt annat än original i vissa delar, och bötesbeloppen kunde stiga, liksom att ombesiktningar inte var att bortse ifrån.
Men att de inväntade rätt läge att göra upp, och det var när polisen var som mest, icke, närvarande. Likaså att tredje man inte kunde drabbas med eventuella skador. Så det skulle ske en mörk natt långt utanför byn.

* * *

Veckorna gick och Junior hade lyckats hålla knäpptyst om Evon, och ingen hade fattat varför han hade köpt granntösens gamla skurna Baotian för en femhundring jämnt. Det var en gåta för alla och envar i byn. Snart skulle dem bli varse om det, det meckades nätterna igenom i hans skjul han fått att bygga i.
Ingen hade ens aningar om vad han höll på med, inte ens hans kompisar fick nys om det. I Bergaby var det nu klart för drabbning och driften var ju säkrad. Så en tidig morgon lastades de båda tradarna med maskiner som troligen kom att ändra historiens förlopp.
De hade blivit fortlöpande informerade om vad som pågick och det skrockades friskt i verkstaden, och nu i bilarna.

Can-amen och triken, liksom Camaron gick upp för egen maskin med släpvagn påhängd, där de hade gömt Grey Reaper som deras titanmissil hette. ”Spökplumpens” framfart hade dock väckt en viss vrede, men där det hade kommit till resultat att de inte kunde ställas till ansvar.

Cecilia hade blåljusutbildning, liksom Bo så om de drog på hårt så kunde de bara genom att åberopa den, köra hur fort de ville, men hände det något, så var det dem som hölls ansvariga. Och 339 km/h var inte omdömesgillt, inte det minsta, inte när det kom till nöjesåka, som detta varit. Camaron hade samma befogenheter son en polisbil vad gällde lagstiftningen, och hade dolda blåljus innanför grillen.
Så hon kunde ta upp jakten på samma villkor som en polisbil efter brottslingar. Och den bil som kom undan Camaron på svenska vägar var ännu inte tillverkad.

Ulriks can-am hade blivit precis klar och det var tal om en registreringsbesiktning i Meselefors närhet. Alla papper var i sin ordning, den låg och gömde sig i trailern. Stor- Ulriks lilla släp och 142:an åkte piggyback ombord på Punishers trailer, Ulrik hade aldrig kunnat lasta alla hojar han köpte på den lilla kärran, inte en chans.

Bo hade redan förregistrerat den och allt var klart. Ulrik log sitt elakaste flin. Nu skulle det bli ordning på torpet, en gång för alla. Att söka tillstånd var inte att tänka på, det skulle aldrig ha gått. Kommun hade gått i taket, minst sagt. Polisen hade blivit en störningsfaktor de inte uppskattade.
Miljöpartiet och V var starka kort i kommunen och de uppskattade inte de motorburna något nämnvärt.

Så en sen sommarkväll i Juni så var det dags för att visa vart skåpet skulle stå, strax innan så hade tradarna smugit in bakvägen till byn och utan att göra väsen av sig ställts upp strax utanför byn. Bo rullade ut deras världs rekordmoped och Ulrik Junior tog fram sina båda moppar som han köpt.
Det kunde inte ha kommit sämre till för de lokala förmågorna. Jocke var nu taggad till tänderna att en gång för alla sätta Ulrik på plats. Och Ulrik var inte den som var den när det kom till race. Han skulle ladda på han med. Den natten sattes det ett antal svartstreck i asfalten och det längsta var nog det som Bo lade av med Can-amen mot Jockes GSX 1100 på drygt 100 m, och där Jocke blev 60 meter efter i målgången.

Resultatet efter nattens framfart var att Jockes kungakrona kantrade av skallen och kom i Ulriks ägo. På mopedsidan sattes det så hårda bataljer att det skulle spors i år om det efteråt. Ulrik Junior var den som kom ur det segrandes. På bilsidan hade Ulrik skruvat dieselpump och skruvats på slicks. Volvo 142:an hade gått som tåget och spöat skiten ur Filles XC70, Conny hade inte ens visat sig. Påstods maskinskada.
Var väl skrämd av Cecilias Camaro som sopade gatan med några andra kompressormatade bigblockare, som inte stod pall mot det 1350 hästkrafter kunde leverera.

3 ton Camaro fick ett sjuhelvetes fäste och det avgjorde utgången. Något Conny skulle få äta upp både på längden och tvären framöver, alla visste att Cudan var i toppskick och att han enbart fegat ur.
Hon hade gett Fille en sådan åktur att han höll på att skita på sig. Sägnerna om denna natts brutala framfart skulle komma att bli både många och långa.

* * *

När polisen kom dit på morgonen var det bara en väg som var becksvart av bränt gummi, och polisens fiasko total. Ulrik med familj, dem från Bergaby och dem lokala förmågorna höll låg profil dagen efter, och polisen hade ingen koll på vem som gjort vad. Dem var mycket medvetna om att dem hade bevisen framför nosen men att peka ut vem som gjort vad, var omöjligt. Den frustrerade polisen kunde bara se på när de två långtradarna lämnade byn i all stillhet, med bevismaterialet ombord. Texten "EMURS Cup" och dess logotyp satt prydligt på sidorna på trailern på båda.
Följt av en vansinnestrimmad svart Camaro med hjulen väl inne i hjulhusen, som när de kollade den, var klassad som Säkerhetsbil klass 2 med skyddsklassade uppgifter. Det betydde att ägaren knappast tålde ljus för offentligt. Ordningen var återställd, alla visste var den andre stod, utan att polisen hade någonting att ta någon för. Konstapel Karlsson såg med bister min på när lastbilarna försvann.
”De där företagen som äger dem är de snabbaste i Europa på sina fordon. Vet du hur fort de kör med deras mopeder på tävlingarna? Och de har orkestrerat hela det här nattliga racet. Och vad får vi? Nesan att inte få tag på någon alls! Och hur i helvete skall vi kunna bevisa något? Det enda vi får är en armé advokater på oss om vi ger oss på dem företagen. Och då är det VI som får betala!” morrade han ljudligt. Hans kolleger var inte mindre sura. Ulrik, Rebecka, Junior och Jocke satt vid korvmojen och tryckte i sig korv och så roat på när polisen stod där. Högröda i ansiktet över att de grundlurats på konfekten, hela nitiska falangen var där, mangrant.
”Du Jocke? Undra om de har något att ta på?" undrade en något orolig Stor-Ulrik. För det var bra länge sedan han hade sett dessa konstaplar så här ursinnigt förbannade. Jocke tittade upp från korven och bara log.
”Hade de haft något så hade de redan tagit oss.” konstaterade han torrt. Junior var lite konfunderad. Han gissade att polisen kunde bli bra besvärlig en tid framöver.
Så en laglig moped hade hastigt införskaffats, bara för att hålla Karlsson lugn. En begagnad Punisher som hade kostat låga 12 000 kronor, lite sliten men det hade Ulrik Junior snabbt rått bot på. Mekaniskt helt okej så han lackade den i Röd flake i pappas lackbås så var den bra mycket snyggare. Sedan var det bara att åka på dit han skulle.

Karlsson var butter, när han stoppat honom men han kom ingenstans. Ulrik Junior skippade skolbussen och tog moppen till skolan, med lite planering så var väl det inget hinder, 2,5 mil i Norrland var väl att anses som nästgårds enligt somliga.
Det tog kortare tid än bussen likförbannat. Kleptoman-Connys grabb var inte sen att följa efter, och hittade en i Stockholm, med skadad motor, som han köpte för inga pengar alls nära nog och sedan bytte cylinder och kolv på, så var den alldeles lysande att åka omkring på.

Å andra sidan så var det inte speciellt svårt att häkta av polisen om man hade trimmad moppe i byn, småvägar och stigar överallt där polisen stod sig slätt. Åka in på ett ställe och kunna komma ut på minst 10 andra ställen på andra sidan. Och så många polisbilar fanns inte ens i bygden, polisen hade bara att hoppas att de skulle komma till rätt utfart. Spåren var tydliga på vägen efter tilltaget.
Men där tog också bevisen slut för polisen. Ingen sa flaska om vad som pågått under natten och de famlade i kolmörkret. Byn var i alla fall förskonad från dessa ligister och inga samtal kom in om störningar. Bara att lägga ner fallet.
Hur ont det än gjorde i dessa lags väktares hjärtan. På Stor-Ulriks gård var det fest. Folk och vänner från byn kom och gjorde sig en glad kväll i goda vänners lag. Dem firade polisens fullständiga nederlag. Och den lyckade racenatten. Det sjöngs nidvisor om polisen hela natten lång och polisen kunde i bästa fall bara stå och lyssna på nidsångerna om dem. De visste att den gamle Stor-Ulrik hade vaknat till liv igen, och i deras värld var det katastrof i kubik, inte nog med det, deras ohängda son som de försökt ta för trim så många gånger att det var sorgligt, nu kom han farande på en chopper han med och de kunde bara se på. Och nu var även Rebecka bland dem i det syndarnästet.

Till deras stora fasa såg de ett fordon på gårdsplan som gjorde dem ursinniga. En trehjulig sak de mycket väl visste vad det var, en Bones/Punisher can-am, något som skrämt vettet ur allt som rullat på vägarna. Dem kollade upp den, det var en Punisher Can-Am Evo 2 Stage 3, 595 hk. En koll på registerutdragen sa att den nära nog krävde pilotlicens, 425 km/h+ i toppfart. En modell de mest sett som polisfordon tidigare. Konstapel Karlsson tittade upp på gårdsplan.
”Hur i helsike skall vi hinna med den där? Har du ens en aning om hur snabb den är?” morrade han åt sin kollega.
”Den kan vi glömma att få napp på, den där har han skaffat bara för att jäklas med oss.” morrade kollegan surt.
”Har hört att den kostar drygt 650 000 kr och toppar över 390, han kör ifrån helikoptern i ett nafs om han vill. Det där en Evo 3 Stage 3, 425 km/h+. Det finns inte en polis i det här landet som hänger på den där!” morrade Karlsson ilsket. Skylten sa BYE BYE i personlig skylt.
”Så han är i praktiken immun mot oss nu med andra ord.?” sa kollegan bistert.
”Något åt det hållet ja, vi får påverka vårt distrikt att anskaffa ett par sådana vi med. annars så är vi rökta. Den där skylten säger det rätt bra. Har de inte två sådana i Bergaby?” sa Karlsson undrande.
”Jo, och vad jag fått mig till livs så har de inte haft en enda fortkörning på månader som de inte kunnat ta fast. En Lambo lär ha åkt dit för dem. Och den skall ha varit blivit infångat i över 350 km/h.” sa kollegan.
”Då är det dags att skaffa fram minst en sådan hit upp. Det är mer än Stor-Ulrik som har haft ofog för sig. Förresten, mina grabbar har tjatat huvudet av mig att köpa en sådan där chopper som Ulrik Junior åker på till dem. 18 000 gånger tre, det blir pengar det, men jag har gett upp. Åker väl ner till Bergaby under nästa vecka och hämtar tre. Finns ju inga återförsäljare här uppe.” sa Karlsson kort.
”Min dotter med, dela på bensinen och släphyran? Den är onekligen förbannat läcker.” sa kollegan buttert. Nu gav de upp och åkte till stationen. Konstapel Karlsson satt nu på station och satt vid sitt arbetsbord och var bra förbannad.
”Vad har vi gjort för ont när vi skall drabbas av sådana som Stor-Ulrik. Och hans jäkla unge som bara driver med oss, och så nu t.o.m. Rebecka. Förresten, andra veckan i juli? När vi ändå har semester?" sa Karlsson buttert.
”Ner och handla moppar?” sa kollegan kort.
”Ja, och har ju sneglat åt Stor-Ulriks Chopper, den är inte halvdan heller, har ju hojkort. Funderade ju på en ny bil, men kan ju lika gärna lägga pengarna på det här. Volvon går några år till, utan vidare. Är väl bara att svetsa lite rost i värsta fall.” sa Karlsson buttert, hans vinröda V70 höll nog något år till, utan större reparationer. Gick den sönder så var det väl bara att laga den i så fall? Bättre då att han fick stopp på tjatet från ungarna.
”Låter ju rätt vettigt, det är ju otroliga hojvägar här i krokarna. Du är smittsam, vet du det? Vi fick ju A automatiskt när jag tog körkort. Så, jag kanske skaffar någon hoj med.” sa kollegan med. Han slet med det omfattande pappersarbetet efter nattens härjningar, där de bärande bevisen saknades totalt.

* * *

I Filles stökiga garage rådde det panikmekande, de var trötta efter nattens framfart, att ständigt vara på hugget så inte Länsman dök upp. Det var förbannat tröttsamt. Connys grabb hade blivit utskåpad mot ett ”vrak” till baotianscooter som körde ifrån honom med 150 meter mer eller mindre I sadeln: Ulrik Junior.
Connys grabb hade bara sagt: ”Se där ja, nu trimmar vi vidare!”. och hade tjatat till sig en Evo 4 Stage 3, som Conny vackert fick betala, fartcirkusen drogs upp ännu ett varv i Meselefors, det var bara att gilla läget.
Conny svor över att han hade haft ett vevlagerras på Cudan, den Camaron var bra vässad och han hade gärna tagit ett par race mot den.
”Vad Fan skulle Ulrik snacka med dem i Bergaby för? Nu har den Fan börjat igen!" morrade Fille till Conny som kommit till garaget.
”Min grabb är helt fokuserad på att ge igen på Ulrik Junior, och ge honom på tafsen. Och gissa vems plånbok det är som vittjas? I och för sig så funderar jag på en sådan chopper som Stor-Ulrik köpte, den är för jädra frän. MC-kort är väl liksom rätt bra att ha. 29 000 kostar det att köpa en EVO 4. Han köpte ju en sådan moppe, och den är han bra glad i. Karlsson kommer inte åt honom i alla fall.” sa Conny bistert.
”Så spenderbyxorna på då? Visst, min grabb är bra sugen på en med, men hitta en till rätt pris? Det är ett helsikes andrahandsvärde på dem.” sa Fille bistert.
”Låter som att du får ta en tur till Bergaby, och köpa en helt ny, eller något inbyte de har fått in. Synd att de där Can-Ams är så förbannat dyra bara, 680 000 något, vad Ulrik fick betala.” sa Conny buttert.
”Det är långt utanför min budget i alla fall, hans firma har gått förbannat bra de tre sista åren. Så någon belöning borde han väl få unna sig av hans slit. Du, vad kostar egentligen ett MC-kort?” frågade Fille nyfiket.
”10 000-15 000 något? Skulle jag väl tro? Kollade med trafikskolan i Dorotea, är väl egentligen rätt överkomligt. Och vägarna suger, känna friheten på två hjul.” sa Conny leende.
”Du behöver inte övertyga mig. Har du numret till den där trafikskolan?” frågade Fille skrattande.
”Här, så ut och åka båge då?” sa Conny lika skrattande.
”Tacka Fan för det!” svarade Fille garvande, att slippa ta bilen när det var kortare sträckor om inte annat.

Ulrik var återigen i sitt esse, han behövde inte bevisa något, och han var åter den snabbaste i byn. Stor-Ulrik hade fått andra fordon med att bygga på. Och med Stor-Ulriks bondska snille så var det inte fråga om annat än att det skulle leda hans stigande stjärna långt upp på himlen igen.
Allt detta förstod både Fille och Conny alldeles utmärkt, de hade råkat ut för Stor-Ulriska snilleriet förr och nu var de säkra på att det inte var sista gången de skulle råka ut för densamma.

* * *

I Bergaby så hade Grin-Olle fått sig historien till livs och han skrattade så han vek sig.
”Så de var helt frånvarande?” undrade han när Glenn berättade saken.
”Ungefär så ja. De kände nog sig rätt dumma på morgonen. Det enda det hittade var en vägbana kolsvart av gummirester. Ulrik brände ett par femton tum breda svartstreck två hundra meter bort. För att inte prata Om Cecilias 320m+ burnout.” konstaterade Glenn flinande.
”Jaa du. Dem kollegerna lär vilja ha er på halstrade spett. Men ni skötte det snyggt, men snälla, inga nattliga race här i mitt distrikt va? Jag undrar jag vad de sa när de skulle kolla registeruppgifterna på hennes Camaro.” sa Grin-Olle mellan skrattsalvorna.
Glenn lovade att det inte skulle ske. Och varför skulle de det med Woodstone i deras egen ägo? Gatracing var inget de önskade bli sammankopplade med i Bergaby. Relationerna med polisen var alldeles för goda för att riskera dem på sådana galenskaper.
”De blev nog lätt besvikna, när c:a 3100 kg Camaro spöade upp långt lättade racingbilar så de såg ut som sniglar.” sa Glenn skrattande.
”3,1 ton? Är den så förbannat bepansrad? Tacka Fan att den är skyddad.” sa Grin-Olle skakat. Bilder och filmer började sippra ut på olika form samt Tuben och polisen kunde bara konstatera att det varit en het racenatt där ute på landsvägen. Något som däcksspåren redan dagen efter bevisat med eftertryck.

Även Grin-Olle såg detta material. Och log, han hade inte mycket till övers för sina stelbenta kolleger som inte kunde visa lite flexibilitet, nu var dessa kolleger bortgjorda, deras egen stelbenthet hade blivit deras fall.

* * *

På Kommunen i Vilhelmina var det tumult. Folk började kräva lite mer flexibilitet vad gällde ungdomars fritidsnöjen. Det hände saker lite varstans och vips så blev den gamla soptippen laglig mark att köra med crossar och andra terrängfordon på, och det gjordes det sannerligen också, den var lite avsides så ljudnivån störde ingen heller.
Ett rakt vägavsnitt 2 km väster om Meselefors, som under krigstid var ett militärt gatuflygfält var snart satt som lovlig mark att leka på, 680m långt och över 17m bredd så var det perfekt att gasa på med full säkerhet. Dessutom så fanns det en parallellväg förbi sträckan som gjorde att trafiken kunde omdirigeras förbi vid lagliga street race.

Meselefors Nationals var ett årligt evenemang där folk från hela Norrland och Lappland gjorde upp om bucklan som ägaren/föraren till den vassaste gatbilen i regionen. Stor-Ulrik krigade framgångsrikt och vann dieselklassen första året med hästlängder och med tider som inte stod bensinbilarna efter.
Fille skåpades ut mot en Chevelle med en 700” massiv åtta i som knappast kunde kallas orörd. Över 1500 hästkrafter viskades det om i den bilen. På motorcykelsidan rådde ingen på Ulrik med sin Evo3 som spöade skiten ur alla motorcyklar som stack upp mot den. Även mopederna körde och Ulrik junior spöade upp alla i vanlig ordning, som hittat ännu mer pulver ur sin Punisher Evo3:a, det stod gott om maskiner i pappas garage som hade kommit till användning.
Ulrik Junior var synnerligen läraktig och snart så var Junior inte längre speciell långsam av sig.
Home Of Warrior Publishing By Carol Lilja Finns där E-böcker finns och på www.amazon.com. samt Vikingens Kiosk & gatukök i Lindåsen
Ford Fiesta XR2i-90 (kan långt, långt mer än vad den får, enligt lag, potentiell körkortsänkeman), Busbilen #1 :twisted: :twisted: , Chrysler Concorde-95 (One and only i Sverige, flyttgodsare, full US-spec, saknar allt vad orange blinkers heter), skrattar åt allt vad svenska avgasvärden heter. :twisted:
Boneyard
Lite mer laddtryck
Inlägg: 31
Blev medlem: mån jan 17, 2022 1:42 am
Ort: Älgarås, skaraborgs bonnhåla
Kontakt:

Re: Utdrag ur Boneyard 7. (del 4)

Inlägg av Boneyard »

Både Fille och Conny var som vesslor till trafikskolan och skrev in sig, och i samma veva for ner till Bergaby och försåg sig med motorcyklar och mopeder. En Evo 4 Stage 3 till hittade upp till Meselefors, men lugnet förblev lugnet på gatorna. Det fanns inga orsaker att jävlas med Karlsson i onödan. Det var bättre att ha goda relationer till Länsman än att hålla på med bus. Konstapel Karlsson tillsammans med kollegan hade redan varit nere dagen innan och sett till att handla på sig vad de skulle ha.

Karlsson och Company, med Fille, Conny och Ulrik tillsammans med Rebecka i faggorna drog i igång Bengen MC och snart nog var de 50 medlemmar. de hade något otroligt kul på vägar i Lappland.
Ulrik tog upp Punishers och Bones maskiner på repertoaren och det var bara att börja sälja, det nordligaste försäljningsstället och som öppnade upp Norra Sverige.
Folk var som lämlar för att -äntligen- ha fått butik i norra Sverige, 44 motorcyklar och 57 mopeder sålda på en vecka. Det var en strykande åtgång. Olles Bilservice AB tog hand som servicen lokalt så det var löst med, det fick inte kladda det heller.


* * *

Kapitel två hade börjat hos den ulrikska eran och polisen fick nu mer hjärnsläpp på Junior än fadern själv. Att nypa honom var ett huvudbry värre, en ingång och myriader med utgångar att försvinna genom, för att mopeden sedan ”bara försvann”, de Ulrikska mopedgömmorna fanns i hela bygden hos vänner, hos gamla bönder Stor-Ulrik och han känt sedan årtionden genom deras far, och så vidare. Polisen var i ett hopplöst underläge.
Men Ulrik Junior hade lugnat ner sig avservärt, som om han inte längre hade behov av att hävda att han var värst på stan, relationerna mellan Fille, Conny och Stor-Ulrik var bättre än på bra länge, liksom till Karlsson.
Stor-Ulrik och Karlsson sågs ofta åka omkring tillsammans, och på något märkligt vis så hade Stor-Ulrik lyckats registreringsbesiktiga Volvon med GMC-åttan. Det var med andra ord lugna puckar på gatan igen. En lätt vimmelkantig besiktningsman som undrade hur han lyckats med att skohorna den stora åttan i Volvon. Lite extra balkar och en skyddsbur i chassiet var visst det som löste det.

* * *

Dessutom så nåddes Cecilia av det budskapet hon så länge innerligt längtat efter. Team Six hade äntligen klippt vingarna av Osama Bin Laden, och begravt den skithögen i indiska oceanen till hajmat. Det gick en våg av glädjetjut över hela det amerikanska samhället. Hos henne kom tårtan fram. Med texten ”He’s out!” på. Det var sällan champisen kom fram på arbetstid men nu var det läge för det.
”Där fick vi den djäveln!” sa Cecilia triumferande. Snabbt kontrat av Jörgen.
[He’s out!:
“Han är utslagen!”
]

”Inte en dag för tidigt!” lade han till. Hon var jublande glad. Både hennes far och Coleman ringde henne och var lika jublande glada. Nyheterna tog upp det överallt och det jublades överallt. Deras värsta nemesis nr 1 var avrättad och begravd i havet som fiskmat.
De hade köpt haj till middag av den orsaken, då kollegor kallade Bin Laden för ”Shark Food”, illvilligt.

* * *

Bara dagarna efter hade killarna från Bellevuemoskén letat upp hennes mer exakta vistelseort och sett henne komma körandes i Camaron och kunnat kartlägga hennes rörelser och då lyckats förbereda en vägspärr med 2 st BMW 7-seriebilar av sen 00-talsmodell. Och då sett henne komma rullande emot dem.
”Allah är nådig med oss, nu dödar vi henne, ge eld! Nu SKALL hon dö!” sa en av männen kamplystet och sedan ge eld mot henne bakifrån två stora BMW:s med automatvapen.
Hon såg dem redan på 120 meters håll och hade utan att tveka stämplat pedalen med lustgasen påslagen och siktade in fronten mellan båda bilarna och ser en kille kliva ut och ladda ur en AK-47:a mot Camaron. Kulorna smattrade mot bilen bokstavligen. Trots det tvekade hon inte och litade på att bilens bepansring skulle tåla det, bilen skulle troligen skadas men det var materiella ting. Hon siktade mer mot den grafitgråa som verkade var i ett något sämre skick, med tre män bakom som gav eld mot henne, den blanksvarta, med svarttonade bakrutor, stod med cirka 60 cm emellan i wedge mellan frontarna gentemot den grafitgråa, och hon kunde ”skjuta bort dem” från vägen med en manöver, en i vardera diket.
Lite ”biljardspel” med bilkarosser, och de skulle vara bra sönderslagna när de väl stod ur vägen. Det skulle bli en brutal smäll även mot Camaron, och som, trots förstärkningen.
”Vid Shaytan! Varför dör hon inte? varför går inte kulorna in i bilen?” vrålade en av männen.
”Jag vet inte, men skjut utav..” hann mannen säga innan hon rände in i dessa BMW:s med brutalt stor kraft. Det small bokstavligen genom hela karossen på Camaron. Cecilia rammade båda bilarna så grill, lyktor, och kofångare slogs totalt sönder så splittret yrde om det.
Det enda som höll hennes Camaro körbar var ramningsbalken. Smällen var stenhård och slet till hårt i ratten och small till lika hårt i balksystemet. Camaron tog djävulskt med stryk, så långt var klart.
Terroristen dog omedelbart av kollisionskraften, hon hade nått närmare 130 km/h när hon träffade BMW:na. Hon såg dessa BMW:s flyga upp en och en halv meter upp i luften innan de landade med en volt i luften med en högljudd krasch i diket.

Hon kände att killen fullständigt krossades under Camaron som lättade från marken ett kort ögonblick innan den tog mark igen med en hård duns i hasplåten och chassiet som slammade i asfalten med en stenhård smäll. Hon hörde honom krossas under bilen och kanade med bilen.
För att sedan tvärnita för att inte själv gå i diket, då hon kände att styrinrättningen kändes trasig, det dunkade och skramlade oroväckande vänster fram dessutom, någonting kändes definitivt fel med styrningen. Den hade tagit seriöst med stryk och att bilen inte längre var trafiksäker.

Som att något stag var krökt eller liknande. Den slog i ratten, och det var bara att anse bilen okörbar, den hade gjort sitt jobb, den hade tagit henne ur en livsfarlig situation.
Dessa båda BMW:s var totalskrotade och trycktes av vägbanan som om det varit tändsticksaskar och dödade samtliga som häckade bakom dem. Frontarna var totalt hoptryckta, och bilarna var 1,5 meter kortare.

Hon klev ur och inspekterade skadorna med HK:n i beredskap, och tittade under Camaron bara för att se det blodiga byltet som en gång var en terrorist, en låg krossad under den grafitgråa 750:an som var totalt skrot. Tysklandsregistrerade, en från Stuttgart, den mörkgröna, och Hamburg, en blanksvart, som dessutom hade fattat eld, som hon snabbt släckte med Camarons inre brandsläckare.
Vikt per 750, c:a 1650-1700 kilo styck vid en hastig bedömning, 2x1700 kg med träffhastighet av 130 km/h+= Det var krafter hon inte ens vågade räkna på, Camaron hade stått pall för bra extrema krafter.

Det var som att ränna in i muren på Daytona 500 i träffkraft i kollisionsögonblicket. Enda skillnaden var att dessa 750:or gav efter, det gjorde inte muren på Daytona Raceway. Hon gjorde en BDA för att få sig en bättre bild av läget. Ingen av terroristerna hade överlevt attacken.
[BDA:
Battle Damage Assessment, att kontrollera om målet var utslaget enligt planering.
]


Båda hade varit BMW 750:or enligt emblemen, hon kunde räkna till fem terrorister tre av dem i identifierbart skick, två i så illa tilltygat skick att DNA hade krävts för en närmare identifiering.

Men något stämde inte med bilens emblem, de var alldeles för välutrustade för att vara 750:or, och det satt inte V12:or i dem. Inte i så här nya modeller! Utredningen fick ge resten, det här överlämnade hon till utredarna. Det kunde finnas fler.
Framdäcken på Camaron var fulla med splitter och de skulle inte hålla länge till, det var MILO:s jobb att åtgärda den biten, härifrån tog hon helikoptern till närmsta militärbas in i säkerhet.
Camaron var att anses som köroduglig och att den krävde omfattande reparationer. Så hon begärde bärgning av den, men en bit bort från Bergaby, för att kunna lasta den i lugn och ro.
MILO fick lasermäta karossen för att se om den fortfarande var rak. Annars var det bara att skrota den. Det var ett problem hon fick ta ställning till då.

* * *

Grin-Olle kom till platsen och såg förödelsen efter att hon totalförstört två BMW 7-serie bilar så totalt att de med knapp nöd gick att känna igen som sådana. De var lika russin i plåt numera. Båda var lagligt Tysklandsregistrerade, det som var kvar av dem. Hela gatan var fullständigt nerlusad med glassplitter och plastskrot efter alla tre fordonen.
”Vad Fan är det här? Ett skrotupplag på allmän väg?” frågade Grin-Olle chockad.
”Resultatet av ett misslyckat mordförsök. Det ligger en död terrorist under Camaron och en under den mörkgröna till höger. Liknar köttfärs i konsistensen. Fotografera och plocka in vapnen i en hög framför Camaron, så Försvarsmakten kan ta hand om dem. Markera med krita var de låg. Använd handskar. Gå bort en bit, skall ringa ett samtal. Måste ta bilen på verkstad, känns som om styrningen pajat. Hellre bilen än jag själv. Den gjorde sitt jobb, att skydda mig. Någon har drällt helvetes massa pengar på att ta mig av daga den här gången. Det här är inga amatörer bakom det här och det där vraken var värda mer än en halv miljon styck! Och då vet jag förbannat väl vart pengarna kommer ifrån!” sa Cecilia kort.

Och lyfte luren samtidigt som Grin-Olle inspekterade skadorna, Camaron såg ut som Fan och med fronten skjuten till en tesil och med flera skott i rutan. Han hittade en sjätte sittande i en av bilarna som var illa tilltygad och som var död.
Grin-Olle begärde fram två patrullbilar för att säkra olycksplatsen från båda håll. Och att se till att folk inte kom för nära, han betraktade detta som en dödsolycka initialt, även om ramningen var avsiktlig. Här låg bevis överallt, vapen låg huller om buller överallt.
”Cecilia, det sitter en lirare i den grafitgråa bilen med som är död.” sa Grin-Olle kort.
”Jaså. Olle, jag måste tyvärr be dig att lämna platsen tillfälligt, men se till att gatan städas. Lämna rapporten på den här adressen. Begär hit civil personal som bevakar så ingen kommer åt vapnen." sa Cecilia kort.
”Uppfattat. Den kommer redan idag.” sa Grin-Olle och lämnade platsen.

Bara minuterna efter landade Försvarsmaktens helikopter på landsvägen. Den tog upp Cecilia ombord och en svensk soldat hoppade ombord bakom ratten i Camaron. Soldaten startade upp V8:an och tog den från platsen, och han plötsligt såg att ett par strålkastare tändes i Camarons vindrutas övre kant.

Innan den svenska soldaten trampade gasen i botten med den och försvann med en helvetes fart, och lämnade den svårt sargade kroppen efter terroristen ett 50-tal meter bort på gatan. Soldaten hastigt sänkte farten, bilen var skadad i framvagnen.
Camaron var borta på minuter utan en enda journalist hann ens slita upp kameran för att få en bild på den. Grin-Olle var chockad över hur mycket förödelse Camaron kunde åstadkomma i ett hotat läge.

Camaron kom tre kilometer bort innan höger framfälg kollapsade och orsakade ett kraftigt gnistregn från bromsskivan mot gatan och de fick ta den med en militär bärgare till Ytterö. Resterna av fälgen rullade 200 meter mot motsatta vägrenen.
Soldaten lyckades hålla bilen på vägen med yttersta möda och stanna den säkert. Vänster fälg uppvisade skador med så fortsatt färd var inte aktuell på egna hjul.

Dessutom kändes styrningen som något hade gått sönder. Den ryckte i ratten och hade svårt att hålla spåret på vägen den drog kraftig åt höger. Fortsatt trafik på egna hjul var uteslutet, något seriöst var sönderslaget i styrningen. Dessutom tydde allt på ett fjäderbrott vänster fram, det skramlade något förbannat om vänster framhjul.
Det här var inte Major Wollberger-Carlssons problem, det här var bara för Milo att byta ut. Standarddelar som kunde köpas på vilken civil däcksverkstad som helst i stort sett.

Det var troligen den billigaste reparationen på bilen. Styrningen behövde ses över med. När de lyfte upp den på bärgaren så såg de att hela underredet var nersölad med mänsklig vävnad och blod, den bilen var tvungen att spolas ren med högtryck under innan de ens kunde påbörja reparationerna på den.
Hon hade dödat en terrorist på det blodigaste och våldsammaste sätt som existerade i världen, platta till dem.
Vänster Coilover var sönderslagen det var bara att byta ut den, delar för cirka 125 000 kronor bedömdes i första skedet vara förstört, BMW:na hade lyfts upp exakt som de var på flakbilar och fördes till Ytterö för undersökning, inkluderat kvarvarande mänsklig vävnad. Det skulle saneras på Ytterö.

* * *

Glenn hade stått en bit bort och fått hela mordförsöket på video i mobilen ifall Cecilia ville ha det materialet. Glenn var i chock över hur lätt hon hade forcerat de båda bilarna som flög som vantar. Ett par utkikar från Bellevuemoskén flydde platsen och drog genast till Göteborg igen och mötte bröderna utanför moskén, och såg ut som lik i ansiktet.
”Guds frid, broder. Hur gick det?” frågade en somalisk man nervöst när han såg hur nervös utkiken var.
”Fullständigt åt Shaytan. Den Shaytan har bepansrat den där Camaron trots allt. Broder Ghahmani har tydligen ingen kännedom om den kvinnan, den kvinnan tar inga chanser överhuvudtaget. Hon fullständigt krossade våra bröder, de hade inte en chans. De sköt så kulorna studsade om bilen utan någon som helst effekt. Jag har sett bepansrade bilar men inte en som accelererar som den där Shaytans Camaron. Deras tunga BMW:s studsade undan som om det vore tändsticksaskar, fullständigt krossade. Abdullah hamnade under hennes Camaro och blev köttfärs av. Camarons front lyfte nära nog en halvmeter upp i luften innan den slog i marken igen med en kraftig smäll. Det enda vi skadade var hennes bil. Det kom någon militär och tog över bilen när hon hoppade ombord på en helikopter från Försvarsmakten och flög från platsen. Och när bilen lämnade platsen släpades Abdullah med ett femtiotalet meter innan han blev kvar på gatan. Sedan så var det vi som försvann.” sa ena utkiken.
”Vid Shaytan! Vad skall vi ta till för att lyckas ta ihjäl den där horan?” frågade den somaliska mannen.
”Jag vet inte, broder. Men jag tänker inte ens försöka, aldrig någonsin.” sa ena utkiken och de lämnade platsen hastigt.

* * *

Tre timmar senare dök det upp sex svarta militärregistrerade SUV:ar tillsammans med polisens insatsstyrka där och gjorde en räd.
”Ge väg! Detta är en husrannsakan! Grip samtliga som gör motstånd!” sa hon bara kort.
”Din shaytans syster! Må Shaytan själv förbanna dig!” skrek en man åt henne. Hon slog ner karln burdust och satte honom i bojor och bultade honom i backen.
”Så här går det om man jävlas med mig! Sök igenom lokalerna! Minsta lilla och de åker!” sa hon kort. Hon jagade rätt på utkikarna, de hade inte passerat obemärkt, ytterligare ett tiotal fick följa med. Utkikarna fick följa med och datorer med mera togs med för kontroll.

SÄPO gav sig an uppgiften och Cecilia var med på räden, och 7 stycken sammanlagt åkte dit för terrorkopplingar. En polisinsats som gav mycket material för SÄPO att gå på. Fem utvisningsfall, två åkte in för vapenbrott, samtliga sju hade kopplingar till Al shabaab.
”Snygg insats, det håller de här hajis lugna ett tag. De här skall snacka, inte tu tal om det. De här vet mer än de vill säga frivilligt.
[Haji:
muslimsk person från mellanöstern enligt US Marines slang.
]

Nu skall vi ta reda vad det var för pappenheimare vid bilarna.” fortsatte hon lättad.

* * *

Cecilia försvann i ett par dagar för att sedan flygas in med helikopter. Klädd i M90-uniform, till Bergaby. Med majors grad på samt namnskylt med texten ”MJ Cecilia Wollberger-Carlsson” med en kod till förbandsbeteckning. En kod Jörgen omedelbart kände igen.
”Vart ute på Ytterö eller? SOG?” sa Jörgen halvtyst.
”Ja, fick prata med RG, Camaron fullpepprad med hål. Får byta i stort sett allt i plåt framför vindrutan, som även den är illa tilltygad. Den får renoveras fullständigt, för andra gången. Andra gången Camaron gör slarvsylta av BMW:s. Denna gång var de bra illa tilltryckta. Sönderslagen styrning som jag upplevde det. Kan vara annat med.” sa hon kort.
”Och dem du eliminerade?” undrade Jörgen kort.
”Inhyrda från Al Shabaab troligen, finns inte i några svenska register, RG och MUST har kontaktat CIA för att ta reda på vad Fan det var för några. Lite har vi att gå på, tydligen en co-op mellan Al-shaaab och Al Quaida, alternativt Daesh. Men de här fanatiska småfiskarna var inte säkra de heller. Två av dem lär vi aldrig kunna identifiera. De hittade en sjunde lirare i den mörkgröna bilen. Jävla kamikazefasoner. Helvete vad skoj jag skulle ha med dem som var hjärnorna bakom det där. Tyskregistrerade BMW 760Li båda två 2006 respektive 2007, mer kommer fram via tyska myndigheter. Skrivna på några fyllon i Hamburg och Stuttgart, så nog Fan var det välplanerat. Spåren leder till Somalia och däromkring i dem länderna, resten kan du räkna ut själv. DNA indikerade östra Afrika på den jag manglade, resten i länderna däromkring. Går så in i helvete högt upp. En jävla massa dollar, minst femsiffrigt, om det räcker. Det var ett regelrätt beställningsjobb.” sa hon bistert.
”Tack och amen på det. De lyckades inte i sina uppsåt i alla fall.” sa Jörgen. Lättad över att hon kommit oskadd ur det.
”Nej. Inte den här gången, men dem kommer inte sluta att försöka. Nästa gång tar det till RPG. Förr eller senare kommer de att lyckas. Nu vågar de inte hitta på mer, inte nu. Säkerhetspolisen gjorde en razzia mot Bellevuemoskén jag deltog i.” sa Cecilia bistert.
”Resultat av den?” undrade Jörgen nu.
”7 gripna, terrorbrott, och dem går att binda till det här attentatsförsöket. Så det är inga gripanden ur luften. Dem kommer att utvisas, efter det att de har suttit av sina straff. Packat, klappat och klart.” sa hon kort till svar.
”Bra, det är dags att markera att de skall ge Fan i att jävlas med folk.” sa Jörgen bistert. Bo hade hört samtalet och insåg att det var ett allvarligt menat mordförsök.

Men inte räknat med att hon kunde bita ifrån sig långt värre än de räknat med. Hon tog helt enkelt ihjäl de här terroristerna. Camaron var illa skadad men, det var materiella ting. Den gick att reparera, men det skulle bli kostsamt.
Det var inte Cecilias problem för övrigt, det fick MILO lösa bäst de ville. Hon hade skött sin del av avtalet, och helt sonika slagit sig ur den farliga situationen.

* * *

I Göteborg så hände samtidigt det nu det som absolut inte fick hända, någon gång, någonsin, emot någon. Cecilias mamma Päivi blev tre dagar senare nersparkad och rånad på ynkliga 300 kr i en gångtunnel i Lövgärdet av ett ungdomsgäng som kallade sig för No Fear.
Något Cecilia hade fruktat, hon hade försökt få upp henne till Bergaby för att kunna skydda hennes säkerhet. Cecilia hade bekostat under tre års rid redan självförsvarskurser åt sin mor, men nu hade de fegt fällt henne med ett slag med en fjäderbatong som fick henne på fall och att de därefter hade sparkat på henne så fult så hon tappade medvetandet.
Hon blev allvarligt skadad, och fick åka ambulans till sjukhuset. Jörgen var hemma när hon fick samtalet från sin faster om det.
”Wollberger-Carlsson.” svarade hon.
”Det är Sirpa här. Har lite tråkiga nyheter. Din mor ligger på sjukhus, brutalt nerslagen av ett ungdomsgäng. Hon är illa skadad.” sa Sirpa korthugget.
”Var?” frågade Cecilia, och hon kände hur luften gick ur henne, när de inte kom åt henne så gick det på anhöriga, och då på den allra svagaste. En äldre kvinna som gått i pension. Det var så fegt att hon saknade ord för det.
”Gångtunneln mellan Gårdsten och Lövgärdet, den mot Senapsgatan. För 300 kr. Med fjäderbatong, åtta killar, vad hon hann uppfatta innan hon överfölls.” sa Sirpa informativt.
”Du, jag ringer upp igen. Det är lite för mycket just nu, jag hör av mig.” sa Cecilia och lade på. Hon bara skakade på huvudet.
”Morsan slogs ner, åtta förbannade Scumbags med en fjäderbatong. Förbannade syltryggar. Jag åker till USA Och du kommer med, nu har jag fått nog av det här satans landet! När Fan skall dem ta tag i dessa Fuckers? Dem jävlarna borde låsas in på livstid.” sa hon trött. Jörgen tittade på henne, det syntes hur trött hon var.
”Jag åker bort till Punisher, för att sedan åka till Bones, och sätter Bo som VD med omedelbart varsel. RG, Coleman och hela jävla packet får ta det som det är, nu åker jag hem. Du får sköta det med att avveckla allt här hemma i Sverige. Syns i USA.” sa hon korthugget.
”Helvetes skit!” sa han tyst för sig själv, att hennes så älskade mor var nerslagen var för mycket för Cecilia. Hon lämnade huset i ett lättare vredesmod. Hon hoppade på sin hoj och drog iväg. Det var ju bara någon kilometer till Punisher, och hon körde dit.

Jörgen åkte efter i Jaguaren, och han kom till Punishers gård och såg hennes Pro Street stå utanför verkstaden. Han smet in bakvägen och kom upp på kontoret på andra våningen.
Han såg henne där nere sittande på en pall, något otroligt trött, med Glenn och hela gänget kring henne. Det var mindre än en vecka tills hon skulle kallas hem i tjänst igen.

* * *

Cecilia SMS:sade RG, trött som Fan på allt djävulstyg, det kändes som att om de inte kom åt henne så gav de sig på hennes anhöriga. Hon bara skakade på huvudet.

”Jag drar hem, morsan nerslagen, det är för mycket nu. Sorry, RG. Det finns en gräns för vad jag tål med. Och nu gick det åt helvete för långt.”

Skrev hon.

”Jag klandrar dig inte, åk du, vi får höras när du landar i USA.”

kom det ett svar från RG.
”Jag drar hem, jag skiter i det här, jag åker över till Bo och skriver alla papper.” sa hon trött.
Senast redigerad av Boneyard den lör maj 28, 2022 8:46 pm, redigerad totalt 1 gånger.
Home Of Warrior Publishing By Carol Lilja Finns där E-böcker finns och på www.amazon.com. samt Vikingens Kiosk & gatukök i Lindåsen
Ford Fiesta XR2i-90 (kan långt, långt mer än vad den får, enligt lag, potentiell körkortsänkeman), Busbilen #1 :twisted: :twisted: , Chrysler Concorde-95 (One and only i Sverige, flyttgodsare, full US-spec, saknar allt vad orange blinkers heter), skrattar åt allt vad svenska avgasvärden heter. :twisted:
Boneyard
Lite mer laddtryck
Inlägg: 31
Blev medlem: mån jan 17, 2022 1:42 am
Ort: Älgarås, skaraborgs bonnhåla
Kontakt:

Re: Utdrag ur Boneyard 7. (del 1)

Inlägg av Boneyard »

Bild

Boken är på cirka 700 sidor, och detta är bara en del av innehållet.
Home Of Warrior Publishing By Carol Lilja Finns där E-böcker finns och på www.amazon.com. samt Vikingens Kiosk & gatukök i Lindåsen
Ford Fiesta XR2i-90 (kan långt, långt mer än vad den får, enligt lag, potentiell körkortsänkeman), Busbilen #1 :twisted: :twisted: , Chrysler Concorde-95 (One and only i Sverige, flyttgodsare, full US-spec, saknar allt vad orange blinkers heter), skrattar åt allt vad svenska avgasvärden heter. :twisted:
Boneyard
Lite mer laddtryck
Inlägg: 31
Blev medlem: mån jan 17, 2022 1:42 am
Ort: Älgarås, skaraborgs bonnhåla
Kontakt:

Re: Utdrag ur Boneyard 7. (del 1)

Inlägg av Boneyard »

svagt intresse....
Home Of Warrior Publishing By Carol Lilja Finns där E-böcker finns och på www.amazon.com. samt Vikingens Kiosk & gatukök i Lindåsen
Ford Fiesta XR2i-90 (kan långt, långt mer än vad den får, enligt lag, potentiell körkortsänkeman), Busbilen #1 :twisted: :twisted: , Chrysler Concorde-95 (One and only i Sverige, flyttgodsare, full US-spec, saknar allt vad orange blinkers heter), skrattar åt allt vad svenska avgasvärden heter. :twisted:
Skriv svar