Då ska vi se.. Nu gäller det här främst för låg o dellast, men även med tanke på ekonomi.
Egentligen kan man dela in insprutningen i flera olika delar..
Dels vill man spruta mot stängd ventil för att dels:
1. Kyla ventilen så att den inte överhettas, men
2. För att kunna atomisera bränslet i luften, så den blir mer homogen = bättre förbränning.
3. Hur mycket av bränslet som samlas i insuget som fastnar på väggarna och när man sedan gasar så kommer den ansamlingen att sugas in i motorn. (kallas för X-tau på ford språk)
När sedan ventilen öppnar så kommer den att dra med sig den homogena luften. Här kan man också (om man har möjlighet) att skjuta in en extra bränslemängd för att få in den stora energin som krävs för förbränningen.
Problemet är bara att tiden som ventilen är öppen är väldigt liten förhållande till när den är stängd. Vilket ger att man har liten tid för spridaren att få in den stora mängden soppa som krävs. Så därför använder man hela cykeln för att få in den mängd man vill.
Ett annat problem är att en vanlig spridare inte är helt optimal när det gäller spridarbilden, de blir rätt stora droppar när bränslet sprutas ut.
Här finns det en uppsjö av olika tekniker i spridarna för att kunna atomisera det bättre.. allt ifrån 5-håls tekniker till en nåls-teknik.
Men en bra regel är att ju högre tryck man har dessto bättre kan man atomisera. Men då blir spridare svårare att styra, så de tar ut varandra i moderna spridare.
Nästa problem är att en spridare kan efterdroppa. Det betyder att de kan ansamlas en viss mängd soppa över en tid som när de blir tillräckligt mycket droppar ner och förstör det bränsleförhållande man räknat med.
Har läst (tyvärr kommer jag inte ihåg vart) men moderna bilar använder sig utav flera insprutningar under låga varv för att förbättra responsen, samt kunna erhålla en jämnare fördelning av bränslet. Man pratar då om en preInjection som får kylas mot ventilen och atomiserars. En huvud när ventilen öppnar och en efter injection för att förbättra responsen.
Tekniken är aktiv på tomgång o på låglast. Vid höglast kopplas de om och man kör som en vanlig hederlig insprutning.
Tekniken liknar de man använder i moderna common rail dieslar. Där man numera även jobbar med upp till 5 injectioner. Där använder man även diesel för att sänka "knacket" och förbättra förbränningen.
När vi ändå är inne på spridare så finns det en annan faktor som oftast spelar en stor roll och det är karakteristiken på spridaren. Dels tar det en stund för ventilen att öppna (ungefär runt 1ms) under den tiden är det väldigt olinjärt hur mycket bensin som sprutas in. Men sen har vi även en stängningstid som är väldigt beroende på vilket sprut man använder och därmed också tiden som det tar att stänga. Men ungefär 1-2ms.
Det betyder att köra man med väldigt stora spridare så får man problem runt tomgång när man kanske har en total (beräknad) insprutningstid på kanske 1ms.. då vet man egentligen inte hur mycket som går igenom spridare, men det värsta är att det skiljer från gång till gång. Ni som har testat med 1600cc spridare på små motorer har fått erfara svårigheter att tuna dem på tomgång vilket hör ihop med det här.
En lösning på det hela är att använda sig av staging, dvs man har ett par spridare som på låga varv tar hand om tomgång och dellast. När man sedan kliver på gasen så kopplar man in nästa steg med spridare och kan då få in mera soppa på mindre tid. De flest vanliga sprut idag har funktioner för det.
Sen finns det en helt annan teknik och det är att spruta in soppa direkt i cylindrarna, VW FSI men även mitsubishis GDI hör väl till de vanligaste på marknaden. Här kör man förbränningen med ett väldigt högt lambda, det ger en jämnare förbränning och mindre soppa förbrukning.
Insprut som sprutar hela tiden finns. Ett vanligt bosch CI system är precis vad det gör. Där ökar man helt enkelt soppamängden (trycket) med hur mycket luft man drar in. Därav det fina bränslehuvudet och luftvågen i dessa system.
ja, de var en liten craschcourse i insprutningstekniker.. hoppas de gav lite insikt!
