En bilmodell jag alltid gillat, varför är lite svårt att förklara men det är något speciellt med en gammal Volvo.
I stället för att bara dra igång någon slags projekttråd rätt upp o ner så tänkte jag börja med en liten historik av mitt ägande av dessa 2-dörrars skönheter Volvo fabriken tillverkade på det glada 70 och 80-talet.
I mitten av nittiotalet var jag och min systerson trogna läsare av tidningen Bilsport. Både jag och han hade på något märkligt sätt snöat in oss på att en ”V8-Volvo” måste vara bland det fränaste som gick att köra.
Ingen av oss hade vare sig kört en raggarbil eller en Volvo 242 för den delen, men fränt.. måste det ju vara!
Zappandes på text-TV hittade jag en annons om en Volvo-242 från 1975 med V8. 305 hette motorn och lådan 350. Efter lite forskande så förstod jag att det rörde sig om en 5 liters motor och en 3 växlad automatlåda.
Jag ringde upp säljaren och dan efter satt jag och systersonen Fredd på tåget mot Sundsvall.
Försäljaren är än idag en människa jag och Fredd minns av diverse olika mindre smickrande orsaker, men affär blev det och hemresan mot Kiruna kunde börja.
Sett så här efteråt kan jag inte beskriva den bilen som något annat än; dynga.
Men då 1997 var vi King of road och vi tog det inte allvarligt att oljan läckte och ryggen värkte av de nedsuttna halmstolarna, det var ju trots allt en V8-VOLVO!
Det händer fortfarande att jag och Fredd pratar om just denna 91 mil långa hemresa från Sundsvall till Kiruna. Att vara ovetande är ibland en positiv grej, vi visste inget om bilen – vi var inte ens helt säkra på att vi fyllde på motoroljan på rätt ställe.
Hem kom vi i alla fall och även fast något ljushuvud hade lackat ett stort hakkors på insidan av bagageluckan så var det väl ändå inte värre än att bilen bara behövde en enklare genomgång.
Skabbig V8-Vovo köpt i Sundsvall
Motorrummet efter att ha snyggat upp det lite
På den tiden hade vi ingen motorlyft, men det fixade sig ändå.
Från vänster: Menna, Nicke och Fredd.
Dagarna för Volvon från Sundsvall var räknade, faktum är att det enda som sparades från den bilen var växellåda, bakaxel och ratt. Resten skrotades eller las in i ”kan vara bra att ha förrådet”.
242 nummer 2 inhandlades, den här gången var det en Kiruna bil utan rost som fick agera byggsten. Janne dubbel-V hyrdes in för svetsarbetet, för nu skulle 242an stylas!
Skräcken från Sundsvall försvann till skrotning, Volvo 242 nr 2 i garaget!
Här iklädd hippa 17" titan fälgar.
Allt i plåtväg köptes nytt från Volvo, saker såsom vindruteram och bagagelucka byttes ut. Målet att ha en 242 med 86-look blev verklighet och som pricken över i:et ljudisolerades skönheten med något noisekiller liknande medel.
Motorn blev en annan smallblock, köpt i delar och den ”gamla” motorn gav jag till Fredde som en liten kompensation för alla timmar han tillbringade i garaget med min bil.
Prydligt och uppsnyggat i ett blanksvart motorrum.
Den här 245an äger fortfarande Fredd och pysslar på med den när han inte turnerar i England eller Usa som country-poppare.
OFFTOPIC---> Kolla in Fredd & hans band, de kör som förband till John Fogerty 8 juli i Piteå och i Globen den 10 juli och fortsätter väl sedan över pölen igen.
http://www.willyclayband.com/ <---/OFFTOPIC
Bilen gick nu rätt bra, men en dag ville den brinna upp – vilket jag inte tillät. Elden släcktes före brandmännen hann till platsen och sargad och eländig bogserades bilen tillbaka till garaget. Det nylackade blanksvarta motorrummet var totalförstört.
Ribban höjdes några snäpp till och nu så skulle allt bli nytt, överallt.
Allt i chassiet byttes ut till nya saker, polyuretan bussningar och balla bromsskivor glänste i kapp med det nylackade motorrummet och underredet.
Då gillade jag krom, till och med bultarna på utsidan av blocket var kromade och hade små bowtie logor instämplat.
Fuelcell och Optima batteri samt spoilerpaket och 18” BBS splitfälgar ramlade på plats, 1999 var det ett stuk på 240 som folk vände på huvudet för.
Laserblått var trenden, en lackfirma lackerade motorrummet (igen) resten gjorde vi. Utsidan blev tillfälligt mattsvart.
242an såldes till slut 2003 till en av Freddes polare, han lyfte ur motorn, monterade servostyrning, lackade utsidan och monterade in en komplett skinninredning från Volvo 850.
Exakt hur den bilen mår idag vet jag inte, för Fjällborg sålde den vidare kort därefter. Problem med för högt oljetryck och annat gjorde att hans motivation dog bort.
Bruksbilar kom och gick, medans mina hobbyfordon bestod av Mustanger och i skrivande stund en Trans Am.
Sommaren 2005 kom suget efter en två dörrars Volvo igen och till slut hittade jag en 142a i Kalix som verkade intressant.
Den bilen höll på att bli min död, bakdäcket exploderade på väg hem när jag körde om en långtradare.
Efter att ha bytt ut den utslitna kamaxeln med hjälp av min vapendragare Tompi, samt piskat han på ett Blackrace med den ruggiga tiden av 12.555@201 meter så tog jag beslutet att den här bilen ska få vara orörd.
Med knappa 11000 mil på mätaren och bara en ägare före mig så ska den få en lugn pension, den är helt enkelt för fin.
Sittandes på kvälls-the hemma hos Menna the man i tisdags så spånades det fram och tillbaka om häftiga bilar.
En sen 40-tals Buick är väl ändå bland det snyggaste som finns, men Volvo… drömmen om en pigg 242 fanns där ännu.
På väg hem den kvällen körde jag förbi den gamla risiga 242an som stått 200 meter från mitt hus en längre tid. Registreringsnumret skrevs ner på handen och ett SMS skickades till vägverket för ägarupplysning.
Dagen efter ringde jag upp 242ans ägare och undrade om han hade lust att sälja sin bil. Det var väl inget han egentligen funderat på, men eftersom han ändå inte använde den längre och den bara stått och tagit upp hans motorvärmarplats i ett och ett halvt år så var det kanske lika bra att bli av med den resonerade den äldre herren.
Han frågade mig om jag var intresserad, vilket jag självklart var. ”Säg ett pris”, så får jag fundera på saken sa jag, efter en liten stund sa han; 200 kronor.
Affären blev av och bilen jag inte ens kollat närmare på hade till och med en motor under huven, jag trodde den var urplockad – men den stod bara lite mäkligt parkerad med tunga saker i bagaget, därför hade fronten varit så högt upp i luften.
Hur som helst, även fast det var en stor investering så tänkte jag att 200 kronor för en bil med bara en tidigare ägare kan inte gå fel!
Volvos numera före detta ägare ville försöka provstarta den och jag måste erkänna att jag blev glatt överraskad när den startade direkt med hjälp av ett par startkablar.
Jag körde iväg till garaget och bytte till de medföljande sommardäcken, samt dammsög bilen – den var riktigt skitig. Vänster dörrsida demonterades och det trasiga handtaget byttes ut (det låg en extra dörr i bagaget med fungerande handtag).
Batteriet var dessvärre slut, men ett nytt Varta batteri fixades till bra pris och nu startade 242an direkt!
Inredningen är skabbig, utsidan bucklig. Rost är det ont om, men vid sidan av ena baljan så finns där ett rosthål tyvärr.
Bilen har bara rullat kring Kiruna, antagligen mycket på grusväg. Han jag köpte bilen köpte som sagt 242an helt ny.
Då 1975 hade han betalat 33000 kronor, priset hade blivit lite högre eftersom han valt att utrusta den med både dragkrok och radio.
Denna tråd kommer alltså att handla om denna bil;
Eftersom jag har fullt upp med att få min Trans Am körbar igen efter lite problem på Pite Dragway tänker jag inte dra igång det här projektet ordentligt ännu.
Lite pyssel inför besiktning blir det, för självklart vill jag testa skönheten på Blackrace den 22 juli!
Länk till fler Volvo bilder.
